Omskakande läsning om krig och splittring

Litteratur
Agota Kristof (foto: Ulf Andersen)

KRIGET. I Kristofs litterära universum, liksom i hennes eget liv, är det framförallt en sak som återkommer: skilsmässan, skriver Carolina Thelin.  Det handlar också om kriget. Det handlar om att förlora. Sitt hemland, sitt språk och dem man älskar.

 

 

Analfabeten och trilogin Den stora skrivboken, Beviset och Den tredje lögnen
Av Agota Kristof
Wahlström & Widstrand 2019
Översättning: Marianne Tufvesson

 Agota Kristof föds 1935 i Ungern. När hon är 21 år slås Ungernrevolten ned av den sovjetiska militären och då flyr hon tillsammans med sin man och deras fyra månader gamla dotter. De tar sig över gränsen till Schweiz där familjen blir väl mottagna. Behovet av arbetskraft är stort och Kristof får snart jobb i en klockfabrik. Efter fem år säger hon upp sig, skiljer sig och börjar skriva på franska. Det är inte lätt men hon gör det med hjälp sina ständiga följeslagare: ordböckerna. Hela hennes författarskap präglas av vad ett förlorat språk, krig, förtryck och rotlöshet gör med en människa. 2011 avslutar Kristof sina dagar i det som kom att bli hennes nya hemland.

Mellan 1989 och 1993 gavs trilogin Den stora skrivboken, Beviset och Den tredje lögnen ut på svenska i översättning av Anne Lux på Norstedts förlag. Nu har de åter kommit ut men den här gången tillsammans i en omfångsrik volym. En betydligt tunnare roman är Analfabeten som aldrig tidigare översatts till svenska. Wahlström & Widstrand ska ha en eloge att de nu valt att uppmärksamma Agota Kristofs författarskap i två vackra bokband.

2004 gav hon ut sin självbiografi Analfabeten. Jag väljer att skriva om den först, trots att trilogin kom ut långt tidigare, för att försöka förstå varför hon skriver som hon gör. Den är så liten, boken. Min handflata täcker omslaget och innehållet är inte mer än 48 sidor. Men ändå rymmer den ett liv. Med sitt kärva språk skriver Kristof så precist — det är som om det mödosamma bemästrandet av franskan får henne att avstå från utvikningar.

Andra världskriget har just brutit ut och Kristof är fyra år. Hon bor med sina föräldrar och två bröder i en liten by utan vare sig järnvägsstation, rinnande vatten, el eller telefon. Hennes far är byns enda skollärare och när Kristof varit dum får hon som straff sätta sig längst bak i klassrummet med en bilderbok. Det är så hon “smittas av läsningens obotliga sjuka”. Det går dåligt för familjen. Fadern fängslas och modern försörjer sig och barnen med ströjobb. När Kristof är fjorton år sätts hon på ett internat av typen sovjetisk gulag. Mycket mer än så får vi inte veta om Kristofs uppväxt, flykten från diktaturen i öst till livet i det fria landet i väst tar vid. Hon är tacksam, javisst, men samtidigt är det något viktigt som gått förlorat: “känslan av att tillhöra ett folk”. Hon beskriver flyktingarnas sociala och kulturella öken, deras hemlängtan och saknad av ett sammanhang. Och hon skildrar hur det är att mista ett språk när det viktigaste av allt är orden. “Jag har inte valt det här språket. Det har påtvingats mig av ödet, av slumpen, av omständigheterna. Att skriva på franska är något jag måste. Det är en utmaning. En analfabets utmaning.”

Fortsätt

 

Så till trilogin. Liksom i Irme Kertész Mannen utan öde skildras krigets och förtryckets fasor i Ungern ur barnets perspektiv. Barnet/barnen som skiljs från dom de älskar och tvingas utstå det allra värsta. Barnet/barnen som växer upp, uthärdar och överlever. Men till vilket pris?

Den stora skrivboken är det verk av Kristof som blivit mest uppmärksammat och har både filmatiserats och dramatiserats. I Sverige sattes den till exempel upp av moment:teater 2008 och 2013 filmatiserades den i regi av János Szász.

Den inleds med att två små tvillingpojkar från den stora staden lämnas av sin mamma hos mormodern som bor i ett avsides hus i den lilla staden K. Andra världskriget rasar, fadern är vid fronten, ingen vet om han lever. Mormodern är lika ondskefull som häxorna i sagorna, kallar pojkarna för horungar men blir snart beroende av deras arbetsinsatser på gården. När skolinspektionen kräver att de ska börja skolan övertalar hon dem att spela “efterblivna” för att de ska slippa. De blir överlevare som tränar sig i att uthärda smärta, hunger och våld och tar sin tillflykt till skrivandet. För att få pengar till pennor och skrivhäften, uppträder de på torget och på krogarna med akrobatik, sång och spel. Mormodern inackorderar en utländsk officer och en adjuntant som ger pojkarna ett visst skydd (trots att officeren utnyttjar dem sexuellt). Ja, det är rått och hemskt alltihop men på grund av pojkarnas osedvanliga list och skarpsinne, och framförallt deras kärlek till varandra, står man ut med allt elände.

