MEMOARBOK. Brøgger må alltså ha flyttat ut på landet och bildat kärnfamilj, men hon framstår som lika lite provinsiell nu som på 70-talet när ”skandalböckerna” kom. Tvärtom känns världen ofta mycket större när man lyssnar till henne. Och Alf van der Hagen gör ett fint arbete med att förmedla denna värld och den röst som berättar om den, skriver Anna Remmets.
Suzanne Brøgger: Samtalsmemoarer av Alf van der Hagen
Övers. Staffan Söderblom
Norstedts
Den förhärskande synen på den ikoniska och mytomspunna danska författaren Suzanne Brøggers författarskap är att det har varit totalt och kompromisslöst utlämnande. Det kan därför framstå som något överraskande när hon i den nya samtalsmemoaren av den norska journalisten Alf van der Hagen säger att detta är det enda riktigt privata hon gjort.
Samtalsmemoarer berättar, såsom traditionella memoarer brukar, om barndomen, författarskapet, livet, kärleken och nutiden. Den nu 75-åriga Suzanne Brøgger beskriver uppväxten med en svårt psykisk sjuk mamma, vistelsen i Sri Lanka dit styvfaderns jobb förde dem och där den tonåriga Brøgger mötte en dubbelt så gammal fransman som blev hennes ”älskare”, författarskapet och berömmelsen, och hur det gick till när hon, som hade skrivit kultboken Fräls oss ifrån kärleken, skaffade en egen kärnfamilj ute på den danska landsbygden. Mycket känns igen från romaner som Crème fraîche, Ja och Transparence, och Brøgger är till skillnad från en del andra författare, inte heller ovillig att prata om överensstämmelsen mellan fiktion och biografi, samtidigt som hon är tydlig med att hennes litterära produktion präglats av konstnärliga val och överväganden. Det är där gränsen mot det privata går.
Det är Brøggers röst som talar rakt igenom, med van der Hagens frågor diskret insprängda här och där på ett sätt som skickligt för Brøggers berättelse framåt utan att avbryta den. Även om hon kallar denna bok det mest privata hon gör, framstår det ändå som en kontrollerad självframställning där hon hela tiden håller i taktpinnen. Men så är för det mesta inte en samtalsbok heller någon journalistisk grillning. Ibland gör sig dock intervjusituationen påmind (även om det faktum att dylika stycken tas med i boken givetvis är resultatet av medvetna beslut och samtycke), som när van der Hagen och Brøgger diskuterar huruvida de ska tala om den gruppvåldtäkt hon utsattes för i sin ungdom och som hon också tidigare skrivit om. Eller som när hon lite pompöst beskriver sin bröstcancerdiagnos som en slags initiationsrit till att bli en ”amason” och van der Hagen vänligt och lite retsamt frågar om hon inte ”tuffar till sig” lite väl mycket nu?
Men överlag är alltså van der Hagen ganska osynlig, och det eleganta, lärda, och litterära språket är Suzanne Brøggers. Rösten i denna typ av bok är som sagt aldrig helt ofiltrerad, men oavsett hur tillrättalagd den skulle vara är det en njutning att svepas in i denna mycket bildade 75-årings utläggningar. Brøgger är mycket lärd och kan konsten att strö 1900-talsfilosofer och medeltidsmystiker om vartannat omkring sig utan att det känns poserande. Men hon tycker också att det är ”cool” att Ebba Witt-Brattström har skrivit en essä om Beyoncé.
Därför är det lite förvånande när hon på ett par ställen visar prov på en rätt naiv analys, som när hon från sin privilegierade position förkunnar att hennes tålamod ibland blir ”mycket litet” med ”människor som inte vill ta ansvar för sina egna liv utan stelnar i ett martyrskap där det alltid är samhällets eller föräldrarnas fel”. Eller som när hon trots sin tveklöst feministiska blick på världen inte vill kalla sig feminist eftersom hon avvisar alla ”ismer”, vilket måste vara ett av de mest intellektuellt slappa och uttjatade argument som finns. Hon verkar också ganska nyvaken när hon apropå de kvinnliga kurdiska soldater som slagits mot IS funderar över om det kanske är så att Västeuropa inte bör ha patent på feminismen.
Men hon kan också vara riktigt radikal och lyhörd inför samtiden, som när hon diskuterar metoo. Och när hon kommer in på det politiska klimatet i hemlandet Danmark skräder hon inte orden. Hon beskriver ett samhälle där högerpopulismen styr samtalet, där intellektuella i det närmaste bespottas i media och där minoriteter är lovligt byte för ännu värre påhopp.
Brøgger må alltså ha flyttat ut på landet och bildat kärnfamilj, men hon framstår som lika lite provinsiell nu som på 70-talet när ”skandalböckerna” kom. Tvärtom känns världen ofta mycket större när man lyssnar till henne. Och Alf van der Hagen gör ett fint arbete med att förmedla denna värld och den röst som berättar om den.
anna.remmets@opulens.se
