Helgporträttet: ”Böcker kan kan förändra världen”

Litteratur
Annelie Drewsen (foto: Ulrica Zwenger)

BOKSLÄPP. Idag släpper Rabén & Sjögren romanen Prinsen av Porte de la Chapelle av Annelie Drewsen. Boken handlar om den ensamkommande ynglingen Salar som vi första gången fick stifta bekantskap med i en novell i Opulens för två år sedan. Elin Stadenberg ringde upp författaren.

Namn: Annelie Drewsen
Ålder: 40 år
Uppväxt: Spånga, Stockholm
Hemort: Spånga, Stockholm
Intresse: Att läsa är ett stort intresse och jag gillar att odla i min lilla trädgård.

Hej Annelie Drewsen! Idag släpps din bok Prinsen av Porte de la Chapelle, stort grattis! Hur ska du fira?

– Det blir nog inte så mycket firande. Jag har jobbat med boken i flera år och det har varit ganska jobbigt. Det är mer skönt att den kommer ut och jag hoppas att folk kommer att läsa den. Men i en sorts kluvenhet, för jag önskar att jag inte hade behövt skriva den alls.

Jag förstår. Skulle du vilja berätta lite om boken?

– Det började med en novell i Opulens. Jag har tidigare arbetat som lärare och såg att elever som jag haft skulle utvisas efter att ha bott i Sverige i flera år. Allting hände väldigt nära mig och jag kände att jag måste berätta om det på något sätt. Då skrev jag om Salar, han var väldigt levande och fanns kvar inom mig även efter att novellen var slut. Så jag kände ett behov av att skriva en bok.

– Den börjar på Malmö centralstation när Salar ska lämna Sverige. Genom tillbakablickar funderar han på sitt liv medan han reser genom Europa för att hitta ett nytt land. Berättelsen är mörk, men så småningom kommer han fram till ett tältläger i Paris där han får en vän. Där insåg jag att jag själv var tvungen att resa dit för att samla material, så boken bygger på verkligheten men historien är påhittad.

Ja boken är ju baserad på din novell Tusen tashakor, hejdå som första gången publicerades i Opulens 2018. Hur har vägen sett ut från att utveckla novellen till en roman?

– Det har varit en ganska lång väg på två, tre år. Jag kunde inte släppa Salar, jag undrade hur det hade gått för honom och hur det skulle bli efter att han satte sig på tåget från Sverige, livrädd att bli upptäckt vid gränserna. Skulle det sluta lyckligt för honom? Jag visste inte själv. Min förläggare på Rabén & Sjögren gav mig order att skriva vidare, och det var bra, men det har varit en lång process som har krävt mycket research.

– Författaren Jeanette Winterson har sagt att hon ser sig själv som en destillator som tar in fakta och filtrerar den genom sig själv genom skrivandet. Det kan vara jobbigt när det handlar om en maktlös ung människa som fått allt sitt hopp om framtiden sönderslaget. Jag har sett ungdomar i ögonen och mött total svärta. Att möta en blick utan hopp går emot hur det ska vara för barn och unga att växa upp. Skrivandet är mitt sätt att försöka förstå och berätta om det.

Hur föddes berättelsen om Salar?

– Personer i min närhet, familjer, lärare och grupper på Facebook blev berörda av utvisningsbesluten och protesterade mot att barn skulle hamna på gatan. Jag tänkte, hur skriver man om det här? I en novell behöver man avgränsa och jag valde att avgränsa till när Salar säger hejdå till sin svenska familj. Det jag ville berätta om var just de starka banden som uppstår om någon bott i en familj i 3–4 år. Vad händer med dem? Det kan bli väldigt mörkt, så jag valde att ha med en lillebror till Salar som han säger hejdå till. Då hamnar samtalet på barnets nivå. Så kom novellen till.

När Salar i boken får sitt tredje avslag på sin asylansökan väljer han att lämna landet utan att säga någonting till resten av sin svenska familj, varför gör han inte det?

– Dels har Salar redan gjort detta i Iran, sagt hejdå till sin mamma. Han har redan varit med om att ge sig av och med allt bagage blir det för jobbigt att göra det igen. Dels är han rädd att de ska övertala honom att stanna. Salar har en ”bunker” inom sig där han stänger inne känslor och personer, det är en överlevnadsinstinkt att han måste klara sig själv, klippa alla band och börja om.

