LYRIK. Per Erik Ljung redogör här för några av sina möten med den eminente diktaren Olle Orrje. Jazzig poet som kan skriva vackert.
Värt att notera är hur Olle Orrje (f 1937) dragit till sig diktare och andra skribenter som själva är påfallande glada att uttrycka sig och inte är rädda för det som är ”vackert” i hans särpräglade diktning och som annars lätt gick under radarn i den mer trendkänsliga kritiken, den som i efterhand så lätt hänger upp sig på decennier eller riktningar.
Det var Poul Borum som en gång formulerade det så i en av sina årliga översikter av all tryckt svensk poesi i Aftonbladet 1987-1993.
Orrje och finlandssvenske Peter Sandelin är poeter som ”inte är rädda för att skriva vackert”, skrev han. Kenneth Engström, poet, journalist, gitarrist, Dylan Thomas-översättare, kollega och god vän till mig i Lund på 70-talet, skrev inspirerat redan om Tjuvstart (1975) i Helsingborgs Dagblad; poeten Bengt-Emil Johnsson gav viktiga signalement och musikaliska begrepp i recensioner i Dala-Demokraten av Då skuggan vilar (1999), Tomhänt (2002) och Smekningar längs bergväggen (2005); Jan Erik Vold gjorde ett färgstarkt porträtt av poeten i Expressen 11/1 1984, med utgångspunkt i den då nyutkomna Prosa från Zinkensdamm. Själv har jag pekat på hur fint ”karatekritikern” och poeten Poul Borum kunde fånga upp Ett hav av himmel i en kort artikel i Kvällsposten 2/2 1996.
Jag gjorde det i ett inlägg i Expressen 2/7 2026 om den trängda lyrikkritiken och dess möjligheter i vår tid. I någon mån var det naturligtvis tal i egen sak. Jag skrev en hel del om lyrik från 70-talet och framåt blan annat i SDS och GP och ser nu hur jag snarare än att verka som smakdomare lite rastlöst har varit ute efter något, oklart vad. Också jag har dragits med i den milda drive och precision man möter i Orrjes dikter.
Några av mina möten med hans samlingar, i skriftlig form, kommer här. Det första är från 1987, då Klartecken – den gången hans femte bok – kom ut på Bonniers. De andra är från senare år, med Solstänk (2021) och Vildäpplen (2023) som de senaste. Till texterna har jag fogat några kommentarer som kan kasta ljus över sammanhangen.
city kid
Klartecken (1987)
Börjar man läsa Olle Orrjes nya dikter bakifrån, så får man hans ”Klartecken” direkt, hjärtats klartecken nämligen, i samband med något läkarbesök, och en stor glädje. Och man förstår att han efter sin ”Tjuvstart” (1975) har lämnat både ”Frasgördeln” (1976) och ”Stjärnspjället” (1979) bakom sig för mer jordnära övningar. ”Kryp ihop i dimman/ under den kompakta himlen/ och begrunda den fuktiga jorden” heter det i ett av bokens många spår av meditativa förlustelser.
Efter att ha läst 19 (grav)allvarliga Stockholmspoeter är det en lisa att möta denne flanör på lunchpromenad längs Krukmakargatan under byggnadsställningar och balkonger, där han hastigt snuddar vid tanken på hur man i stället kunde vandra i Paris eller New York uppför 5:e avenyn, eller hur lunchen kunde smaka på resande fot. Men, som dikten avslutas:
Det är dags att sitta still och
väcka trädandarna till liv
Så är med några streck en rörlig city kid infångad: en vuxen man med sinnena i behåll. En som kan tänka – eller kanske övar sig i att tänka – naivt som ett barn – ”att det är just vi som lever”, och att det är just vi som ”låter månen balansera på våra fingrar” eller låter ”fönsterraderna rinna ned efter husfasaderna”.
Det finns flera sådana övningar i boken. Det enklaste (?) knepet är att studera naturen och göra som den. ”Att vandra bland molnen/ att kasta bort sin tid…” eller ”Att stå stilla som ett träd/ och låta löven falla mot marken i den starka blåsten”. Eller att som Orrje i haiku-variationer pröva ”Sju sätt att betrakta en kråka”, däribland ”Kråkan framifrån/ på en gren mot himlen/ Brancusis fågel”.
