Jag ger mig av men kommer tillbaka

Litteratur
Bild: ABC News.

ANTIPOET. ”Om sin likvaka instruerade han före sin bortgång att han ville ha med sig sina fotbollsskor, sin blommiga potta, sina solglasögon och bibeln. Aldrig svarslös, in i det sista respektlös och ironisk”. Anna-Karin Gauding om den chilenske poeten Nicanor Parra.

Jag söker på nätet efter ”Nicanor Parra på svenska” och finner en enda bok – Fläckar på väggen (Manchas en la pared) – med ett urval dikter från åren 1954–1985, i tolkning av Leif Duprez. En av dikterna har givit upphov till titeln på boken.

Fläckar på väggen (Manchas en la pared)

TEST: Vad är en antipoet:
En handlare i urnor och kistor?
En präst som inte tror på något?
En general som tvivlar på sig själv?
En luffare som skrattar åt allt
Rent av åt ålderdom och död?
En samtalspartner på dåligt humör?
En dansare vid avgrundens rand?
En Narcissus som älskar allt och alla?
En blodtörstig skämtare
Som går in för att ha det eländigt?
En diktare som sover på en stol?

Dikten ger en vink om varför den nyligen bortgångne chilenske poeten Nicanor Parra kallade sig själv antipoet. I Sverige är hans namn troligen bara känt i vissa författarkretsar, medan hans yngre syster Violeta, med sin ”Jag vill tacka livet” och långfilmen om hennes liv, har blivit ett välkänt namn. Så har det inte alltid varit. I mitten av 1970-talet tvivlade min examinator i spanska vid Stockholms Universitet på att det över huvud taget fanns någon chilensk poet med det namnet. För att låta sig övertygas uppmanades jag att ur minnet deklamera en vers ur någon av hennes sångtexter.

I Chile är det idag många som menar att Nicanor borde ha fått Nobelpriset i litteratur. Trots tre officiella nomineringar och en inofficiell (han omnämndes första gången för Nobelpriset redan 1972) fick han nöja sig med att ta emot en mängd andra utmärkelser, bland annat Cervantespriset 2011.

Nicanor Parra var berest och beläst och hade många kända författarvänner runt om i världen. I Sverige blev han god vän med Artur Lundqvist. På 60-talet hade han en passionerad kärlekshistoria med författaren Sun Axelsson, som till och med flyttade till Chile på hans inbjudan. Det visade sig snart att inbjudan inte var av det allvarligare slaget. När Sun kom till Santiago, ung och nyförälskad, upptäckte hon att Nicanor var gift, och dessutom med en annan svenska. Sun Axelsson skriver om detta svek i en av sina självbiografiska romaner, Nattens årstid.

Vid ett besök i Santiago i början av 90-talet betygade hon att Nicanor var förlåten och att de på senare år hade blivit goda vänner. Detta bekräftas idag av gemensamma vänner. Nicanor Parra lär ha varit urtypen för en gammaldags latinsk macho. Kvinnotjusare var också diktarkollegan och ”närapå” grannen Pablo Neruda, som hade sin favoritbostad i Isla Negra, en mil norr om Las Cruces, där Nicanor bodde under sina sista 20 år. En annan chilensk poet, Vicente Huidobro, hade sitt hus (numera museum) i Cartagena, sju kilometer längre söderut. Nicanor brukade skämta om att hans kors skulle bli det tredje diktarkorset på en kort kuststräcka. Bara någon dag efter hans bortgång kunde turistmyndigheten påpassligt erbjuda en ny turistled i centrala Chile, nämligen “poeternas kustremsa”.

”Vid min begravning vill jag ha två kors; ett för mitt avsked och ett för min återkomst”, sa Nicanor, som behandlade döden lika respektlöst som han gjorde med mycket av livet här på jorden; med humor, sarkasm och alltid med en skarp udd. Han kom att bli omåttligt populär bland studenterna vid Chileuniversitetet, där han under de 17 åren av diktatur på 1970- och 80-talet höll föreläsningar i litteratur.

Nicanor Para skrev redan i slutet av 1960-talet om sin död. Om sin likvaka instruerade han före sin bortgång att han ville ha med sig sina fotbollsskor, sin blommiga potta, sina solglasögon och bibeln. Aldrig svarslös, in i det sista respektlös och ironisk.

Det uttryck Nicanor myntat och som han nog är mest känd för är ”Voy y vuelvo” (”Jag ger mig av, men kommer tillbaka”). Han var visserligen antiklerikal, men trodde på ett högre skapande väsen och på återuppståndelsen. Begravningen i hans hem vid kusten, mycket nära Pablo Nerudas Isla Negra, blev som en twittrare beskrev det en ”antibegravning”, med dans, sång och musik. En folklig avskedsfest, som han själv troligtvis hade uppskattat.

Nobelpristagaren Pablo Neruda och Nicanor Parra blev aldrig goda vänner. Deras strid om uppmärksamheten finns till och med beskriven i en nyutkommen roman.  Båda hade stort ego och ideologiskt var de aldrig närstående. Medan Pablo Neruda tillhörde kommunistpartiet och till och med ställde upp som presidentkandidat, var Nicanor Parra en uttalad anti-systemiker eller vad han själv valde att kalla sig, en modern anarkist.

Mot den bakgrunden kan det tyckas motsägelsefullt att Nicanor Parra som frihetlig bohem kom att få ett avsked värdigt en statsman, med lit de parade i Santiagos stora katedral. Regeringen utfärdade två dagars landssorg och såväl den avgående presidenten Michelle Bachelet som den i mars tillträdande presidenten Sebastian Piñera höll tal och hyllade den store poeten. Att han var en av Chiles genom tiderna största poeter – enligt många Parrakännare dessutom ett verkligt geni – råder det nog ingen tvekan om.

Nicanor var den ende av nio syskon som fick akademisk utbildning. Han växte upp under mycket enkla förhållanden, men blev med sin lysande intelligens också en framstående matematiker och fysiker. Han kom dessutom att bli den förste i Chile som skrev och talade om ekologi och hållbar utveckling. En av hans diktböcker heter just Ecopoemas.

I Chile och Latinamerika i övrigt är Nicanor Parra känd bland annat för sina böcker Hojas de Parra (”Vindruveblad”), Antipoesía y poesía (”Antipoesi och poesi”) och Versos de salón (”Salongsverser”). Under sitt långa och produktiva litterära liv hann han med att få ett antal utmärkelser. Han stack inte heller under stol med att han gärna hade tagit emot Nobelpriset, vilket dock aldrig blev fallet trots de tre nomineringarna under 1990-talet. Att Sun Axelsson av revanschlystnad skulle ha lagt käppar i hjulet för detta, vilket några tidningar i Chile hävdat dessa dagar, är rent förtal.

Kanske är det dags att också i Sverige uppmärksamma den excentriske antipoeten från Chile?

Anna-Karin Gauding

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Litteratur

Läsvärd debutroman

SPRÅKKÄNSLA. Maja Thrane skriver med en säker språkkänsla i en prosalyrisk stil,

Sårig sannsaga

Klubben är en imponerande välskriven bok, grundligt researchad och mycket nyanserad med
Gå till Toppen