– I verkligheten kan det se helt tvärtom ut. Att familjen i Sverige kör ner en ungdom till gränsen. Det är många familjer som har öppnat sina hem ideellt för ungdomar i Salars situation och en del av dem fortsätter att hålla kontakten och skicka pengar även efter att personen har åkt ner till Frankrike.

Varför just Frankrike?

– De flesta hamnar där. Samma sak man får avslag på i Sverige kan man få uppehållstillstånd för i Frankrike. Det är lite bakvänt, i Sverige välkomnas många och får börja skolan för att efter flera år få veta att de inte får stanna. I Frankrike får man klara sig själv till en början men får stanna i slutändan.

Du har som sagt gjort en hel del research inför Prinsen av Porte de la Chapelle. Du har till exempel intervjuat ungdomar som lever på gatan i Paris, hur har researchen gått till?

– Jag har varit där två gånger. Genom kontakter jag har från Sverige och genom Svenska kyrkan i Paris fick jag tag i flera ungdomar som ville berätta om sina liv. En kille guidade mig runt, jag fick se tält och andra viktiga platser, prata med folk och höra deras historier.

Du jobbar även som journalist, fanns det någon tanke på att skriva boken journalistiskt, till exempel en reportagebok?

– Jag brottades med det här, hur jag skulle skriva boken. Jag skrev en del debattartiklar om liknande saker, men artiklar i tidningar och tv har en kort livslängd. Läsaren blir berörd men går sedan vidare.

– Jag skriver redan för barn och ungdomar och vet vad som händer när de läser. Barn skapar mirakel när de läser, som Astrid Lindgren sa. Skönlitteraturen kan potentiellt ge en djupare läsupplevelse, det är häftigt när människor blir berörda och kanske gör någonting efter att ha läst en historia. Skönlitteraturen får en annan livslängd och den har ett undersökande sätt att skriva, det går att komma närmare sanningen på det sättet.

Du har ju även jobbat som gymnasielärare i svenska som andraspråk och jobbar med nyanlända ungdomar på olika sätt. Hur har det arbetet inspirerat dig i ditt skrivande?

– Under många år har vi pratat om böcker och skrivit tillsammans och det har varit otroligt inspirerande. Många har starka historier de vill skriva och berätta om. De fungerar som jag och hanterar sitt liv med skrivande.

– Jag har blivit väldigt berörd av barn och ungdomar som berättar saker som är svåra att föreställa sig för någon som lever ett gott liv i Sverige. En flicka i mellanstadiet från Afghanistan sa att hon var rädd att talibaner skulle förgifta dricksvattnet i hennes skola, hon kunde börja skaka av rädsla. Och det säger en hel del.

Du är engagerad i en rad skrivprojekt för nyanlända ungdomar, bland annat är du med och arrangerar Nobel i Rinkeby och Tensta, vill du berätta lite om det projektet?

– Författaren Gunilla Lundgren startade projektet för 33 år sedan. 2019 bjöd hon in mig att jobba tillsammans med henne. Det handlar om att skolbarn i Rinkeby och Tensta arbetar med Nobelpriset och Alfred Nobels liv. De skriver och tecknar och skapar ett häfte för pristagaren, som delas ut vid en mottagning på Rinkebys bibliotek. 2020 kunde inte pristagaren komma men vi skickade häftet och filmer från projektet via mejl. I tisdags träffades klassen för att läsa upp Louise Glücks svar.

Prenumerera på Opulens nyhetsbrev gratis!

Välj om du vill ha nyhetsbrevet fem dagar i veckan eller på söndagar.
Prenumerera

– För mig handlar skrivandet om att beröra. Det var häftigt förra året när vi läste poesi av Louise Glück för den är väldigt lättillgänglig. Barnen blev omedelbart berörda av hennes dikter och skrev ner sina egna tankar som vi skickade till henne. Och hon blev väldigt berörd av vårt mejl, vi berör varandra med våra ord. Det blev någonting annat än den fysiska mottagningen vi brukar ha i biblioteket och det visar vilken kraft som finns i det skrivna ordet. Där kan man nå den innersta erfarenheten utan att göra avkall på sin integritet. En tjej i klassen sa att poesin hade öppnat dörrar hon inte visste fanns.

