”Så reste de alla i ett skepp byggt av natten” – Kristian Lundberg 1966-2022

Litteratur.
Kristian Lundberg, 1987. ”Vår ungdom tillsammans, nu avlägsen, bar det fantastiskas och fantasins sken över sig,” skriver Håkan Sandell. (Foto: C Altgård)

MINNESORD. Som tidigare meddelats har författaren Kristian Lundberg avlidit. Poeten Håkan Sandell, numera bosatt i Oslo, var när det begav sig med i gruppen Malmöligan där Lundberg också ingick. Här är Sandells minnesord över sin vän, som för övrigt också var medarbetare i Opulens.

Kristian Lundberg har rest vidare, han blev 56 år. Många känner honom som romanförfattare eller debattör men först och främst var han poet. Från debuten med ”Genom september” (1991) till de senaste diktsamlingarna med ”Requiem över en förlorad son” (2019) som en avrundande höjdpunkt.

Jag presenterades för Kristian, kallad ”Nille”, sommaren 1986, han var tjugo år fyllda. Tillsammans med de båda vännerna Love Lappalainen och Jens Sjöwall Wahlöö. Love utgav tidskriften ”Det där”, med dess namn efter en långdikt av Majakovskij, där Kristian tidigare under året debuterat som poet, och det med en våldsam Rimbaud-klingande fanfar till dikt; ”Helt ensam ligger jag omslingrad runt dina armar och ben! Jag har tolv kronor och dubbelt så många huvuden! Helt utan språk begraver jag mitt tal i din mun! Helt stum talar jag i tungor! Det fula håller jag för vackert och bespottar er skönhet! Ensam mitt i folkhopen hyllar jag mig själv!”

Den antologi Kristian vid vårt första möte sade sig förbereda på temat ”poeter skriver om film” förverkligades aldrig. Istället utkom året därpå en omfattande antologi poesi, ”Min kärleks biljardhall” efter titeldikten av Gunnar Harding, där även bland annat jag och Clemens Altgård deltog. Antologin innehöll också Michael Strunges två sista dikter i livet.

Vi hade då redan börjat invitera Kristian till uppläsningar, där han visade sig besitta konststycket att kunna improvisera långa dikter som han hittade på medan han läste. Sin personliga bakgrund lade han gärna dimslöjor över, men det framgick efter hand att han var uppvuxen med fyra syskon och ensamstående mor i östra Malmö. Generationens oidipala upprorstryck var generellt heller inte litet, han beskriver sig i en tidig dikt som; ”Hamlet klädd i en/ kallbrandsblå/ konfirmationskostym”.

Ingen av oss som kände Kristian under dessa hans tidiga år kan ens nu vid hans tragiska livsslut tänka på honom utan ett leende, i förväntan om att han med ett retsamt skratt skall dyka upp snart likväl ändå, så många practical jokes som vi varit utsatta för. Julen 1987 gav han mig ceremoniöst i julklapp, inpackat i det vackraste omslagspapper, mina egna böcker stulna ur mina hyllor! Man förlät honom det mesta, ja, allt.

Som jag minns det hälsade han aldrig med handslag, vilket var udda för mig med vänner och skolkamrater bland invandrarbarnen där handslaget var essentiellt.

Redan som tjugoåring hade han problem med blödande magsår, så att varje sen krogrunda tenderade avslutas med att följa honom till akuten. Efter hand satt vi mest på tremanhand med vår gemensamma och avgudade väninna Kattarina Baekmark, som gick bort före honom, 2014.

Kristians egen poesi såg man först inte så mycket till, efter debuten i Det där och de improviserade scenstyckena. Men Kattarina skvallrade för mig att han skrev om varje diktutkast ett mycket stort antal gånger, fram till dess att han var nöjd. Han skrev på lösa blad och man brukade hinna läsa endast översta raden innan han gömde undan papperet. ”I Malmö är månen bara ännu en förort”, kunde det stå, som första-rad, eller ”Mitt hjärta är en naken dvärg, i min systers öga”, ifall minnet bär mig här.

