UPPVÄXTSKILDRING. Blicken är barnets, glasklart genomskådande men ändå utan att begripa. Det är en smärtsam historia om sorg och uppväxt, berättad med ett rikt och ljust språk, skriver Camilla Carnmo om Obehaget om kvällarna av Marieke Lucas Rijneveld.
Obehaget om kvällarna av Marieke Lucas Rijneveld
Översättning: Olov Hyllienmark
Bokförlaget Tranan
Det är när jag läser Dagens Nyheters intervju med Karl Ove Knausgård som jag får syn på orden jag sökt för att beskriva den holländska debutanten Marieke Lucas Rijnevelds roman Obehaget om kvällarna. Den norske författaren säger så här:
“Det intressanta med Bibeln är att den är så konkret. Det finns nästan ingenting abstrakt i den, allt berättas genom handling, genom kropp, kött och blod. Även Gud tar ju fysisk gestalt.”
Just så berättar Marieke Lucas Rijneveld sin historia. Konkret. Genom kropp, kött och blod. Genom kor, kaniner, fjärilar och paddor. Genom alla maträtter en mor lagar till, smaken, texturen, kladdet på diskbänken. Ursköljda plastpåsar på tork och strykandet av använda pappersservetter. Som alla vet att inte torka sig med. Genom en fars fleecetröja, skitiga stövlar på stövelknekt och ständiga arbete med korna. Genom växande barnkroppar, förstoppning och nervöst ätande av snorkråkor. Och genom en påtagligt närvarande gud att alltid, i handling och tanke, förhålla sig till.
I Obehaget om kvällarna pågår ett strängt liv på landsbygden i en strikt troende gemenskap. Boken berättas genom Jas, ett av barnen i familjen och inleds en morgon runt ett köksbord med fyra alldeles vanligt tjafsiga syskon. Men nästan omgående vänds normaliteten till obönhörlig katastrof. Eller är katastrofen tvärtom just bönhörd? Efter frukosten går äldsta brodern genom isen och drunknar. Samma bror som Jas har bett Gud ta istället för hennes kanin som strax ska hamna på julbordet.
Med dödsfallet ställs den annalkande julen in. Den noggrant beskrivna och efterlängtade julmaten skänks bort, den klädda granen kastas ut. Som ett varsel om det glädjelösa liv som väntar, där frånvaron av ett barn väger långt tyngre än närvaron av de tre som är kvar. Den döde får inte nämnas. Syskonen lämnas allt mer ensamma med sina lekar, frågor och utforskande av liv, död och gud. Det är hårt.
Boken för tankarna till Tomas Bannerheds Korparna och Karin Smirnoffs Jana Kippo-trilogi med sin tungt realistiska skildring av att växa upp i en lantbruksfamilj. Arbetet utan paus. Kornas rytm som styr familjens. Osäkerheten. Obegripliga föräldrar som sviker. En obehaglig grundton som ligger under händelseförloppet och håller läsare fången i oro över vad som komma ska. Våldet lurar runt hörnet, när som helst kan något oförutsägbart ske, vad som helst. Även om Jas och hennes syskon går i skolan, umgås med vänner och grannar så finns här en spänning som påminner om den grekiska regissören Yorgos Lanthimos extremt obehagliga film Dogtooth som handlar om en familj där barnen hålls undan från omvärlden och där reglerna är absurt ut- och invända.
Det är Jas som berättar, hennes försök att göra världen begriplig, hennes känslor av tyngd, förlust och saknad, allt skildrat genom liknelser med konkreta ting, djur, mat, kroppar. Realismen står i kontrast mot Jas med tiden allt mindre realistiska verklighetsuppfattning. Obehaget om kvällarna är en bok med varmt köttig tyngd, där hoppet är skört och trevande. Blicken är barnets, glasklart genomskådande men ändå utan att begripa. Det är en smärtsam historia om sorg och uppväxt, berättad med ett rikt och ljust språk.
camilla.carnmo@opulens.se
