LÄSLOV. “Kanske är dagens litteraturlandskap mer marknadsnarcissistiskt än något annat”, skriver Erik Cardelús.
Läslov och dags att fundera lite det där med läsning. På senare år har litteraturlandskapet glidit och gäckat. Från att ha dominerats av en snårig (post)modern destruktion av de stora berättelserna och begreppen, har mycket av preferenserna blivit autofiktiva och marknadstillvända.
Kanske hade Hegel och sedan Marx rätt: att en riktning, för eller senare, tenderar att föda sin motsats. Tes, antites och syntes. Banalt uttryckt: äter man för mycket hälsokost, vill man snart käka snabbmat. I slutändan hamnar de flesta i en halvnyttig kost eller i ett växelbruk.
Kändisbiografier, kokböcker och krim brukar benämnas som säljande litteratur. Så vill man vara riktigt på den säkra sidan, bör man bli kändis, laga mat i tv och skriva deckare. Gärna kryddat med lite skandaler, saftigheter och sex. Bakom all kulturell fernissa tenderar vi alltid att hamna där: i stånk och stön, smaskig mat och läskig action. Primärbehov.
Nytt är bumerangkastet som litteratursynen genomgått. I den traditionella litteraturvetenskapen var det biografisk metod som gällde, att hitta beröringspunkter mellan författare och verk. Verket skulle helst vara skrivet av en pompös kulturman, en upphovsman. En diktarfurste som spejade uppifrån från en klippa, medan livspusslet därnere sköttes av någon annan. En Verner von Heidenstam, en Thomas Mann, en Vilhelm Moberg.
Sedan kom modernismen och postmodernismen, med alla dess snäva ideal. Det skulle vara svårt att läsa. Exklusivt att läsa. Få förunnat att kunna kalla sig intellektuell. Till slut verkade de flesta ha tröttnat på spelet.
Nu är det annorlunda. Kommers överskuggar kultur, marknaden kräver säkra kort och kända nunor. Först kändis, sedan författare. Inte framgångsrik författare som blir kändis.
Men nivelleringen är svår att bli klok på. Har marknadens avförtrollning av kulturen gjort oss alla lika? Alla är lika fin- eller fulkulturella. Eller alla deltagare i samma småcyniska spel?
En sak är klar: Diktarfursten som spanade uppifrån klippan har försvunnit. Dödsstöten kom med Svenska Akademiens sammanbrott. Men människan är ett flockdjur som lätt blir vilset utan hierarkier. Att tänka själv är jobbigare än att outsourca detta på någon viktigpetter. Men vem är smakdomare och trendsättare idag?
En annan sak är klar: Den pompösa upphovsmannen övergår allt mer i en marknadssmart upphovskvinna, en Camilla Läckberg eller en Denise Rudberg. Bland dagens författare och läsare dominerar kvinnorna. Det har vi vetat länge. Ändå sticker männen ut sina håriga huvuden när det vankas chefskap i viktiga kommittéer och det delas ut fina priser
Vem ska man egentligen tro på?
Hur går det då med läsandet? Om detta varierar åsikterna på kultursidorna. Vissa menar att läget är kritiskt, andra menar att det målas fan på väggen och att dagens läsare inte påminner om gårdagens och därför inte riktigt räknas. Vem ska man egentligen tro på?
Enklast är att tro på SCB som nyss konstaterade att var tredje person aldrig läser böcker på fritiden. Undersökningen visar ”att såväl bokförsäljningen som vuxnas läsande stadigt går nedåt i Sverige.”
Minst av alla läser män, en siffra som har förföljt oss under längre tid. I åldersgruppen 60-69 år är andelen icke-bokläsare nästan dubbelt så stor bland männen som bland kvinnorna.
Från finkultur till platt kultur har det gått fort. Det sägs ofta att bildning har låg status i Sverige. Svenska potentater behöver ingen kulturell fernissa. Inget franskt fjanteri. Det räcker med att spela golf och segla, kanske köra ironman och skrodera om det. Kanske hyra in en senior skribent som hjälper till med ens memoarer. Först rikis eller kändis, sedan författare. Men aldrig läsare; det får de andra sköta. Statisterna i den Stora Pjäsen Om Mitt Liv. Kanske dagens litteraturlandskap är mer marknadsnarcissistiskt än något annat.
info@opulens.se
