Livet är både mer magiskt och äldre än vi trodde

FUNGUS. “En relevant och lärorik bok för en värld som kanske balanserar på de yttersta dagarna”, skriver Nette Wermeld Enström om Jesper Nyströms Svamparnas planet.

Svamparnas planet – Det uråldriga nätverket som bryter ner och bygger upp vår värld
Av Jesper Nyström
Bonnier Fakta

I min ungdoms försumlighet fick jag en psykedelisk resa som jag var högst oförberedd på. Jag befann mig på ön Koh Phangan i Thailand med några vänner och det var nyårsafton 1999. Till brunch beställde vi veganska omeletter och lokala teer, på en till synes helt vanlig servering längs stranden. Det blev starten på en erfarenhet som vi sent ska glömma.

Aldrig har universum sjungit så intensivt, solnedgången brunnit i så skarpa kulörer och fyrverkerierna format så symmetriska mönster som inför det nya milleniet. För några av oss var förnimmelsen av rumtiden fascinerande, för andra var den fasansfull. Personligen har jag fortfarande svårt för just te och omelett, även när de inte innehåller magiska svampar.

I den rykande färska boken Svamparnas planet bjuder biologen och vetenskapsjournalisten Jesper Nyström in till en annan typ av resa i fungiriket, men nästan lika hissnande som trippen på Koh Phangan. För om det är något som Nyström beskriver briljant så är det hur svampar är både allt som inget som vi tidigare har föreställt oss. Och ändå är vår kunskap om dem ännu ringa.

Det var relativt nyligen som vi trodde att svampar har utvecklats i takt med växter, men det liksom mycket annat som vi har antagit om dem är fel, förklarar Nyström med stöd mot forskningens senaste rön.

För några få år sedan hittades, under havsbotten i Sydafrika, fossila svampkolonier som beräknas ha hela 2,4 miljarder år på nacken. Det betyder alltså att det fanns svampar med avancerade strukturer redan långt innan växterna slingrade upp sig på land. Och sannolikt har svampar dessutom utvecklats i berggrunden och inte alls i samröre med växter som vi hittills trott.

Pedagogiskt förklarar Nyström att fyndet utanför Sydafrika förändrar synen på utvecklingen av alla planetens eukaryoter (organismer med cellkärnor och dit svampar, växter och djur räknas) och därmed hela evolutionen. Innan uppskattades eukaryoterna vara omkring 1,9 miljarder år gamla, men det här talar för att de mycket väl kan vara en hel miljard år äldre.

Och inte bara det. Hela vår världsbild, präglad av Linné som enligt Nyström inte ens gillade svampar och helt missade att de är en egen livsform, står inför att revideras. Numera anses till och med svampar vara mer besläktade med djur än med växter. Brunchen i Koh Phangnan var alltså inte ens vegansk.

Jag har förvisso läst någon notis om att svampar är mer som djur än växter tidigare, men aldrig så grundligt förklarat. Och här finns även annan kunskap som jag, som inte är naturvetare utan humanist, tidigare inte har reflekterat så mycket över, som till exempel svampars del i klimatförändringarna.

Varje år beräknas svamparna tillföra atmosfären omkring 50 miljoner ton sporer, vilket motsvarar Sveriges årliga utsläpp av växthusgaser. Enligt vissa forskare fungerar sporerna som aerosoler som binder fukt till regnmoln, vilket kan innebära att svampar skapar den nederbörd de är beroende av för sin egen tillväxt.

Som många kanske redan vet så finns det också svampar som parasiterar på djur, eller samarbetar med dem. Människans fotsvampar är bara ett exempel och där det för oss finns både goda och onda arter, medan myrornas relation till svampar är ett annat exempel med många variationer. Vissa myror odlar svamp för sin överlevnad, liksom det också finns svampar som förvandlar myror till zombies genom att utveckla ett eget nervsystem i sin värd. Kanske finns även svampar som gör något liknande med andra arter.

Ju mer fungiriket studeras desto tydligare framgår dess omfattande roll i det mesta som har med livet att göra. För vår art har svampar redan visat sig användbara på flera sätt, som till exempel i tillverkning av drycker, mat, och mediciner som antibiotika. Och inom industrin sätts numera ett stort hopp till svampar för att göra nya byggmaterial och för att sanera giftiga avfall.

Tänk om det kommer visa sig att vi själva, som har vår existens att tacka svamparna för, är mer till för dem än vice versa?

Det låter fantastiskt, men här vilar också en underliggande fråga som min fantasi vägrar släppa. Tänk om det kommer visa sig att vi själva, som har vår existens att tacka svamparna för, är mer till för dem än vice versa?

Den idén är nog inte så långsökt. Vår roll som vektorer för virus, som lurar likt urtida väsen i vår arvsmassa, har ju forskaren Johan Frostegård redan spekulerat om i sin populärvetenskapliga ”thriller” Evolutionen och jag. Och svampar framstår ju onekligen som mer intelligenta än virus, och definitivt smartare än människor. I alla fall om intelligens definieras som en arts förmåga att anpassa sig till världen eller, som forskningen om svampar visar, förmågan att i grunden skapa den.

Kanske ligger det också något i den intressanta teorin om att svampars psykoaktiva substanser, som psilocybin i magiska svampar, produceras som vapen mot sociala insekter. Desorganiserade insekter kan ju inte, som Nyström belyser, konkurrera om nedbrutna växter. Men precis som Nyström också själv påpekar, fast bara gällande andra svampar, kan dess egenskaper också användas till vår fördel. Nya rön i psykiatrisk forskning talar för att psilocybin kan bota en rad psykiatriska tillstånd, men det är inget som här intresserar Nyström som nöjer sig med en moralkaka om en polare som trippat snett på den svenska toppslätskivlingen.

Summa summarum bjuds ändå på en bred och omvälvande resa i detta magnifika rike som (den västerländska) vetenskapen alldeles nyss har börjat upptäcka.

Svamparnas planet är en relevant och lärorik bok för en värld som kanske balanserar på de yttersta dagarna, i alla fall ur vårt perspektiv. Detaljer vägs skickligt mot sammanhang och spretande sporer växer samman runt anekdoter och fantastiska fakta som lyser likt neon i stadsnatten, nästan som en nyårshimmel i Thailand.