Plågsamt rolig framställning

Litteratur

SJÄLVBILD. ”Allting är plötsligt livsfarligt. Agnes storstädar, slänger plastprylar och konservburkar. Hon träffar motvilligt mammagruppen på Öppna förskolan men står inte ut med deras beskäftiga mammajargong, eller snarare: hon står inte ut med att höra sig själv låta som dom.” Carolina Thelin recenserar Barnvagnsblues

Barnvagnsblues av Ester Roxberg
Wahlström & Widstrand (2017)

Igenkänningsfaktorn är stor i den här ångestladdade storyn. Hur det var att bli mor för första gången med den där ständiga oron över att inte vara bra nog, att inte räcka till, att göra fel. Jag var dock mer easygoing än mamma Agnes i Barnvagnsblues. Men så trängdes jag inte heller med hipsters i Stockholms innerstad.

Det är högsommar och solen steker. Vännerna har flytt storstan och Agnes är lämnad åt sitt öde som föräldraledig, bortkommen inför sin nya uppgift – att ta hand om ett litet liv som är helt beroende av hennes omsorger. Hon går omkring med barnvagnen i den olidliga värmen och känner sig så ensam. Hennes kille jobbar och hon ids inte ringa upp gamla vänner eftersom hon förutsätter att de inte längre har lust att hänga.

Agnes är inte sig själv i sin nya kropp: “Tre gånger om dagen vibrerar telefonen och påminner mig om det som är trasigt i kroppen. Det ger mig samma slags ångest som klimathotet. Mitt tidigare så okomplicerade underliv är en miljökatastrof på väg mot sin egen undergång. Något är förstört och omöjligt att rätta till. Det kommer bara att bli värre. Att knipa är som att sopsortera, det ska ge mig en känsla av att något hjälper”.

Allting är plötsligt livsfarligt. Agnes storstädar, slänger plastprylar och konservburkar och köper en asdyr ekologisk soffa. Hon träffar motvilligt mammagruppen på Öppna förskolan men står inte ut med deras beskäftiga mammajargong, eller snarare: hon står inte ut med att höra sig själv låta som dom.

I mammagruppen finns ändå “Äppelkinden”, en gammal klasskompis som hon börjar umgås mest trots att hon aldrig gillat henne. De jämför sina barn och försöker överglänsa varandra i präktighet. Och när Agnes skaffar sig en personlig tränare på gymmet i närheten (det finns barnvakter där) ter sig tillvaron lite ljusare.

Så håller det på och det är bra. Roxberg är inte nådig när hon dissekerar sin svajande självbild (för det är nog ganska mycket av Ester i Agnes). Det självironiska tilltalet gör dessutom framställningen plågsamt rolig.

I Roxbergs roman Min pappa Ann-Christine (2014) berättar hon om när hennes pappa, prästen, kom ut som transsexuell. Här, liksom i Barnvagnsblues, analyserar Roxberg sina egna känslor och handlingar inför det främmande. Hon skäms och skäms dessutom över skammen. I Mörkrummet, vilken gavs ut på svenska i våras, beskriver feministikonen Susan Faludi faderns könskorrigering från aggressiv machoman till effeminerad donna. Hon ställer sig liknande frågor kring identitet som Roxberg, om än mer mångbottnade. Och de är viktiga vare sig det gäller transformeringen till mamma eller till transkvinna.

CAROLINA THELIN

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Carolina Thelin

Carolina Thelin är bibliotekarie och dramapedagog. Hon har tidigare arbetat som teaterlärare men är nu bibliotekarie och kultursamordnare i Svalövs kommun. Carolina har genom åren också skrivit för olika tidningar och fanzines samt författat en metodbok om sex- och samlevnadsundervisning inom gymnasiesärskolan, utgiven av Malmö stad.

Det senaste från Litteratur

Läsvärd debutroman

SPRÅKKÄNSLA. Maja Thrane skriver med en säker språkkänsla i en prosalyrisk stil,

Sårig sannsaga

Klubben är en imponerande välskriven bok, grundligt researchad och mycket nyanserad med
Gå till Toppen