Det är klart att det finns en poetik på spel här. En dag har han läst finska poeter, Saarikoski, Haavikko ”och sexton till”, påstår han, gissningsvis på jakt efter de benådade ögonblicken. ”Inspirationen kilar snabbt efter marken/ med blixtrande småslantar i näven”.
Men det är ingen sträng poetik. Flödet rymmer många former. Det viktiga och ovanliga är det öppna förhållandet till världen runt omkring, och poeten har säkert rätt när han säger att ”Utan att stuka foten mot sängkanten/ hade verben inte infunnit sig”.
Här och där lyfter också dikten, med snabba och fria kliv bland associationerna, enkelt och klart och liksom startande från scratch. Då kan de likna Harald Lyths vackra omslag till boken.
Kommentar
sju sätt – jfr Wallace Stevens, ”Thirteen ways of looking at a blackbird” ; Brancusis fågel – jfr mitt eget tidiga fynd i Brancusis anteckningar: ”Dans toutes les choses il y a un but, pour y arriver il faut se dégager de soi-même”. Tjuvstart (1975) och Stjärnspjället (1979) har Orrjes egna, häftiga omslag; förankringen i avantgardismen får ett magnifikt uttryck i Stina & Olle Orrjes och Gunnar Hardings översättningsvolym Blaise Cendrars Dikter och prosa (Gidlunds 1969); Klartecken har ett omslag av Harald Lyth som är både associations- och rumsutvidgande; till Grus (1989) är det Lennart Aschenbrenner som har bistått. Senare är det naturligtvis samarbetet med Curt Asker man noterar.
i början
Solstänk ( 2021)
När jag fick Solstänk i mina händer gick jag direkt till dikten ”Månsken”, eftersom det var månsken den kvällen. Jag kände igen några ord från titeln på samlingen från 2005 – Smekningar längs bergväggen – och fäste mig vid formen, tre strofer, en utsträckt dikt av finaste haiku-karaktär; men där formen inte får ta över. Sen såg jag ”samma” vackra haiku på många håll, ibland i sviter där dikterna tar fatt i varandra. Det är så man inviteras att vara med i ”dansen” redan i den inledande avdelningen, ”Gläntan”. Det blir till osökt, subtil musik på många håll, mycket rytm och närvaro. ”Rasslet från vassen” blir en enkel, men samtidigt nästan magisk formel, när fötterna når ”den dyiga bottnen”. Kanske handlar det om ett slags övningar i långsamhet. ”Tre tallar/ i absolut rät linje” visar vägen ut mot gläntan: det råder stor precision när solstrålarna bjuder upp till dans. Det är aldrig tal om några oklara stämningar eller diffusa bilder, linjen, tydligheten är alltid där.
”Tidig barndom” heter den andra avdelningen. Situationerna då och skrivandet nu, öppningen nu, in mot, ned mot ”andra sidor av förnimmelsernas hav”, det dyrköpta lugnet, där ljudet från vågsvallen ”blev ett/ med slagen/ från mitt eget hjärta”, eller den gången, där ”bakom bergskanten”: ”då blev jag plötsligt ett/ med de blänkande tallbarren”. Samtidigt med ögonblicken passerar ändå en historia, en barndoms historia, snabbt förankrad i platser och situationer; ofta är det anekdoten som ger infarten.
Så blir det ännu mer i ”Musik”, där man anar ett mycket större kapitel. Här är det tidiga upptakter till ett musikerliv, ofta knutna till både yttre och inre lokaler, ”inne i hans mörka rum”. Ofta handlar det om pianister, inklusive unge Olle. Plötsligt dyker klarinettisten Albert Nicholas upp, i ”Jannes jazz”, och dikten därefter heter ”Gazell Club”. Råkar man veta att diktaren faktiskt har spelat med Albert Nicholas – just där 1963 – så lyfter det hela snart till närmast mytologiska höjder. Coleman Hawkins nämns i en annan dikt. Det var ju Sven Lindqvist som en gång myntade formeln ”att dikta med namn”, han tänkte på Vilhelm Ekelund, men också på Bellman. För många av oss räcker det ibland med ”Coleman Hawkins”; det varma gemytet, den stora tonen.
