Kulturen – en lismande skräddare

Litteratur/Kultur

 

Montage: C Altgård / Opulens.

FIKTION. I Danmark kom nyligen en omfångsrik bok ut med titeln Misantropiska nedslag. Melker Garay tar sig an saken.

 

 

Författaren Mads Løkke Knudsen har i en säregen bok samlat på danska dystopiska texter, från 1900-talet, som rör människan. I den kan vi finna kulturartiklar, essäer, rimmade verser och till och med promemorior. En av dessa skrivelser är ett brev daterat den 9 september 1946 – diariefört i stadsarkivet – som är författat av en Frank Olrik. Brevet har för Opulens räkning översatts av professor Johan Arnberg och genom hans försorg iklätts en modern svensk språkdräkt.

Bäste byrådirektör Sand

Häromdagen läste jag med stigande förvåning Er hyllning till människan. Och det är just Ert lättsinniga lovtal som har fått mig att författa detta brev. Först vill jag göra Er uppmärksam på att människans förmåga att reflektera och hänge sig åt introspektion är överskattad; i det avseendet är hon ytlig – saknar djupsinne – vilket torde vara styrkt av all galenskap hon företar sig, såsom det senaste världskriget. Sedan vill jag upplysa Er om att hennes särställning bland djuren vilar på oftast tvivelaktiga grunder. Att hon skulle, till skillnad från djuren, besitta förmågan till eftertanke och därtill ett moget tänkande är inget annat än en beklämmande villfarelse. Betänk bara hennes uppenbara svårigheter att lägga band på sig själv. Det råder inget tvivel om att hon till sin natur är aggressiv. Mycket aggressiv för att säga som det är. Och hänsynslös. Under förfiningen – som hon så påpassligt nog döpt till civilisation – finns en inte sällan illa dold benägenhet till våld som när som helst kan tränga fram genom den förnämliga fasaden. Viljan att skada finns alltid där. Som moraliskt subjekt är människan suspekt.

Hennes mångtusenåriga historia utspelas inte sällan i en eller annan massgrav. Och jag kan lika gärna – efter noga övervägande – anförtro Er att jag har ytterst lite till övers för hennes fagra tal om att hon är unik, oersättlig och att hon står över allt levande i denna värld. Hennes märkvärdiga särart och oförytterliga värdighet ska man ta med en nypa salt. Lätt har hon för att sväva iväg i sin uppblåsthet. Svårt har hon att inse sin egen själsliga begränsning, sedan spelar det ingen roll hur många arior hon krystar fram eller hur många förment sköna målningar hon förmår att pensla fram. Hennes lismande skräddare – kulturen – vet hur hennes tillkortakommanden ska döljas. Och är det något som denne skräddare kan så är det att smickra henne. Få henne att glömma de små personliga misslyckandena och annat som hon i sin ängslighet helst inte vill tala om.

När allt kommer omkring är den enskilda människan en tragisk figur. Och så borde det inte vara. Men så är det bara. Hennes förnuft har inte varit till någon större nytta för att upprätthålla hennes värdighet. Ständigt faller hon ner i sina genetiskt betingade avgrunder där hon ständigt blir ofrivilligt påmind om sina brister. Ack så sårbar hon är! Men istället för att förlika sig med dem blir hon än mer stridslysten i sin strävan att dölja sin ofullkomlighet. I det hänseendet är hon lustig. En pajas. Men en pajas som gärna tar till våld när denne känner sig trängd. Allt tal om stil och takt blir som bortblåst när omständigheterna pressar henne. Då kan hon höja sin röst och även sin näve om det skulle vara nödvändigt. Och nödvändigt har det varit om inte annat för att få igenom sin rätt. Vi talar om rätten att sätta villkoren. Hon vet att den som stipulerar premisserna är den som bestämmer. Och bestämma vill hon, det ska gudarna veta. Om det råder inget tvivel. Ordet dialog är vackert men totalt överflödigt när människan får härja fritt. Mycket är för övrigt överflödigt när vi har med människor att göra.

Om det inte hade varit för hennes uppfinningsrikedom så hade hon inte stått ut med sig själv. Varje tanke och handling hon förmår att uppbringa syftar ytterst till att – just det – stå ut med sig själv. Om detta behöver Ni inte tvivla. Allt handlar om att gå vidare. Att inte stå stilla. Att alltid vara på drift. Om någon till äventyrs skulle hävda att detta inte är sant, så misstar sig denne. För en människa som lider brist på uppfinningsförmåga – som saknar elementära kunskaper i att hitta på både det ena och det andra – kommer att förskräckt utropa:

Jag uthärdar inte längre!

Frånta människan hennes förmåga att upprätthålla lögnen om sig själv, och hon kommer att få ett sammanbrott. Hon kan helt enkelt inte uthärda sig själv när hon börjar rannsaka den hon verkligen är; ja, rädd blir hon när hon oförväget vänder ut och in på allt det hon sagt och gjort. För människan vet att hon innerst inne är ansvarig för allt det hon tänker och gör. När allt är blottat så kommer hon att bli skrämd över vem hon är. Och vem hon är – det kan jag försäkra Er om – vill hon helst inte veta. Det är fullt begripligt.

Jag önskar att jag kunde säga bättre saker om människan. Om jag gjorde det skulle jag dock begå en lögn. Och jag är inte den som far med osanningar. Inte heller den som skriver lovtal över henne. Sådant – bäste byrådirektör Sand – överlåter jag till Er.

Högaktningsfullt

Frank Olrik

MELKER GARAY

Melker Garay är författare och bildkonstnär. Han äger och driver med sina kollegor Opulens. Han är född i Chile, kom till Sverige som fyraåring och bor idag i Norrköping. Hans skönlitteratur kretsar kring existentiella och filosofiska frågor. Mer om författaren Melker Garay: www.garay.se

Det senaste från Kultur

Advent

NOVELL. Två gånger har Hanna-Linnea Rengfors varit pristagare när Opulens anordnat novelltävling.
Gå till Toppen