Stark skildring av en obehaglig verklighet

Litteratur.
Ann Petry. (Fotograf:©Van Vechten Trust. Montage: Opulens.)

KLASSIKER. Alexander Olsson har läst en återutgiven klassiker, nämligen Ann Petrys debutroman Gatan från 1946. Han rekommenderar boken till alla som vill få en inblick i hur livet såg ut på en gata präglad av det rådande ras- och klassystemet.

Gatan av Ann Petry
Översättare: Olof Högstadius
Förord av Valerie Kyeyune Backström
Norstedts

År 1946 debuterade Ann Petry med sin roman Gatan som blev en bästsäljare. Nu ges den ut pånytt av Norstedts förlag med förord av Valerie Kyeyune Backström.

Det hänger ett obehag över axeln när jag läser Ann Petrys Gatan. Med skicklighet väver författaren ett språk och en berättelse som leder mig mot en insikt att världen som skildras inte ler mot någon som bor på 116:e gatan i Harlem, New York.

I boken får man följa Lutie Johnson en nyskild moder som flyttar in i en lägenhet med sin son Bub på 116:e gatan i Harlem. Där sliter hon som ett djur för att tjäna tillräckligt med pengar för att en dag bli självständig och flytta till ett bättre liv.

Det är inte en enkel företeelse. Ras-och klassystemet hänger över hennes liv likt en blöt kappa och tillför en obehaglig känsla över händelserna i boken. Karaktärerna Lutie möter, såsom grannen mrs Hedge, hälsar trevligt men lömskheten i hennes utseende leder till att gesten inte riktigt når fram.

Den oroväckande känslan består hos portvakten Jones vars beteende författaren med enkelhet – men inte utan elegans lyckas fånga: ”Med ljuset riktat mot fötterna så där föreföll det som om hans huvud måste vara någonstans uppe i taket. Hans konturer förlorade sig uppe i takdunklet. Och han utstrålade sådan trånad efter henne att hon kunde känna det.

Ändå tvingar en karaktär som mrs Hedge fram sympati då hennes bokstavligen förbrända liv erbjuder en inblick till varför hon utnyttjar människorna omkring henne. Hon kan inte ursäktas men då omständigheter och systematiska orättvisor mellan klass och ras ständigt är närvarande så erbjuds en förklaring till hur ambitioner ständigt korrumperas på 116:e gatan i Harlem.

Libri resurrecti - återupplivade böcker

Följ vår blogg om litteraturskatterna du inte visste att du ville läsa!
Läs bloggen

Denna orättvisa förhåller sig författaren nästan lättsamt till och på ett sådant vardagligt vis att jag ibland undrar ifall det borde finnas något mer? Då inser jag att lättsamheten är ett resultat av den bedövande effekten som 116:e gatan för med sig. Våldsamma gräl mellan Lutie och hennes tidigare make Jim får knappt en mening till sitt klimax: ”Slagsmålet blev förbittrat, hänsynslöst, och oväsendet väckte Bub som började gråta.” men det är en medveten sparsamhet, för konflikten mellan portvakten Jones och hans inneboende Min skildras med en rysande vana vid våld:

Hon kunde ritualen, den hade hennes tidigare husbönder lärt henne: först greppet om halsen, som satte luftstrupen ur funktion så att det inte gick att få fram ett ljud, därpå en hel serie slag och slutligen, sedan de tunga slagen tvingat en ned på golvet, kom den smärtsammaste proceduren – sparkarna …

Båda skildringarna bidrar till den vardagliga likgiltigheten inför misären som invånarna på 116:e gatan i Harlem upplever. Det är en vardag som jag ibland känner ligger skrämmande nära vår egen. Kanske är det beklagligt att en bok från 1946 fortfarande känns relevant i samtiden. Hursomhelst vill jag påstå att om man vill blicka in i livet på en väl gestaltad gata i Harlem, New York, från 1946 där en obehaglig verklighet inte går att undfly så är Ann Petrys Gatan att rekommendera.

ALEXANDER OLSSON
info@opulens.se