Någonstans står ordet ”ogarderad”, det gäller ”Anders och hans ogarderade konst”. En sådan är det inte så lätt att erövra. Det är en viktig poäng – och blir särskilt imponerande i bokens största avdelning, ”Vi två” som gestaltar det tidiga mötet med ”dig” i en livslång kärlekshistoria. Allting är i början, allting är, liksom i hela boken, i upptakternas löftesrika former. Ofta sker det i bilder av rörelse, utåt, ut i det fria, ut i världen (där jazz-minnena ofta går inåt, in i skrymslen och vrår). Det är väldigt vackert och konkret, redan i ”Första mötet”, första dikten – och det blir till ett stort äventyr att följa sen, med solstänken och andra preciseringar. Och – tänker jag – vilken ynnest att få fatt i dessa bilder, som samtidigt ger vinkar om upptakten till själva skrivandet.
Kommentar
Dikta med namn – jfr miniatyren ”In a mist” i Fotfäste i vinden (2017). ”Jazz är ögonblickets musik. Riktigt bra jazz är när nuet slår in en kil i evigheten – som när Bix Beiderbecke reser sig för fyra takter i Paul Whitemans stora musikmaskin – den maximala kontrasten, som när solen bryter genom molnen.” Olle Orrje om Bix Beiderbecke, Författarnas MusikBok (1981).
now´s the time
Vildäpplen (2023)
En viktig väg in i dikterna i Vildäpplen ges i det motto som inleder boken:
The world which comes to each of us alone. HART CRANE
Det är det existentiella anslaget. Situationen gäller var och en av oss, alla, envar, det är så vi möter världen, ensamma. Men det är också var och en, var och en i sin helt egna specifika historia.
Situationerna, minnena som vi trevar efter i drömmen eller språket hämtas ur en värld utan tydliga gränser. Hos Olle Orrje formas de i korta dikter, med stor precision, och får alltid en närmast perceptuell konkretion. De vackra vildäpplena syns redan i Stina Orrjes fotografiska bilder på omslaget; men de smakar också – ”Vildäpplena på sluttningen/ nedanför kyrkan/ kunde man gnaga på”… Dikterna, orden får inte vara mer märkvärdigt ordnade än att man kan förnimma ”råvarorna” – det var så Roland Barthes tänkte när han skulle jämföra kok- och diktkonsten.
Sedan pendlar det, åt båda hållen, både åt det generella och det mer specifika. Ibland, redan i avdelningen ”Barndom”, gäller det hela situationen.
Hur skulle man
tala med de vuxna?
Höll man tyst
trodde de att
man var dum
och talade man för mycket
fick man en åthutning.
Det var bäst att hålla tyst.
Men kvickt slår det över i det konkreta, flera gånger knyts dikterna rent av till adresser med gatunamn; dynamiska episoder, med minnen av ljud, Pappa Alfreds t ex. ”Jag minns hans förtjusning/ över alla Pow!PfuiI/ Tjo-o-o och Tjoff när han högläste Karl-Alfred, Blondie och familjen Gyllenbom”. Men då måste man ju först få tyst på det inre sorlet, tänker man som läsare.
Ännu bredare, nästan ”episkt” blir det – som sig bör – i avdelningen ”Ungdom” (”eller”… så hände det.. – ”eller” så gjorde vi…man nästan snubblar, här finns mycket att ösa ur, många historier). Uppbrottet från barndomen fångas i dikter som ”Myrsjön”och ”Gåshuset” med en upprymd ”cowboyklubb”, och sedan i snapshots med tidningar, serier, skolan, fotboll och annat – snart med vägar in i diktning, tjejer, jazz, film, andra världskriget; allt i skarpa bilder. Den sista dikten i avsnittet heter ”På West Side Club” och blir en festligt expanderande kulmen, som samtidigt pekar in i det farliga och okända som ska komma. Den som visar vägen är en trombonist, en lokal hjälte, en Rimbaud…
Det öppna pianot
av omålad ek stod
snett mot dansgolvet.
Plötsligt fylldes lokalen
av ett helt infernaliskt sound.
Det var trombonisten PK Fryklöf
som hade äntrat estraden
och hans improvisationer
fick oss alla att sväva
en bit över golvet.
