LYRIK. Torsten Green-Petersen har läst Avgrunden av ljus. Poesi 1962-2016 av Lars Norén med stor behållning.
Avgrunden av ljus. Poesi 1962-2016 av Lars Norén
Albert Bonniers förlag
Efterskriften skulle lika gärna kunna vara kappan till en avhandling i litteraturvetenskap. Initierat och med följsam blick borrar sig nämligen Mikael van Reis in i författarens poetiska vardagsrum. Och följer tiden från den övertyngda surrealistiska debuten 1962 till det sista poetiska stoffet 2016 då samlingen Stoft såg dagen gry. Frågan är ändå om det är i rätt sammanhang, om inte denna essä skulle stå både friare och mer rakryggad på egna ben. Inte buntas ihop med Noréns dikter i urval. Hur som helst hade jag gärna återsett poesin utan förklaring eller pekpinnar. Den står nämligen, liksom våra raukar, alldeles stadig med intakt skörhet alldeles för sig själv.
Nota bene! Att denna digra utgåva alltså inte utgör författarens samlade poesi men ett skrovmål av det vackraste, ömmaste och de mest intressanta partierna. Jag har själv inte saknat några viktiga strofer.
Formgivningen är njutbar som en av dis iklädd soluppgång. Löftesrik men svår att nå. För denna står Nina Ulmaja. Och omslaget utgörs, sällsynt nog, av en relief! Ja. En boks egen skönhet mellan mina trötta händer lämnar alltid en eller annan kanske bortglömd ingång till författarens eget rum. Och med Lars Norén kan vi gott behöva lite hjälp.
Här återfinns allt från de första årens vidlyftiga experiment i konkretistisk anda. Stora sjok av ofta lika brutala som närgånget öppna strofer som tillsammans bildar ett slags affektiv bombmatta. Vietnam ligger under dessa år nästgårds men Norén har under sitt liv aldrig haft längre än en armslängds lucka till Auschwitz. Och allt vad det innebär i såväl dåtid som nu idag.
Innan författaren sedan trädde fram som dramatiker skrev han en serie underbara poetiska sviter. Till skenet så mycket mer tillgängliga. Med ett jag, med personer att relatera till och iklätt mer vardagliga stödlinjer.
I mina ögon nådde hans poesi högst under dessa år. Titlar som Kung Mej och andra dikter, Dagbok och Nattarbete utvecklar ett språk som förblir mer omedelbart än allt det han författat såväl tidigare som senare. Där det senare blir nära nog till intet avskalat. Det kan bli väldigt svårt att följa och svårt att förstå. Bokstäverna förvandlas mer till hemliga symboler. De blir ogripbara. Som ett dolt schakt i ditt undermedvetna. Och där du som läsare hade behövt en nyckel.
Noréns poetiska utbrott i bokform är numera svåra att hitta annat än i antikvariatens låsta reoler bakom disken. Där står de intill Ekelöfs förstaupplagor, som vore de balsamerade mumier. Med fett anlagda prislappar. Så det är naturligtvis både sent omsider och hög tid att ett av våra mest spännande författarskaps storslagna poesi nu äntligen får en ny dräkt. Måtte det därmed inte dröja innan vi får se en komplett återutgivning. Och jag hoppas innerligt förlaget bemödar sig om en pocketupplaga!
info@opulens.se