Styrkan i debutdiktsamlingen blev därför delvis en överraskning. ”Genom september” (1991) innehåller långa dikter om såväl Carl Fredrik Hill som jesuitordens medgrundare Franz Xavier, som om de gjorts till ikoner. Dikten ”Inför en barnkista” förebådar det tema som utvecklas långt efteråt i den sena diktsamlingen ”Requiem”. Det brukar skrivas att författarskapet tog en kristen vändning, men detta och påverkan från den hebreiska bibellyriken fanns redan från första början. Ur ”Inför en barnkista”;

”Det är inte smärtan
när den snurrar runt
sin egen tomma axel.
Det är inte månen
som tätnar i mörker,
det är hjärtat
som förlorat sitt ljus.
Det är inte larmets
trumvirvlar som spräcker örat,
det är tystnaden.
Det är gräshoppan som lockar
veteaxet att skynda på.”

Och vi skyndade oss, genom livet. Kristians konvertering till katolicismen gavs understöd av hur vi i 90-talets början hängde tätt med Bo Cavefors, som Kristian drogs till av en delad religiös intressesfär, och givetvis på grund av Cavefors europeiska kulturtillhörighet. Skåne var inte Sverige. Efter Malmöligans upplösning ägnade sig Kristian tilltagande åt essäistisk prosa, och därefter, kanske påverkad av vänskapen i Sjöwall Wahlöö-familjen, åt polisromaner.

Väl värd en omläsning är poetiken från 1996, ”Är och blir” (Ellerströms). Dess titel, antar jag, och nu får jag heller aldrig möjlighet att fråga, troligen efter vår ovanligt djupsinniga nationalsång (”jag vet att du är, och att du blir vad du var”). Till dels influerad av våra danska kollegors poetiker som stora förebilder, Søren Ulrik Thomsens ”Mit lys brænder” och Pia Tafdrups ”Over vandet går jeg”. Men hans poetik följer andra linjer.

Kristians poesi har varit sig ganska lik genom åren, vilket han själv var klar över.

Likt en Paul Eluard tycks han ha skrivit på samma dikt hela livet, om och om igen, hur man så vill beskriva den? En kärleksdikt om saknad kanske, ett slags de besegrades triumf, en dikt om att ta sin chans, ett carpe diem. Det har varit en poesi fylld av konkreta grundbilder; ”den inre lampan”, ”det ensamma rummet”, ”den osynliga handen”, ”den svarta lågan” osv. Detta utgör en form av stående epitet, som varieras, och som just var en av avsikterna med den så kallade retrogardismen. Men visar nog än mer mot hemhörigheten i bibellyriken. Något som accentueras i en av hans centrala diktsamlingar, JOB (2005). Och som fortfarande är lika synligt i hans sista diktsamling ”Requiem över en förlorad son” (2019). En långdikt över en prematur födsel där pojkfostret avled, något som skett cirka trettio år tidigare. I dikten beskrivs sårigt förlusten och pojkens irrande själ, och tillåts så växa ut till en rundskildring av hela samhällets marginaler. Innefattande de prostituerade, och ”deras namnlösa spökbarn intill bensinstationen/ som det ibland går att skymta, barfota/ vid dieselpumparna”.

Prosaverket Yarden (2009) innebar berömmelse, men i mina ögon är det Kristians poesi som kommer att bli bestående. Han var alltid först och främst poet, även i sin självförståelse.

Vår ungdom tillsammans, nu avlägsen, bar det fantastiskas och fantasins sken över sig. Vad vi lärde varandra allihop var att i livet kan det vara väl värt att ta en risk. Vad han lärde mig, var något om livsglädje i motvind. Men nu har Nils Kristian Lundberg passerat de tunga portarna, de genom vilka ingen återvänder. ”Horseman, pass by!” (Yeats).

HÅKAN SANDELL
info@opulens.se

 

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Litteratur

Anders Fager.

Skräck med bra flyt

PROSA. Pål Eggert uppskattar såväl den behagliga utflykten till ett förgånget Sverige
0 0kr