Han hade ormar i fickorna
om somrarna utanför Waxholm.
Han var som en åskledare på taket
En varm och fuktig sommardag.
Ett lika starkt, jämsides löpande spår i ungdomsåren är just ensamheten, som samtidig är en förutsättning för de starka upplevelserna, till exempel i naturen. Dikten ”Ibland” kan se ut som en sådan avsides och knappt antydd situation – men kan mycket väl rymma en helt avgörande erfarenhet
Ibland var det
pilträden vid bryggan.
Ibland var det
vassen
eller den ensamma
björken
vid den uttorkade
gräsmattan.
Ibland var det
de bortglömda
vinbärsbuskarna
långt där inne i de
överväxta snåren.
Ibland tidigt på morgonen
skimret över sjön.
Ibland…ibland, en motvikt till historiernas eller…eller, sökandet efter enkla formler, hemligheter på vägen. Typiskt för den åldern, tänker jag mig, är också att man som jaget i ”Tidiga tonår”… ”vill tränga mig förbi dem/ upp mot skogen i mörkret” (och ”dem” är, tills vidare, flickorna).
I ”Nutid” – nära skrivandets nu – dras tempot ned. I flera dikter sker det som en uttalad önskan, en förutsättning för diktens tillblivelse. Suggestiv och nästan instruktiv, är ”Vårvinter”, med den häftiga semantiseringen av uttrycket ”stå och stampa” –
Snö på taken i april.
Våren sitter långt inne.
Samma stretande år från år.
En kyla efter ryggraden
och ett evigt stampande
på stället.
Det rör sig om försiktiga steg, en befriande livskonst i närmast zen- eller ”bara” närvaro-stämningar. ”Ta ett steg ut/ ur språket/ där frihet råder/ från alla påståenden/ och världen vidgas/ i sin egen omfamning”. Plötsligt står vi bara där – ”Under nya regnmoln”:
Löven lever i vinden
och molnen kastar
sina skuggor
mot marken.
Så står vi här igen
i en ny sommar
utan tankar
på något annat.
Nya omfamningar
under nya regnmoln.
Kärleken spänner sina bågar
som broar i solen.
Kommentar
Minst tre olika förlopp är det som kör hos oss, hela tiden. Det långa, livshistorien som vi inte kommer undan. Det vi i någon mening håller på med är det andra, det vi har gjort på senare tid, eller skänkt ett visst allvar, det som t ex diktarna vill få en viss ordning på, eller få till i sina böcker, det liv de, man, vill skapa, och hur det blev: det är förloppet eller sammanhanget – för diktarnas del i just det de skriver, ibland i längre sjok, för oss andra i det vi styckar samman under en viss tid, t ex ur det vi läser. Och sen, till sist, det explosiva eller verkande: förloppet i det enskilda stycket, dikten, situationen – som isoleras ett tag, ”dikten som händelse”, som Hans Ruin talade om – som kan likna ögonblick i jazzen, när var och en kommer med sina erfarenheter och musikerna med hela sin värld av tradition och teknik, och det plötsligt händer något, en happening i det inre.
Now´s the time, som Charlie Parker kallade sin låt. Nu er tiden, som den danske diktaren Peter Laugesen översätter det i Morgensange (2025).
Litteratur
Olle Orrje, ”Bix Beiderbecke”, i Erik Beckman och Torsten Ekbom (red), Författarnas MusikBok (1981)
Olle Orrje, Klartecken (1987), min recension i Sydsvenska Dagbladet 10/3 1987
Olle Orrje, Solstänk (2021), recension i Årsbok för kristen humanism 2022
Olle Orrje, Vildäpplen (2023)
Blaise Cendrars, Dikter och prosa, Presentation och tolkningar Stina & Olle Orrje och Gunnar Harding (1969)
Per Erik Ljung, ”Kritikerna måste lära sig läsa”, Expressen 2/7 2026 https://www.expressen.se/kultur/kulturdebatt/litteraturkritiker-maste-lara-sig-lasa/
Per Erik Ljung, ”Hans Ruin – vid modernismens tröskel”, Historiska och litteraturhistoriska studier 91, Svenska litteratursällskapet i Finland, Helsingfors 2016, s 15-37
info@opulens.se
