Migration, våld och svek

Litteratur
Cecilia Uddén intervjuar Hakan Günday. Foto: Anne Edelstam.

RAPPORT. ”Det femte jubileumsåret för detta viktiga kulturella evenemang var en succé. Köerna ringlade sig långa för att lyssna på författare kända som mindre kända”, skriver Anne Edelstam om Stockholm Literature på Moderna Museet.

Förespråkarna för bokens död hade fel. Gudskelov, säger vi litteraturälskare. Människor läser, orden har en tyngd, författarna förmedlar sina budskap och läsarna är intresserade även av de djupare och tyngre romanerna. För årets deltagare i Stockholm Literature var inga lättviktare. De ställde frågor mer än de svarade på några. Men är inte det författarnas och konstnärernas roll? Att nå utöver vår trygghetszon? Att få oss att tänka om, tänka igen, gå in i oss själva, skärskåda vår egen oförmåga och empatiska apati? Det är vad denna litteraturfestival gjorde: fick lyssnarna och läsarna att tänka till.

Lördagsmorgonen började med inledningstalaren Mohsin Hamid och hans senaste bok Exit väst. Mohsin, med sin utsökta Oxford-engelska fick med detsamma publiken med sig när han började berätta om sin spännande bana. Född i Pakistan 1971 med urdu som första språk; för att sedan som treåring bli stum efter att ha flyttat med föräldrarna till USA men efter en månads tv-tittande öppnade munnen återigen och pratade då flytande engelska med amerikansk accent; flyttade sen tillbaka till Pakistan vid nio års ålder efter att ha glömt sitt modersmål som han då fick lära sig på nytt. Livet tog honom som vuxen till London och sedan åtta år är han åter bosatt i Lahore, Pakistan, med sin familj. ”Jag har inget första språk, bara ett andra och ett tredje.” Han skriver på sitt ”andra” språk: engelska ­­– och det gör han förträffligt!

”Jag har alltid flyttat. Jag är en utlänning överallt. Men vi är alla migranter. Mänskligheten har alltid migrerat. Sedan födseln upplever vi förändringar. Mindre eller större migrationer. När vi lämnar föräldrahemmet, när vi flyttar till ett hus, när vi byter jobb… Förändring är en del av livet.” Mohsin menar att vi alla är flyktingar men att vi vägrar att se det i oss själva. Vi tror att de andra är ”dem där” när det egentligen är en förnekelse av oss själva och våra egna liv.

Mohsins första bok Nattsvärmare (2000) beskriver en heroinists liv men framförallt är det en roman om hur en amerikan ser på Pakistan. Medan nästa berättelse, Den ovillige fundamentalisten (2007), är en historia om USA upplevt från en pakistaniers perspektiv. Den tredje boken handlar om kommersialism och den senaste, Exit väst, om migration och förluster men även om utveckling.

För Mohsin är en optimist och han pekar på hur världen har blivit en bättre plats för majoriteten. Men vi tenderar att bli beroende av negativ information i stället för positiv sådan. Vi har därför utvecklat en extrem rädsla de senare åren som har lett till att vi ser tillbaka med nostalgi på den tid som inte längre finns. Femtiotalets framtidsoptimism har blivit till dagens terror vilket lett till Brexit, Trump, Daesh (ISIS), Erdogan för att nämna några extremfall. Vi måste rikta vår blick framåt igen. Romaner är ett sätt att ge läsaren ett annat, positivt perspektiv. För vad vi tänker, det skapar vi.

Den kanadensiska författarinnan hade ett annat men ändå liknande perspektiv på sitt skrivande för kvinnogestalterna i hennes böcker migrerade från landet och skammen till stadens anonymitet. Årets roman Huset på St. Pauls väg handlar om exilens pris.

