I stort visar Jonas Gren att han behärskar även prosan i denna på många sätt originella romandebut, skriver Anna Remmets.
Kromosomparken av Jonas Gren
Weyler förlag
Jonas Gren, född 1981, är känd som en så kallad ekopoet. Ekopoesi kan, för att hårdra det, sägas vara en poesi som försöker närma sig naturen på dess egna villkor och som förhåller sig kritiskt till människans försök att dominera och bruka densamma. Det vill säga till skillnad från den traditionella naturlyriken som, även när den dyrkar och besjälar naturen, tenderar att göra den till ett instrument för människans förhöjda upplevelser. Bland Grens poetiska produktion finns till exempel boken Antropocen: Dikt för en ny epok (2016). När han nu utkommer med sin första roman känns tematiken igen.
Handlingen utspelar sig i en nära framtid där den globala uppvärmningen bromsas genom att spindlar (!) skickas upp i luften med partiklar som skapar ett skyddande dis. Ella bor i Norrlands inland och arbetar på ett företag som avlar och ”konfigurerar” spindlarna ifråga. Arbetet blir extra tungt av det (vad jag kan se efter några googlingar) fiktiva syndrom som får hennes leder att smärta och som gör att hon använt rullstol sedan tonåren. Systern Vera led av samma syndrom och är numera död. I ett ganska klassiskt upplägg varvas Ellas ganska ensamma liv i nuet med det tidigare livet med systern som obönhörligt leder fram till den sistnämndas död.
När jag läser om Antropocen känner jag genast igen Grens sätt att samtidigt som han kritiserar människans hybris påminna om hennes sårbarhet:
”Med allt
som i varje stund kan brista
Aortan Stjälken”
Utan att avslöja för mycket spelar denna aorta en viktig (och förödande) roll även i Kromosomparken.
Klimatkris och kronisk sjukdom alltså. Både tematiken och stämningen, med det disinsvepta inlandet och känslan av att både Ella och mänskligheten i stort befinner sig i ett ”efter” den stora katastrofen, gör det lätt att placera in Kromosomparken i facket ”dystopi”. Men Jonas Gren gör det inte riktigt så enkelt för sig själv eller läsaren.
Är klimatkatastrofen i själva verket avvärjd med disets hjälp (något som i och för sig är dystopiskt i sig då det i så fall skett genom ytterligare hybris från människan och utnyttjande av spindlar)? Eller kommer de oanade konsekvenser som det har varnats för innan metoden togs i bruk? Kan Ella skapa ett nytt liv i Norrland med vännerna och sedermera älskarna Klara och Milton eller kommer sjukdomen komma ikapp henne också liksom den kom ikapp Vera? Vi vet inte.
Hela atmosfären är suggestiv på ett sätt som känns igen från Grens dikter och som fungerar mycket bra också i romanform. Någonting som möjligen fungerar mindre bra och som skulle kunna läsas som en barnsjukdom i övergången från poesi till prosa, är att romanpersonerna och deras inbördes relationer är något skissartade och undanglidande. Inte minst den mellan de två systrarna som ändå är bokens centrala.
Det uppstår också en känsla av att slutet är förhastat efter den skickliga uppbyggnaden. Men i stort visar Jonas Gren att han behärskar även prosan i denna på många sätt originella romandebut.
anna.remmets@opulens.se
