PARADOXAL PRISTAGARE. Ingen överträffar Per Wästberg i konsten att lovprisa de förtjänstfulla. Det ser man många exempel på i hans bok Lovtal, och nu senast i onsdags när Svenska Akademien delade ut sitt stora nordiska pris. Han inledde talet till den som plötsligt blev 400.000 kronor rikare så här: ”Jag har en gång hälsat på Karl Ove Knausgård i kassakön i Ystad Ica och jag bodde i tio år bara få kilometer från honom på Österlen utan att vi sågs.”
Vi hade kunnat säga samma sak, fast med Ica i Ystad utbytt mot kön till köttbullarna på Ikea i Malmö. Där besvärade vi honom en knapp minut – han var säkert lika hungrig som vi – för att tacka för en intressant författarafton på Ystads stadsbibliotek någon dag tidigare. Och av en slump råkar vi bo i samma by som han på Österlen. På våra kvällspromenader vandrar vi ofta förbi hans hus, utan att någonsin skymta honom. Nu har han flyttat till London, men husen har han kvar.
Minst ett av dem är fyllt av böcker, det kan man se på något sällsynt hemma-hos reportage. I en bok på sina hyllor har han säkert en dikt som en gång var mycket känd och ofta citerad, Carl Snoilskys Noli me tangere (Rör mig inte). Likt diktens titel vaktar Knausgaard sin privata sfär också när han framträder i offentliga sammanhang, men i sina böcker har han gjort tvärt emot vad greve Snoilsky påstår inledningsvis, ”Jag torgför ej mitt hjärtas lust och kval/ att skrynklas ned av obekanta händer”.
En mycket privat författare som för till torgs både lust och kval på tusentals öppenhjärtiga sidor, den paradoxen var Per Wästberg snabb att pricka in i sitt pristal: ”Men ingen i världen tycker jag mig känna bättre.” Det är en känsla som han delar med alla andra skrynklare hemma och utomlands när de tagit sig fram genom de dryga tre tusen sidorna i Min kamp, och de något färre i årstidskvartetten där Karl Ove Knausgaard lyckats med konststycket att placera Glemmingebro på den litterära världskartan.
Ivo Holmqvist
LÄS FLER NOTISER
