Resa i tid och rum

Litteratur
Wallace Stegner. (Foto: Leo Holub).

HALVBIOGRAFISK. ”Det är endast Larrys återgivning av människorna läsaren får bekanta sig med och de faller tämligen platt. Kanske beror det på Stegners mossiga, rentav exotiserande syn på kvinnor”, skriver Carolina Thelin.

Vad jag bevarat av Wallace Stegner
Natur och Kultur (2017)
Översättning: Eva Johansson

Inte förrän nu, trettio år efter att Wallace Stegners Crossing to Safety publicerades, finns den på svenska. Vilket är märkligt eftersom den anses vara hans magnum opus. Stegner var en amerikansk författare, historiker och ekologist och har, förutom facklitteratur och kortare noveller, skrivit fjorton romaner. Endast två av dem, Sabrina och Till livets lov, har tidigare översatts till svenska (och det var på sextiotalet!). Därför är det bara ge en eloge till Natur och Kulturs litteraturhistoriska insats och till Eva Johansson för hennes utmärkta översättning.

I den halvbiografiska Vad jag bevarat får vi följa alter egot och berättarjaget Larry, hans fru Sally och deras vänner, från att de är helt unga fram till ålderns höst. Romanen inleds med att den grånade författaren Larry och den poliodrabbade Sally reser tillbaka till Larrys forne universitetskollega Sids och hustrun Charitys sommarhus där de förr tillbringade så mycket tid tillsammans. Charity är döende i cancer och vill ta farväl av de som står henne närmast. Genom denna resa i tid och rum spinner Stegner sin berättelse.

Larry minns när han och Sally, fattiga på pengar men nygifta och rika på kärlek, anländer till Wisconsin där han fått en tjänst på universitetet. Här träffas de fyra och blir snart oskiljaktiga vänner. Charity är, liksom Sally, gravid och medan Larry och Sid delar arbete, delar Sally och Charity graviditetens vedermödor. De är alla olika: Sallys eftersinnande och självförsakande natur kontrasteras mot Charitys livfulla och manövrerande. Den självgode Larry uppfyller sina författardrömmar medan den hunsade Sid stretar vidare med en ganska misslyckad karriär på universitetet. Sid och Charity är förmögna men generösa och Sally och Larry får flera gånger hjälp med försörjningen. Sally och Larry står i ständig tacksamhetsskuld vilket gör deras relation till Sid och Charity komplicerad.

Stegner är skicklig på personporträtt. Han går in under huden på romanfigurerna och väjer inte för att skildra både djup sorg och stor lycka. Men det är endast Larrys återgivning av människorna läsaren får bekanta sig med och de faller tämligen platt. Kanske beror det på Stegners mossiga, rentav exotiserande syn på kvinnor. Jag provoceras av rader som “Jag översköljs av en turkisk känsla av att vara omgiven av åtråvärda och kärleksfulla kvinnor” eller “Men mest för att Sally stod hundra procent bakom mig och aldrig såg sig själv som en försummad hustru – ‘avhandlingsänkor’ brukade vi kalla dem på doktorandutbildningen”. Låt gå för att han var sjuttioåtta år när han skrev boken och för att han delvis beskriver en tid när i stort sett alla kvinnor, trots högre utbildning, övergav karriär och ett liv i offentligheten för hemmets härd. Men ändå.

Måste själv- eller halvbiografiska romaner endast skildras från författarjagets synvinkel? Nej, det behöver de naturligtvis inte. Mary McCarthys satiriska Gruppen är ett utmärkt exempel på detta. I stället för att som Stegner använda ett förstapersonsperspektiv låter McCarthy berättaren vara allvetande. De åtta unga kvinnorna romanen handlar om tar lika stor plats trots att deras livsöden är hämtade från egna erfarenheter som ung och mondän i 1930-talets New York. Annars finns det likheter mellan Vad jag bevarat och Gruppen. Båda två framställer universitetsutbildade individer med konstnärliga ambitioner under ett amerikanskt 1930-tal. Och båda är skrivna långt senare i “modern” tid när författarna ser tillbaka på sin ungdom. Det är bara det att Gruppen känns betydligt fräschare fastän den gavs ut tjugofyra år tidigare.

CAROLINA THELIN

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Carolina Thelin

Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Twitter
Instagram
RSS

Carolina Thelin är bibliotekarie och dramapedagog. Hon har tidigare arbetat som teaterlärare men är nu bibliotekarie och kultursamordnare i Svalövs kommun. Carolina har genom åren också skrivit för olika tidningar och fanzines samt författat en metodbok om sex- och samlevnadsundervisning inom gymnasiesärskolan, utgiven av Malmö stad.

Det senaste från Litteratur

Ord som blir konst

  MINIMALISM. Charlotte Jung skriver minimalistisk poesi. Thomas Almqvist har läst hennes
Gå till Toppen