Vi åker norröver, inåt landet, över påsken. Tranorna har landat och lyfter gracilt sina fötter på de ännu tjälslagna åkrarna. Enligt den samiska kalendern är det vår, Gidá, renkalvningstid – men ännu är vårsommaren, gidágiesse, ett par månader borta. På SMHI-språk är vädret sådant att molnen ”flingar ut lite snö”. Solen bländar däremellan. Ur markbundet perspektiv lutar vi stadigt in mot förfallstiden – den tid då isarna varken bär eller brister. I strömt läge glimmar redan öppna älvfåror.
Det är sådana trakter där många språk blandas och möts. Vi färdas mellan breddgraderna 64° och 65°norr. Efter att regeringens storvulna Region Norrland-idé gick i stöpet ifjol får vi ännu lov att bläddra i gamla kartböcker och kalla landskapet som glider förbi utanför bilrutorna Lappland. Det är mina hemtrakter.
Men något har hänt. Tallarnas pelarrader längs efter vägen och blandskogens fortsatta myller upp över fjällsidorna har gett vika för vidsträckta kalhyggen. Det är så fult så att det gör ont. Skylten ”Gallrat av Sveaskog” står och räcker fingret åt oss som åker förbi. Landskapet är blottställt och förnedrat, som en tvångsrakad katt.
Vi är inte skogsägare. Därför kan jag inte svära på att detta brutala förfulande har att göra med Skogsstyrelsens kontroversiella beslut att ”pausa” inventeringen av så kallade nyckelbiotoper i skogarna. Men jag vet att trakterna vi färdas genom tillhör dem som omfattas av beslutet – och att det vi ser är ljusår från det ”varsamma skogsbruk” som Skogsstyrelsen menade sig ha skäl att förvänta sig av skogsbolagen.
Jag tänker på en av huvudpersonerna i Elisabeth Rynells roman Hohaj (1997), krigsflyktingen Aron. Han som under en vinter som hästgetare börjar rita kartor för att få ett stadigare fäste i topografi och det säreget utglesade byaliv som levs i norr. Förbryllad noterar han att ”varje myr, varje liten tjärn, varje lid och bäck och koja” har ett namn. Bara skogarna är namnlösa.
Raderna far genom minnet när hyggena radar upp sig i backspegeln, minst ett för varje mil. Är det så att det är lättare att skövla anonyma platser? Att det vore svårare att jämna gammelskog med marken om den hade burit ett namn sedan generationer?
Hohaj utspelar sig i ett närbeläget fiktivt landskap, strax väster om vår färdväg. För att citera en annan av bygdens kartritare, P O Enquist: ”Det var likt, men inte riktigt.” Litteraturens skillnad, detta ”inte riktigt”-korrektiv, ger ett andrum. Genom glipan kan vi ana, eller åtminstone hoppas på, motståndets möjlighet. Att det formuleras med större kraft av poeter än av politiker är i sig ett faktum värt att begrunda.
Som en sådan akt av motstånd, stillsamt men envist, förstår jag också vandringen, den pågående rörelsen genom liv och skog, som går igen i många av Rynells romaner (även i den nya boken Moll, som kommer ut i höst). Hur Sara Lidman blev en medvandrare genom skogarna berättar Rynell ömsint i Skrivandets sinne (2013).
Lidmans eget sökande efter en stil som kunde bära ”trädens språk”, som hon själv kallade det, alstrade romankonst på högsta nivå, men blev också ett stående ämne för otaliga debattartiklar. Emellanåt var läget så trängt att hon såg sig nödsakad att hojta med versaler: ”ETT TRÄD ÄR VARJE MÄNNISKA.”
I essän Om det fula vandrar Rynell, jämsides med minnet av Sara Lidmans röst, genom ett hygge i sin hemskog. Hon rör sig in mot en brottsplats, ja, en krigsskådeplats där själva formen, ordet, skog slagits sönder. Hon ser en absolut gränslinje där fulheten upphör att vara en fråga om smak. Det handlar inte om estetik utan om etik, menar hon. Å ena sidan ett kärleksfullt besinnat medlevande, å andra sidan en våldspraktik som förväxlar värdet av skogen med virkespris. Vinstintresset gör fulheten avsiktslös, men oundviklig.
Samma attityd möter jag på en nätsida för skogsägare, där försöken med hyggesfritt skogsbruk avfärdas just som en fråga om estetik. ”Vem ska betala för finskogen?” undrar en skribent.
Frågan om vem som får betala för fulheten ligger öppen som en sårskåra på färden norrut. När vi kommer fram till mitt barndomshem är det inget som längre håller emot. Vinden blåser rakt igenom trädens frånvaro. En stubbig, skrovlig avverkningsyta breder ut sig över hela synfältet. Något har hänt, som vi inte kan ”pausa” med aldrig så goda avsikter. Vi kliver ur bilen och går ut – i oskogens tid.
annelie.branstrom-ohman@opulens.se
