Från en kobbe i Bohuslän: Det angelägna och det underhållande

UPPLEVELSER. “Visst finns det litteratur som är både väsentlig och angelägen och underhållande. För mig framstår här Kafka som outstanding”, skriver Carsten Palmer Schale.

Jag läste häromdagen Lydia Sandgrens Samlade verk. Samma dag läste jag om Dostojevskijs Brott och straff. Utöver detta har jag under en tid nu läst recensionerna om Sandgrens verk, och idéerna om det angelägna respektive det underhållande. Intressant!

Måste verkligen det ena utskåpa det andra? Jag tror inte det. Samtidigt är Raskolnikov eller Kafkas Samsa av en annan karaktär än exempelvis Vince & Joy hos Lisa Jewell. Eller?

Angelägen litteratur? Ja, för mig handlar sådan om något som primärt är allmängiltigt och i verklig mening analyserande i en bred och djup mening. Exempelvis raden av moralfilosofiska verk såsom Bröderna Karamazov, Manns Bergtagen, Musils Mannen utan egenskaper. Omvänt är för mig renodlat underhållande litteratur, sådant man kan läsa och sedan direkt därefter glömma, i värsta fall exempelvis vita serier och – kanske – Camilla Läckberg. Samtidigt: visst finns det litteratur som är både väsentlig och angelägen och underhållande. För mig framstår här Kafka som outstanding. Bisarr, djup och – extremt rolig.

Här får jag ta en kort paus. En rysk och en amerikansk ubåt kolliderade just nu utanför Måseskär. Vad bliva? Jag bläddrar, svårt förvirrad, i en diktsamling av Rilke. Jag öppnar samtidigt en flaska vitt vin.

Den mest angelägna litteraturen jag läst är från romartiden. Catullus. Den mest underhållande litteraturen är Povel Ramels. Den mest extremt såväl angelägna som underhållande litteraturen är den jag själv skriver.

Nåja. Angelägen? När vi läser något som ger oss någon sorts aha-upplevelse, dvs. något som får oss att fundera på djupet, så är det hela angeläget. Exempelvis Alakoski eller Adichie. Om vi läser något som är likt pizza, exempelvis Rosamunde Pilcher, är det hela tunt och underhållande. Men Asimovs Sitftelsetrilogi? Ja, en stilistisk minor, men ett filosofiskt storverk. Alltså?

Lydia Sandgren? För mig är boken både underhållande och angelägen. Underhållande för att den innehåller så mycket humor. Angelägen eftersom det innehåller enigmatiska stråk och komplexa relationer. Det hela är inte enkelt. Men visst kan vi intuitivt känna att det ena och det andra är mer eller mindre angeläget.

Själv skrattar jag just nu åt att den svenska militären tar upp två ubåtar från olika håll!