Rik litteratur från fattiga Neapel

Litteratur/Kultur
Domenico Starnone. Foto: Bazar Förlag

BERÄTTARE. Oavsett om Domenico Starnone är Elena Ferrante eller ej är han en högklassig författare, en berättare värd att läsa i sin egen rätt, skriver Erik Cardelús.

 

 

Väsen – ett familjedrama – Domenico Starnone
Översättning: Helena Monti
Bazar Förlag

Neapel är en märklig stad. Präglad av bedagad skönhet, ansatt av djupa problem, men vibrerande av intensitet, vitalitet och motsägelser. Få städer har en gång betytt så mycket och haft så stora rikedomar, för att sedan hamna i fritt fall och bli ett urbant sorgebarn.

Från staden kommer tre av den samtida italienska litteraturens främsta författare. Välkände Roberto Saviano, som skrev den utlämnande bästsäljaren Gomorra och därigenom hamnade på Camorrans dödlista. Ännu mer erkänd – åtminstone litterärt – är den världsberömda pseudonymen Elena Ferrante, en författare som sannolikt är rotad i staden, detta utifrån den utomordentliga lokalkännedomen som finns i globalsuccén Neapeltrilogin.

En tredje litterär storhet från staden är Domenico Starnone, sedan länge ett stort namn i Italien och i övriga Europa, till råga på allt en författare som pekats ut som självaste Elena Ferrante. Litterära studier, baserade på algoritmer, visar att Starnones texter bär slående likheter med Ferrantes verk. Men Starnone slår ifrån sig och menar sig bara skriva under eget namn, vilket en del tolkar som att författarskapet Ferrante bygger på ett samarbete mellan Starnone och hans hustru, översättaren Anita Raja.

Oavsett vilket är Starnone en högklassig författare, en berättare värd att läsa i sin egen rätt. Hans första bok på svenska bär titeln Band, en skoningslös äktenskapsskildring som blottar det värsta med den formaliserade tvåsamheten och lite till, fast med hög litterär verkshöjd. Nu, i den andra romanen, borras blicken återigen ner i familjen, synligt redan i titeln – Väsen: ett familjedrama.

Huvudperson och berättarjag är den 75-årige illustratören Daniele Mallarico, som försvagad av en operation och bekymrad av professionella motgångar, åker ner till sin forna hemstad Neapel för att hjälpa sin dotter med att passa det fyraåriga barnbarnet Mario.

Saviano, Ferrante och nu Starnone – det fattiga Neapel har en rik litteratur. Högkvalitativa författare som skildrar angelägna saker och når en stor publik. Om ungefär en månad delas två nobelpris ut i litteratur. Ett av dem kanske hamnar i Neapel.

Daniele är en så kallad kulturman, i självupptagenhet går han runt och myser över sin egen unika och förträffliga konstnärsidentitet. ”För han är ju berömd”, som han lärt dottern och sedan barnbarnet att upprepa inför andra människor.

Barnbarnet Mario är brådmogen och ytterst livlig, vilket sätter den självupptagne och tankspridde morfar Daniele på svåra prov, fysiskt och mentalt. Tillsammans rör de sig i familjehemmet, men också på stadens gator, i miljöer som får Daniele att konfronteras med det liv som han en gång levde och avstod från att leva. Så här kan det låta:

”Det var min ungdoms platser: gränder, gator och torg. Brokiga rännor genom den myllrande trafiken i kvarteren Forcella, Duchesca, Lavinaio, Carmine, ända ner till hamnen och havet. Ett utsträckt område som utan uppehåll genomfors av ett flöde av dialektala röster – förbipasserandes tjatter, rop från fönstren, artighetsbetygelser från affärernas trösklar – som klingade både mjukt och våldsamt, både hövligt och vulgärt.”

Resan söderut, från Danieles nuvarande hem i Milano till barndomshemmet i Neapel är en förflyttning på många plan. Dels tecknas klassresenärens återkomst till platsen han oupphörligen flydde ifrån, dels gestaltas Italiens avgrundslika uppdelning mellan det rika, välutvecklade och kyligt organiserade Norr och det fattiga, underutvecklade och kaotiska Söder, en spricka där Neapel för många italienare utgör en grotesk polaritet. Kaos, knapphet och Camorra, många människor skyr Neapel med alla medel, däribland Daniele som länge vänt ryggen till sitt ursprung.

Samtidigt förkroppsligar staden i mångt och mycket vulgärbilden av Italien – högljudda människor som med stora gester står och tjafsar nere på gatan, vespor som susar förbi, bullriga marknadsgator, stark familjelojalitet och tvätt som hänger på tork i gränder, doften av nybryggd espresso som letar sig upp i näsborrarna. Klichéer förvisso, men flitigt exploaterade i den globala kommersiella kitsch som oavlåtligen översköljer oss. Bilder som ofta skiljer sig från den bistra verkligheten: ”Bara i den här staden – tänkte jag – är människor så genuint inställda på att vara till hjälp och samtidigt hela tiden inställda på att skära halsen av dig.”

Stöd Opulens - Prenumerera på Premium!

Opulens utkommer fem dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 29 kr i månaden eller 350 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.
På köpet får du tre månaders obegränsad och gratis tillgång till hela utbudet (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer från Draken Film.
PRENUMERERA HÄR!

 

Mario är ett ensambarn, precis som så många andra ungar i dagens Italien, ett land som har ett av världens lägsta födelsetal, detta på tvärs med alla de anakronistiska bilder av italienska storfamiljer som sitter vid ett matbord, dignande med lokalproducerade delikatesser och överröstar varandra med spelande mandoliner som bakgrundsljud.

I mötet med Mario och den gamla hemstaden händer något med Daniele. Han genomborras av smärtsamma insikter och kraschade livsperspektiv. Ålderdomen rasar över honom, livsvalen och självbilden ställs på ända. Dessutom får han inblick i dotterns olyckliga äktenskap, en inblick han gärna hade varit utan. Svärsonen framstår som en värre knöl än han anat, men också en mansvarelse han själv urskiljer glimtar av i spegeln.

I berättelsen varvas sorgset och dråpligt, barnets öppna lekfullhet möter den åldrade kulturmannens trötta inkrökthet. Språket är kärnfullt och konkret, återgivet i en följsam översättning av Helena Monti. Att fullt ut återge meningsbärande skiftningarna och brytningarna mellan riksitalienskan och den särpräglade napoletanskan är naturligtvis omöjligt här, men det mesta fungerar ändå, trots förlorade innebörder och nyanser.

Saviano, Ferrante och nu Starnone – det fattiga Neapel har en rik litteratur. Högkvalitativa författare som skildrar angelägna saker och når en stor publik. Om ungefär en månad delas två nobelpris ut i litteratur. Ett av dem kanske hamnar i Neapel.

ERIK CARDELÚS

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Kultur

Gå till Toppen