Pojkarna berättar historien som ett Vi. De är bundna till varandra och allt de säger och gör, gör de tillsammans. Men åren går, kriget tar slut, mormor dör och Sovjet ockuperar. De som var Ett skiljs åt och ett livslångt trauma tar vid.

I Beviset finns bara Lucas (nu först får pojkarna namn) kvar. Hans bror verkar inte ha existerat. Utan att riktigt veta varför känner han en tomhet och han försummar sig själv. Men så träffar han Yasmine och hennes nyfödda barn som han tar sig an. Livet får en mening. Samtidigt träffar Lucas den äldre och psykiskt instabila bibliotekarien Clara som han inleder ett komplicerat förhållande med. Yasmine reser bort och Lucas tar ensam hand om hennes son Mathias. De flyttar från huset till den lokala bokhandeln som Lucas senare tar över. Trots Lucas kärlek och omtanke kan Mathias aldrig komma över att hans mor övergav honom.

En Claus (är det Lucas bror?) återvänder till den lilla staden. Tiden har gått, förstår man — nu är järnridån nedmonterad och mormors hus finns inte längre. Han minns den gamla bokhandeln där han brukade köpa sina pennor och skrivhäften och gör ett besök. Bakom disken sitter Peter, en gammal vän till Lucas. Peter tror att Claus är Lucas som flydde landet för trettio år sedan. Nu visar det sig att Lucas, innan han flydde, lämnade sina skrivböcker till Peter. Han har förvarat dem i alla år men ger nu dem till Claus. Claus, som bara har ett turistvisum stannar kvar i den lilla staden K och blir därför senare häktad.

Den tredje lögnen har två delar. Del ett är Claus berättelse som börjar med att han sitter fängslad på grund av sitt utgångna visum. Han fördriver bland annat tiden med ett skrivhäfte. Nu får läsaren ta del av ännu en version av vad som hänt under de år som gått. Claus tror att han snart kommer att dö på grund av sitt missbruk av alkohol och tobak men en läkare konstaterar att han är fysiskt frisk men lider av djup ångest. Claus beskriver hur han tillbringade sin barndom på ett sjukhus i väntan på en moder som aldrig kom och besökte honom men att han senare blev hämtad och lämnad hos en gammal bondkvinna (som kallade honom “horungen”) och som han senare lärde sig benämna mormor. När han som tonåring tog sig över gränsen fick han en förmyndare som hette Peter vars fru hette Clara. Claus vet (eller gör han det?) att han bara fantiserade ihop en bror för att uthärda ensamheten.

Claus blir förd till ambassaden i den stora staden. Här får han veta att det bor en man i staden med samma efternamn som han själv bär men som kallar sig Klaus T. Claus får adress och telefonnummer till denne Klaus som är poet med författarnamnet Klaus Lucas. Det visar sig att Klaus bor i Claus barndomshem. Claus ringer sin bror.

I del två ringer telefonen hos Klaus T. Nu är det hans framställning som tar vid. Det är Lucas T som ringer. Klaus bor med sin gamla mor som i alla år väntat på att hennes älskade son Lucas ska återvända. Så möts de då till slut — bröderna. Lucas berättar att han hade polio som liten och växte upp i ett rehabiliteringscenter men att han efter ett bombanfall fördes till en gammal bondkvinna i staden K. Men Klaus erkänner inte Lucas som sin bror och avvisar honom.

Så tar boken en ny vändning igen. Som läsare tror man att nu, nu kommer sanningen fram! Klaus återger hur det var när de bodde i den stora staden, han, Lucas, modern och fadern. Det är krig och när fadern , som är hemma på permission, talar om att han älskar en annan kvinna tar modern hans pistol och skjuter honom. Modern hamnar på psyket, bröderna skiljs och sedan…

De olika versionerna av vad som hänt vävs ihop och precis som för mig och dig är våra minnen sanna på olika vis, beroende på hur vi upplever dem.

Jag blev omskakad och berörd av att ta del av både Kristofs självbiografi och hennes trilogi. Under läsningen uppfattade jag stundtals hennes sätt att uttrycka sig som haltande, men det är svårt att avgöra om det beror på översättningen eller om Kristof själv inte kommer överens med franskan. Samtidigt ger denna osäkerhet ännu en dimension åt berättandet eftersom språket är så kopplat till det utanförskap som präglade hennes tillvaro.

I Kristofs litterära universum, liksom i hennes eget liv, är det framförallt en sak som återkommer: skilsmässan. Kristof blev lämnad för att sedan själv lämna det som betydde mest bakom sig. Tvillingpojkarna övergavs och blev kluvna itu. Deras mor fick själen söndersliten. Det är det kriget handlar om, vill Kristof säga. Det handlar inte om att vinna, det handlar om att förlora. Sitt hemland, sitt språk och dem man älskar.

CAROLINA THELIN

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Carolina Thelin

Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Twitter
Instagram
RSS

Carolina Thelin är bibliotekarie och dramapedagog. Hon har tidigare arbetat som teaterlärare men är nu bibliotekarie och kultursamordnare i Svalövs kommun. Carolina har genom åren också skrivit för olika tidningar och fanzines samt författat en metodbok om sex- och samlevnadsundervisning inom gymnasiesärskolan, utgiven av Malmö stad.

Det senaste från Litteratur

Gå till Toppen