Främling i sitt eget land, del II

Litteratur

KAPITALISM. ”Allra mest skäms Mike, precis som oss andra, när han föreställer sig hur han framstår i andras eller samhällets ögon. Vi skäms när vi bedöms som misslyckade, det vill säga som personer som aldrig kommer att kunna förverkliga oss själva”, skriver Emma Engdahl i andra och sista delen om sociologen Arlie Russell Hochschilds bok om amerikanska högern.

Enligt Hochschild sörjer Mike det Amerika som en gång var stort och känner i enlighet med sina värderingar – bland annat vikten av att vara arbetsam och uthållig – en rättfärdigad ilska över att inte längre ha några chanser att förverkliga sina drömmar. Tiderna har förändrats och de som var vinnare igår är förlorare idag. Hochschild talar om sorg och ilska, men jag ser en annan känsla träda fram i de berättelser som hon låter oss ta del av i sin bok, nämligen känslan av skam.

Mike lyckas inte sörja. Att sörja innebär nämligen att bearbeta en förlust så att man kan acceptera den och gå vidare. Att sörja är ett arbete i vilket den personliga identiteten förändras så att den bättre harmoniserar med de omständigheter man befinner sig i. Mike förändrar sig inte. Han står där han står och kan inget annat. Inte heller lyckas han bli heligt förbannad. Istället gråter han – som en kvinna. Han är svag. Är det något män som Mike skäms för är det kvinnliga epitet som svaghet. Allra mest skäms Mike, precis som oss andra, när han föreställer sig hur han framstår i andras eller samhällets ögon. Vi skäms när vi bedöms som misslyckade, det vill säga som personer som aldrig kommer att kunna förverkliga oss själva. I Mikes fall handlar det om att han inte förmår att realisera den amerikanska drömmen om framgång och rikedom. Alla kan emellertid inte uppnå framgång och rikedom. Däremot kan alla berätta om sitt lidande. Men denna berättelse ger inte status och makt. Istället står man där med sitt lidande och skammen som uppstår när man speglar sig i andra människor eller samhället.

Det är den amerikanska högerns lidande som Hochschild lyckas sätta fingret på. Samtidigt undrar jag varför hon inte vill kännas vid skammen som är en så framträdande del i detta lidande. Kanske beror det på att hon då varit tvungen att peka ut den egna gruppens skuld i den andra gruppens skam. Skam är nämligen en relationell känsla. Den uppstår bara när man inte lever upp till de förväntningar som andra och samhället har på en. Ett tydligt exempel på detta är när Colin Power, som var utrikesminister under George W Bushs ledning, i ett hackat mail skriver att Trump är en nationell skam. Skammen drabbar dessvärre inte Trump så mycket som hans väljare.

När Trump lovar att han ska göra Amerika stort igen är det naturligtvis en manöver vars syfte är att få den skam som de förbisprungna upplever att omvandlas till stolthet eller åtminstone ett hopp om att återigen få känna sig stolta. Inget är skamfullt med ett sådant löfte, åtminstone inte om man har för avsikt att infria det. Tvärtom. De är så de flesta sociala rörelser fungerar: man känner sig marginaliserad och oönskad; man blir medveten om att man själv och andra helt enkelt är exkluderade från möjligheten till självförverkligande; man tolererar inte den medföljande skammen som genom kamp för inkludering skulle kunnat transformeras till stolthet.

Men det är inte detta som sker i berättelserna i Strangers in Their Own Land. Istället uttrycks en känsla av hopplöshet som gränsar till depressivitet. I en av bokens avslutande scener står Mike och hans granne sida vid sida och gråter över sina livsöden. Precis som Mike har grannen dröjt sig kvar; vägrat lämna sin hemstad, eftersom han inte tror att hans cancersjuka fru skulle klara av det. Nu har han dessutom nåtts av medelandet att även hans son insjuknat i cancer.

Är dessa män verkligen arga? Har de funnit varandra i en gemensam sorgeprocess? Dessvärre tror jag inte det. Istället verkar de fångade i sin egen affektivitet; i känslan av en outhärdlig förlust eller sin oförmåga att lämna det och dem de älskar, men inte har förmåga att skydda från förstörelse och död. Inte heller har de förmåga att hantera förlusten av det värde de en gång hade som arbetande vita män med möjlighet att göra en klassresa uppåt i den sociala hierarkin. Alla vill till himmelen, men ingen vill ju dö. Att släppa taget om hemstaden, familjemedlemmarna och de egna starka värderingarna skulle innebära att ge upp sin egen sociala identitet; ett alldeles speciellt sätt att dö på. Vem skulle frivilligt göra det? Är det någon av oss alla vänsterorienterade människor som gladeligen skulle ge upp allt vi tror på för att tiderna förändrats? Jag tvivlar på det.

Som jag ser det har de två männen ingen annan tillgänglig strategi för att hantera sin situation än att hänge sig åt dess substitut; sin egen affektivitet eller skammen inför den otillräcklighet och oändliga sårbarhet de ställs inför ansikte-mot-ansikte med de förändrade tiderna eller den nya kapitalistiska andans krav. Det är skammen över denna skam som Tea-Party rörelsen och Trump spelar och vinner sina segrar på. Och om de på andra sidan inte fattar detta så är det kört. Vad vi behöver är nämligen ett samhälle som är så pass inkluderande att ingen av oss ska behöva skämmas om våra värderingar blivit förlegade. Först då har vi det sociala stöd som behövs för att sörja och gå vidare.

 

EMMA ENGDAHL

 

 

 

 

 

 

Här kan du läsa del I

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Litteratur

Läsvärd debutroman

SPRÅKKÄNSLA. Maja Thrane skriver med en säker språkkänsla i en prosalyrisk stil,

Sårig sannsaga

Klubben är en imponerande välskriven bok, grundligt researchad och mycket nyanserad med
Gå till Toppen