Vad har litteraturen för betydelse i integrationsarbetet?

– Vad gäller Nobel i Tensta och Rinkeby så passar de stadsdelarna, som är väldigt internationella, bra ihop med ett internationellt litteraturpris. En dag kan de här ungdomarna bli Nobelpristagare, det handlar om att världen ska få se vilka de är och vilken kompetens som finns i dem. Att möta framstående författare och deras litteratur är utvecklande för de som deltar. Många är flerspråkiga och värdet av det avspeglas i Nobelpristagarnas verk, som inte sällan är skrivna i exil.

– Jag tänker på författaren Jacqueline Woodson som pratar om att litteraturen ska vara både en spegel och ett fönster. Man kan både möta sig själv och se andra världar än den man själv lever i. Vi kan använda och träna upp vår empati genom att gå in i andra människors erfarenheter, och när vi möter oss själva. Vi kan inte lära känna alla människor som inte är som oss, men litteraturen är ett sätt att komma varandra lite närmre. Det är lätt att avfärda människor, det svåra är att kliva in i personer som är väldigt olik en själv och försöka förstå var deras tankar och känslor kommer ifrån. Det är en av de största utmaningarna i vår tid men vi måste börja där, med nyfikenhet på andra människor.

– Poesin är ett sätt att bli nyfiken på andra och känna sig inkluderad i de rum som finns i världen. Där kan man möta människor man kanske inte möter på Rinkeby torg, och känna sig välkommen. Många unga känner att vissa miljöer är otillgängliga för dem. Är man etablerad i ett sammanhang, som exempelvis författare, har man ansvar för att öppna dörrar för de som ännu inte kommit in där. Förlagsvärlden är till exempel väldigt medelklassig och vit, där finns en del att göra.

Du har ju skrivit flera barn- och ungdomsböcker som handlar om ungdomar som kommit ensamma till Sverige, och flera av dina böcker är även parallellspråkiga, har du sett ett behov där som behöver fyllas?

– Ja, i min familj pratar vi både svenska och spanska och när barnen var små var det jättekul att kunna läsa samma bok på två olika språk. Och samma bok hemma som på förskolan. Det är kul att stora svenska barnboksförlag har börjat ge ut mer litteratur på bland annat arabiska.

– Om ensamkommande ungdomar har jag skrivit ett antal lättlästa böcker, Spring, Amina! heter den första i en serie. De böckerna kom från ett tydligt behov. Jag jobbade på Tensta gymnasium med språkintroduktion och där var det var några tjejer från Somalia som höll på mycket med sport. Men böckerna som handlade om ungdomar från Somalia handlade mest om rasism eller andra problem. Litteraturen ska ju vara en spegel och Amina-böckerna ska man bli glad av att läsa.

Kan skrivandet vara ett redskap för förändring?

– Som jag sa någon gång, böcker kan förändra människor och människor kan förändra världen. Nu ska jag inte överdriva vad som är möjligt att förändra med böcker, men de kan beröra människor på djupet och den kraften ska man inte underskatta.

– Jag kan berätta en anekdot från Paris. Där träffade jag en ungdom som var nyanländ från Sverige, vi var båda ensamma i staden och åt middag tillsammans. Han hade hört vad jag gjorde och frågade om jag trodde att boken skulle förändra någonting. Jag var ärlig och sa att den kanske inte förändrar den situation han lever i just nu. Men genom att berätta om ett skeende kan barn och ungdomar bära det med sig i framtiden till liknande omständigheter. Så på långsamma och subtila sätt kan böcker leda till förändring.

Och till sist, vem hoppas du ska läsa din nya roman?

– Jag hoppas att så många som möjligt kommer att vilja läsa, speciellt de som inte redan vet vad det här handlar om utan som kan få syn på någonting nytt i sig själva och i världen. Och om boken kan skapa debatt och diskussion, bland beslutsfattare till exempel, så vore det fantastiskt.

ELIN STADENBERG

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Litteratur