PROSA. “Särskilt skildringen av modern är ett humoristiskt destillat av alla autofiktionens monstruösa mödrar. Kracht lyckas därtill med konststycket att samtidigt skapa ett nyanserat kärleksporträtt,” skriver Anna Remmets som läst romanen Eurotrash.
Eurotrash av Christian Kracht
Översättning Anna Bengtsson
Ersatz
Den schweiziska författaren Christian Kracht, född 1966, beskrivs som en av den samtida tyskspråkiga litteraturens mest hyllade och uppmärksammade författare. Han debuterade 1995 med Faserland som skildrade en bisarr och hedonistisk roadtrip genom ett då relativt nyligen återförenat Tyskland där varje liten pensionär, som huvudpersonen lakoniskt konstaterar, eventuellt har varit en nazistisk lägervakt.
Krachts nya roman Eurotrash knyter också den an till roadtripmotivet. Men här är det inte som i Faserland en ung dekadent brat som är ute och reser, utan en medelålders man som ska transportera sin gamla gravt alkoholiserade och pillermissbrukande mor till en psykiatrisk anstalt.
Humorn är svart och handlingsförloppet är dråpligt. Huvudpersonen heter också Christian Kracht (även om han flera gånger misstas för Daniel Kehlmann, en annan omtalad samtida tyskspråkig författare) och flera gånger refereras det till hans debut Faserland. Men eftersom handlingen i övrigt är så bisarr framstår Eurotrash snarare som en lek med autofiktionen som koncept än som autofiktion. En sådan lek skulle lätt kunna bli poserande, men här är den ofta mycket rolig och välfunnen. Inte minst när den omväxlande gaggiga och omväxlande kusligt klarsynta modern får ge en metakommentar till den funktion modersgestalter ofta hänvisas till att spela i autofiktion:
”’Mama, snälla.’
’Nej, inte en chans. Jag är inget repositorium för ditt själsliga bagage! Bara för att du är galen och behöver en projektionsyta att njutningsfullt bre ut dina epigenetiska skitidéer på, så betyder det ingalunda att jag inte är en människa, en människa med känslor, önskningar och drömmar, och, ja, även sexualitet.’
’Vid åttio års ålder.’
’Ja, även då. Eller skulle jag hellre ha gått ner i en sjö med stenar i fickorna innan jag fyllde sextio? Strax efter att du hade skrivit Faserland?’”
Liksom nämnda Faserland präglas också Eurotrash, men i ännu högre grad, av den nazismens vålnad som hemsöker det moderna Tyskland men som de flesta gör sitt bästa för att inte låtsas om. Här gestaltas detta motiv medvetet överdrivet i huvudpersonens släkthistoria med en morfar som var nazist, skulle ”omskolas” i USA efter kriget och så snart han kom hem återgick till att öppet vara nazist och umgås med sina många likasinnade vänner. Stämningen i huvudpersonens barndom beskrivs med följande målande bild som med bister ironi elegant fångar det äckel och den fasa han känner inför morföräldrarnas generation:
”Det ignorerades alltid i halmtakshusets trygghet i Kampen på Sylt, fram till graven ignorerades det, det tegs och smågnolades för jämnan i öronfåtöljen och dracks ägglikör fram till tevenyheterna, och sedan stängdes teven av och det åts räksmörgås, och med de gamla kamraterna växlades vykort med bilder av Wilhelm Petersen och Fritz Baumgarten på framsidan”
På ett ställe konfronterar han sin mor med en replik som i sin enkelhet effektivt smular sönder den ursäkt som säkerligen har tuggats många gånger av många människor:
”’Jag var sju år när kriget slutade.’
’Men senare var du gammal nog att säga till din far att han var en förbrytare.’”
I Faserland fick ledan och äcklet inför tillvaron kroppslig form i frekventa spyor och skit. Detta är inte lika framträdande i Eurotrash, men här finns en symboliskt och känslomässigt laddad stomipåse. Uppskruvningen till 100 av det groteska, metalitterära och bisarra i kombination med det bottenlöst tragiska är överlag lyckad. Särskilt skildringen av modern är ett humoristiskt destillat av alla autofiktionens monstruösa mödrar. Kracht lyckas därtill med konststycket att samtidigt skapa ett nyanserat kärleksporträtt.
anna.remmets@opulens.se
