Göran Greider en hårsmån från att rösta på Centerpartiet

Litteratur.
Göran Greider (foto: Kristian Bengtsson)

FALURÖTT ”Få politiska författare kan skriva lika underhållande och uppslagsrikt om ett så obskyrt ämne som svenska stugor”, skriver Vincent Flink Amble-Naess om Göran Greiders nya bok Stugland

Stugland av Göran Greider
Volante förlag

Året är 2018. Politikerna har slagit sig samman med byggherrarna för att jämna Årstaskogen med marken. Endast en man står i deras väg, en centerpartistisk lokalpolitiker. Positioneringen blir en succé. Till och med Göran Greider, den välkände vänsterdebattören och tillika Årstabon, överväger att lägga sin röst på de nyliberala tokstollarna i C. Lyckligtvis slipper han undan med hedern i behåll. Liksom en gud ur maskineriet fattas nämligen beslutet att skogen ska förvandlas till ett reservat. Men Greider är långt ifrån nöjd. Ännu 4 år senare fruktar han att bostäder ska byggas i området.

Händelsen återges i Göran Greiders nyutkomna bok Stugland. Greider är poet och författare, chefredaktör för Dala-Demokraten och känd som stridbar debattör till vänster om den politiska mitten. Föreliggande bok är en redogörelse i essäform för vad författaren uppfattar som Sveriges egentliga nationalsymbol – viktigare än både flaggan och nationalsången – den röda stugan med vita knutar.

Från början var den röda färgen ett sätt att skryta. På håll kunde de rödmålade plankorna nämligen misstas för tegel, vilket förknippades med rikedom. Men snart blev färgen var mans egendom. Den framställdes genom att skrapa oxidlagret av rostade järnbitar, hetta upp stoftet och blanda det med rågmjöl. Metallen hämtades ur Falu koppargruva, varför färgen är känd som Falu rödfärg. I Greiders återgivning av gruvans arbetsförhållanden anlägger han ett klassperspektiv. Han citerar ur Carl von Linnés ögonvittnesskildringar:

“hur snart kunne icke en liten sten nedfalla på dit hufwud, hur snart kunne icke en svimning komma öfver en, då man gungade på de swiktande stegar”

Det är ironiskt, påpekar Greider, att den faluröda färgen – som kommit att förknippas i så hög utsträckning med vår uppfattning av det paradisiska – i själva verket hämtades ur ett helvete.

Stugland består till stor del av olika läsefrukter. Genom jämförelser med Thoureau, Heidegger och den japanske haikumästaren Matsuo Bashō, illustrerar författaren den svenska stugans unika betydelse. Varken engelskans cabin eller tyskans Hütte tycks ge samma konnotationer. Den historiska exposén leder snart över i mer allmänna, politiska resonemang om hembygdens och nationens betydelse.

Angående bostadspolitiken konstaterar Greider att ingen vill ha nya bostäder i sitt närområde – Not in my backyard, som han uttrycker saken. Det finns därför inget omoraliskt med att förmå lokalpolitikerna att förhindra bygget av nya bostäder. Tvärt om är det att betrakta som ett sunt och önskvärt engagemang i närområdet, och någonting författaren gärna ser mer av. Faktumet att det råder bostadsbrist i landet förnekar han naturligtvis inte. Men han presenterar heller inga lösningar.

Greider skriver också om nationalism, något han själv tycks ha blivit alltmer positiv till på senare år. Men frågan är hur nationalistisk hans nationalism egentligen är. I en minnesvärd passage beskriver författaren vilka känslor som utmärker nationalisterna, och vilka av dessa känslor som är tillåtna: vurm för militären (otillåten), vurm för inlagd sill (tillåten), vurm för kungahuset (otillåten), vurm för röda stugor (tillåten).

Banal nationalism, kallar Greider sin övertygelse. Han riktar kritik mot den fientlighet som delar av vänstern visar mot varje uttryck för nationalism. Gemensamma kulturuttryck stärker känslan av gemenskap, vilket ökar förtroendet för samhällets institutioner. Det låter visserligen som ett rimligt synsätt. Frågan är bara hur man gör politik av sill och rödfärg. Som Greider själv skriver måste traditionerna växa fram underifrån, på ett organiskt sätt, om de ska vara någonting värda.

Den som är bekant med Greiders tidigare produktion känner igen tankarna om nationen, inte minst från det Vänsterpopulistiska manifestet (2019) som skrevs tillsammans med Åsa Linderborg. Också här tecknas konturerna till en delvis ny vänster, bortom GAL-TAN-skalan.

Stugland är på många sätt Greiders återkomst till offentligheten efter den sjukdomstid han tillbringade på Nya Karolinska i Solna, eller som han kallar det i boken: “det hypermoderna, svindyra konsulthaveriet.” Och även om det politiska innehållet i boken lämnar en del övrigt att önska, tror jag att jag talar för de flesta när jag hälsar honom hjärtligt välkommen tillbaka. Få politiska författare kan skriva lika underhållande och uppslagsrikt om ett så obskyrt ämne som svenska stugor.

Insikten om sjukdomsperioden skänker också en ny dimension åt berättelsen. Den inbjuder nämligen till gissningar om verkets tillkomst. Kanske var det så här det gick till:

Författaren låg och vände sig mellan lakanen i sin sjukhussäng när han slöt sina ögon och tyckte sig vandra genom daggstänkt gräs. Han fortsatte över dikena, förbi insjön och björkarna. Och där, vid vägens slut, genom snåren, över gärdsgården – den röda lilla stugan, med knutarna i vitt.

VINCENT FLINK AMBLE-NAESS
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Litteratur

Resa i slutna rum

FANTASI. Mathias Jansson reflekterar över och resonerar kring hur fantasin kan bli
0 0kr