PROSA. Även om Civilisationer av Laurent Binet stundtals känns som långrandig fanfiction skriven av en historienörd, så är det åtminstone en skicklig nörd som håller i pennan, anser Anna Remmets.
Civilisationer
av Laurent Binet
Övers. Sara Gordan
Albert Bonniers förlag
Känner ni till den ikoniska historiska scenen där Inkahärskaren Atahualpa på 1500-talet (enligt den tidräkning vi använde då) först steg i land i Den Femte Provinsen (då känd som Europa) och nådigt mötte de storögda och trasklädda människorna i Lissabon som likt svultna djur kastade sig över den mat som de rika främlingarna hade med sig från andra sidan havet? Naturligtvis inte, eftersom det aldrig hände. Istället inleddes som bekant på 1400-1500-talen (enligt vår tidräkning som lugnt kunde fortsätta) kolonialiseringen av det som idag är känt som Sydamerika. En liten grupp spanska erövrare fick då det mäktiga Inkaimperiet på fall och avrättade dess härskare Atahualpa. Men tänk om det omvända hade hänt?
Mina tidigare kontakter med alternativa eller kontrafaktiska historieskildringar har inskränkt sig till de kitschiga böcker jag sett i science fiction-bokhandeln i Stockholm. Men denna bok är skriven av den hyllade franska författaren Laurent Binet, som även tidigare på underfundiga sätt behandlat historiska personer i böcker som Språkets sjunde funktion som kom på svenska 2019.
Civilisationer tar sin början under vikingatiden och berättar sedan hur små förskjutningar i historiska händelseförlopp leder till att det blir Atahualpa som erövrar Europa och inte tvärtom. Det är en snillrik och fascinerande konstruktion och det är medryckande att följa de från början små ändringar som till sist leder till att hela historien gör en helomvändning. Det märks att Binet har funderat över vad som hade krävts för de skeenden han beskriver, och till stor del finns ju mycket riktigt svaret i den verkliga historien. För vad var det som gjorde att en liten klick européer kunde få de mäktiga Inka- och Aztekrikena på fall? Även om en del gärna vill tänka sig att det berodde på den vita mannens överlägsenhet så handlade det i själva verket om mycket konkreta saker såsom spanjorernas kraftfulla riddjur (som tidigare inte skådats på kontinenten) samt deras vapen och rustningar.
Så tänk alltså om ursprungsbefolkningen haft både hästar, vapen av järn och båtar. På ett vis är det förstås eurocentriskt att de i Binets version har fått tillgång till detta via ett vikingafölje på genomresa hundratals år tidigare. Men samtidigt avmystifierar han effektivt européernas övertag. Efter alla berättelser vi blivit matade med om hur Amerikas ursprungsbefolkning trodde att de skäggiga kolonisatörerna var gudar när de red in på sina hästar är det också befriande hur föga imponerade Atahualpa och hans följe är när de för första gången går i land i Europa.
Inkafolket porträtteras inte som ädla, fredsälskande och naiva vildar utan som taktiska och komplexa människor med olika mer eller mindre ädla bevekelsegrunder. Men Binet har inte heller gjort det onödigt enkelt för sig genom att göra Atahualpas Europa till en exakt spegelbild av européernas koloniala härjningar. Hans ingång är att toleransen för flera gudar tar bort åtminstone lite av det mest blodiga och förtyckande ur det koloniala projektet, även om man kan diskutera hur mycket verklighetens spanska kolonisatörer drevs av sann religiös nit och hur mycket som var ett svepskäl för att kunna roffa åt sig guldet de hittade. De kristna får ha kvar sin korsfästa gud även om den officiella hållningen är att solguden är den främsta guden, och de muslimer och judar som vid Atahualpas ankomst bränts för kätteri på inkvisitionens bål blir snabbt hans allierade.
Men som bekant är det alltid vinnarna som skriver historien, och Binet är tillräckligt smart som författare för att genom berättarrösten plantera en liten misstanke om att den storslagna berättelsen om hur inkafolket erövrade Europa kanske är lika tillrättalagd som berättelsen om den europeiska kolonialismen länge var.
Just den smarthet som Binets romaner blivit kända för blir dock något av en belastning här. Bitvis är Civilisationer mer intressant som tankeexperiment än som skönlitteratur. Efter ett tag kväver jag en gäspning när ytterligare historiska personer (Luther, Henrik VIII, Erasmus, Cervantes) paraderar förbi i nya konstellationer. Trots detta räddas romanen åtminstone delvis av att Laurent Binet ändå är en skicklig författare. Språket, vilket givetvis är nästintill omöjligt att bedöma korrekt, skapar i alla fall en illusion av autenticitet utan att författaren slagit knut på sig själv för att härma något slags högtravande 1500-talspråk. Och även om tempot inte tillåter några djupgående karaktärsstudier skymtar ändå fint skrivna människoöden förbi. Ett sådant är den långa vänskapen mellan Atahualpa och den kubanska prinsessa som följer honom över havet, ett annat är den korta kärlekshistorien mellan Cervantes och Montaignes (!) hustru. Så även om Civilisationer stundtals känns som långrandig fanfiction skriven av en historienörd, så är det åtminstone en skicklig nörd som håller i pennan.
anna.remmets@opulens.se
