Skriver med mer glöd om fåglar än klimathotet

ESSÄER. Reportagen runt fågelresorna är de bästa i Jonathan Franzens essäsamling Här slutar världens ände, anser Bo Bjelvehammar.

Här slutar världens ände av Jonathan Franzen

Översättning av Johan Nilsson

Brombergs

Jonathan Franzen är en framgångsrik amerikansk romanförfattare med titlar som Tillrättalägganden, Frihet och Renhet och han är även en skicklig essäist. Här slutar världens ände är hans tredje essäsamling.

Det finns två huvudteman i boken. Det ena kretsar kring framtiden för vår planet, om hur det ska gå för våra skogar, hav och jordar. Den pågående misshushållningen och den stora ovarsamheten. Jonathan Franzen är som många andra pessimistisk; men han ger oss även hopp. Han redovisar goda projekt runt om i världen, som pekar på en ljusare framtid. Projekten drivs av idealister och människor, som tror på övertygelsen att det finns alternativa tänkesätt och andra möjliga handlingsmönster, som visar på att vi kan hushålla med våra resurser på ett annat sätt. Och skapa en hållbarare värld, för våra kommande generationer.

Jonathan Franzen känner sitt ansvar i diskussionen om klimatfrågan, samtidigt känner han en viss trötthet i fixeringen vid, och låsningarna kring, frågan.

Därför rör han sig runt världen för att söka goda exempel på friska lösningar, bundna till miljö och natur. Samtidigt får han då odla sin stora passion, att se på fåglar.

Författaren är ingen måttlig ornitolog, ingen tillfällig skådare, utan en artjägare, som noga kryssar varje art på sina omfattande expeditioner. Det blir som en ställföreträdande mening i hans liv. Personligen blir jag i flera veckors tid glad över att ha sett en svart rödstjärt i rostbrunt och gråsvart. Sådana vanligheter tillfredsställer inte Jonathan Franzen.

Franzen söker inte bara sällsynta arter, utan även hotade. Livfullt och nära skriver han om både vimpelnattskärra i Ghana och bromeliatrupial på Jamaica. Hans resor är både omfattande och kostsamma. På ett kryssningsfartyg vistas han en avsevärd tid och beskriver sin omgivning som människorna på sanatoriet i Thomas Manns mästerverk romanen Bergtagen.

Reportagen runt fågelresorna är de bästa i samlingen, där finns det en glöd och närvaro, som i viss mån även återfinns i några andra essäer om vänner till författaren. I klimatfrågan är han måttligt intressant, stundtals aningen tröttsam. Således inte särskilt slagkraftig.