För henne är ångesten en drivande faktor för romanskrivandet. En terapi. Boken blir till – den skrivs. ”Först blir jag berörd av något, sedan blir det en bok.” Hon intervjuades tillsammans med en fotograf, Julia Peirone. Det var en intressant infallsvinkel. Ingen av de två förskönar karaktärerna – mestadels kvinnor – i sina skapelser men pekar på detaljer, varav alla inte är så fördelaktiga. ”Det är det komplexa i kvinnorna som är intressant. Det är inte bara gott eller ont – det är både och” säger Julia om Lises gestalter. Julias fotografier visas i utställningen på Moderna Museet och är porträtt av sårbara men kaxiga tonårsflickor.

Julian Barnes. Foto: Anne Edelstam.

Den engelske författaren Julian Barnes senaste roman Tidens larm har med en konstnärs överlevnadsfråga att göra och vad man som människa kan eller inte kan göra avkall på för att föra fram sitt konstnärskap. Det är en intressant och dagsaktuell fråga för flera konstnärer som bor i dagens diktaturer och kämpar för sin och sina familjers överlevnad. Romanen är en poetisk berättelse om kompositören Dimitrij Sjostakovitjs kamp för överlevnad under Stalins Sovjet.

Barnes försökte skriva historien i första person men det låste sig så han valde i stället att använda sig av tredje person. ”Man kan göra som med en kameralins – gå väldigt nära en person och komma in i dess inre – men sedan zooma ut igen.” Det fungerade bra för honom i denna förträffliga roman.

Söndagen började nattsvart med den turkiske författarens genombrottsroman Mer. Det krävde Cecilias erfarenhet och skicklighet som utrikeskorrespondent för att klara av en sådan intervju. För hur kan man få fram något ljus ur liknande mörker? Men det lyckades hon galant med. Författaren själv lyfte också under intervjun från att framstå som en rätt osympatisk och okänslig pervers person till en djupsinnig människorättsaktivist. Kanske växte hans empati eller var det min egen empati som växte i och med att den horribla smugglarsonen boken handlar om utvecklar ett uns mänsklighet.

”Jag är inte intresserad av ett samhälle där allt fungerar som det ska. Jag dras till de mörka sidorna för att där leta upp ljuset”, säger författaren. Framförallt är boken en svidande kritik på dagens ”stängda dörrar” politik inför flyktingarna och deras lidande. ”Det räcker tydligen inte att vara människa som lever i en hopplös situation för att få hjälp.”

Så länge vi inte inser att vi alla är lika med samma rättigheter till ett värdigt liv, kommer det att finnas orättvisor och våld. Men ytterst är vi alla ansvariga menar författaren.

Johannes Anyuru fick årets PO Enquistpriset. Foto:Anne Edelstam.

En författare och poet som gått från undergrunden till att ha blivit en del av etablissemanget – och en samhällsengagerad sådan – är årets P.O. Enquist pristagare Johannes Anyuru. Han debuterade med diktsamlingen Det är bara gudarna som är nya där han skildrar rotlösa ungdomar på drift. Men sitt genombrott fick han med En storm kom från paradiset (2012). Vinden eller stormen susar igenom hans författarskap och representerar livet där ”man virvlar runt och försöker styra det eller i alla fall göra det begripligt” enligt författaren. Litteraturen förändrar och i början finns ”Boken” enligt våra monoteistiska religioner. Anyuru är troende muslim och har tilltro till det skrivna ordet.

Han hoppas på en värld där det kan finnas skillnad utan särskillnad. Och det är väl kanske det som kännetecknade årets litteraturfestival: författare som på var sitt sätt, med var sin röst förändrar och lämnar sin egen stämpel i läsarnas inre. Men sedan är det trots allt var och ens ansvar att agera utifrån vår civilkänsla. För boken är som tanken: en språngbräda till att agera i enlighet med vårt eget samvete.

Arrangörerna och juryn ska ha stort tack för att ha valt just dessa författare med svåra och djupa ämnen som migration, våld och svek. Det breda intresset för festivalen och för böckerna visade att de inte tog fel.

ANNE EDELSTAM 

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Litteratur

Läsvärd debutroman

SPRÅKKÄNSLA. Maja Thrane skriver med en säker språkkänsla i en prosalyrisk stil,

Sårig sannsaga

Klubben är en imponerande välskriven bok, grundligt researchad och mycket nyanserad med
Gå till Toppen