Finlandssvenskt: Henry Parland och krapulans poesi

Litteratur/Kultur.
Henry Parland. Collage: C Altgård / Opulens. Bildkälla: Wikipedia.

MODERNISM. Med anledning av att Tua Forsström valts in i Svenska Akademien har Opulens nu en artikelserie som tar tempen på den finlandssvenska litteraturen anno 2019. Idag skriver Tom Karlsson om Henry Parland, en av den finlandssvenska modernismens förgrundsgestalter vars samlade verk nu ges ut i textkritisk utgåva. De tidigare delarna i serien hittas här

 

 

Få författare har kommit in i litteraturhistorien med en så liten utgiven produktion som Henry Parland (1908-1930). Då han dog som 22-åring, hade han endast publicerat en enda diktsamling, Idealrealisation (1929) och den bestod av mindre än 50 sidor, samt bidrag i olika tidskrifter. Han är ändå en av den finlandssvenska modernismens förgrundsgestalter.

Den tidiga modernismen var en guldålder inom den svenskspråkiga litteraturen i Finland. Edith Södergran, Elmer Diktonius och Gunnar Björling är väl kända för litteraturläsare också utanför landet. Henry Parland är kanske mindre känd, men har också börjat uppmärksammas allt mera och har översatts till flera språk, senast till katalanska.

Trots att alla dessa författare sammanförs under begreppet ”finlandssvensk modernism” är de fjärran från varandra. Södergrans nietzscheanism och antroposofiska metafysik, Diktonius politiska, knytnävsknockande realism och Björlings avskalade kvietism påminner inte om varandra. Lika i sin olikhet är också Henry Parland.

En del av intresset för Henry Parland kan säkert bero på en romantisk fascination inför unga, döda konstnärer. Men, man kan inte förneka att Henry Parland förde in någonting nytt och friskt i den finlandssvenska litteraturen. Eller man skall snarare säga den svenskspråkiga litteraturen i Finland. Henry Parland var inte finlandssvensk, eller ens svenskspråkig. Hans första språk var ryska och tyska. Även finska lärde han sig innan han kom in i en finlandssvensk språkmiljö. Han föddes i Viborg, som på den tiden var en mycket mångkulturell stad och tillbringade sin barndom i Kiev, Tikkala och Sankt Petersburg. Senare flyttade familjen till Grankulla, utanför Helsingfors. Han tog studenten och studerade en kort tid juridik, innan litteraturen och bohemlivet tog över. Det är ändå inom den ”finlandssvenska” modernismen och kretsen kring tidskriften Quosego, han utvecklades till författare, med Gunnar Björling som mentor.

Denna outsiderposition gjorde att han samtidigt hade ett ben utanför dessa kretsar och var väl hemmastadd i rysk formalism och andra ryska och kontinentala strömningar. Henry Parlands variant av modernism skiljer sig därför från de andra modernisternas. Trots att det låter fånigt, skulle jag vilja kalla hans litteratur pre-postmodern. Allt stämde så väl in på den postmoderna tidsperioden (när den nu sedan inföll). Redan titeln Idealrealisation kan ses som en direkt kommentar till tidsklimatet.

Ideal-realisationen
— ni säger, den har redan börjat
men jag säger:
vi måste ytterligare sänka prisen.

Då detta skrevs, var det bara drygt tio år sedan det blodiga inbördeskriget, där klass stod mot klass och ideologi mot ideologi, så det kan kanske förklara att Parland ville realisera bort idealen. Hans äldre mentor och vän Gunnar Björling hade varit med om att straffa de röda på det ökända fånglägret i Sveaborg. Jag vet inte i vilken mån dessa erfarenheter påverkade Björlings lyrik, men kanske hans motvilja mot allt för mycket ord hade några rottrådar här.

I Henry Parlands texter finner man ett dubbelt förhållningssätt till det moderna, fascination och kritisk ironi. Typiskt för hans författarskap är en dragning till ytan, det ytliga. Han beskriver gärna schablonartat beteende och mekaniska handlingsmönster. Ofta i hans texter är det artefakterna, till exempel kläderna, som kommunicerar.

De vida byxornas program:
vi skall vara
mera kläder,
mindre människor,
och själen insydd i uppslagen.

Människorna förtingligas och produkterna besjälas. Samtidigt kan man se en ångest och skam inför denna cynism och brist på känslomässigt engagemang. Många dikter handlar om sprit, krapula (baksmälla), dålig ekonomi, restauranger, flanerande och kläder. Man kan se det här som nya moderna och ungdomliga teman i tidens lyrik.

Min ungdoms fylla skall efterföljas
av en stor krapula;
när alla som jag slagit
kommer att tävla om
vem som först hinner springa efter vichyvatten.
Jag kommer att dricka ur det
och sedan
kasta glaset i ansiktet på dem.

Det var inte mycket han hann publicera under sitt allt för korta liv och då man tar del av hans livshistoria, får man lätt uppfattningen, att han var en dagdrivare och sprätt, som fördrev sin tid på restauranger och caféer. Han var kanske det också, men även mycket mera. Han avbröt sina studier, levde på lån från vänner och drogs till den äldre och homosexuelle Björling. Hans föräldrar var skräckslagna och skickade honom till en släkting i Kaunas (Kovno) i Litauen. Tyvärr insjuknade han snart i scharlakansfeber och dog.


Då nu Svenska litteratursällskapet, med Per Stam som huvudansvarig, ger ut hans samlade verk i textkritisk utgåva, med utförliga kommentarer, blir man förvånad över omfånget och mångfalden, som ändå fanns i hans produktion. Den slutliga utgåvan kommer att omfattar fem delar: Dikter, Prosa, Kritik, Sönder och Korrespondens. Alla fem delar kommer att förutom i bokform också finnas fritt tillgängliga på nätet.

Den första delen, ”Dikter”, som nu utkommit, är redan den en bjässe på över 800 sidor och innehåller över 400 dikter, prosadikter, reflexioner, en limerick och ett par utkast till tvålreklam. Det är dubbelt mera än i samlingsverket Hamlet sade det vackrare (1964). Boken innehåller alla dikter som han publicerade i tidningar och tidskrifter, samt dem i samlingen Idealrealisation, men också alla dikter som finns i renskriven form eller halvfärdiga i hans efterlämnade papper.

Allt, bland de 400 dikterna, är naturligtvis inte genialt, eller ens hyfsat bra. En hel del av dem är rätt banala, pubertala ungdomsförsök, men trots det bidrar också de här dikterna till att skapa en fullkomligare och djupare insikt i Henry Parlands egensinniga poetiska universum. De ger en inblick i en brådmogen ynglings kringirrande tillvaro på Helsingfors och Kaunas gator under 1920-talet. Henry Parland var ett slags dandy. I dag skulle man kanske kalla honom för hipster. Det var det moderna i staden och modernismen i kulturen, som fascinerade honom, men inte i första hand det ”maskulina”, maskinerna och fabrikerna, så som hos de italienska futuristerna. Det var snarare det ”feminina”; modet, affärerna, reklamen och nöjeslivet, han liksom dandyn intresserade sig för. Ändå var det inte enbart fråga om en ytlig hipsterism. Henry Parland hade också ett genuint, intellektuellt intresse för nya kulturella strömningar och han var tidig med att förhålla sig seriöst till filmmediet. Han var samtidigt en del av den kulturella miljö han kunde ge fingret.

En del av detta berodde naturligtvis på inflytande från Björling, men hans språkkunskaper gjorde att han kunde följa med utvecklingen i Sovjetunionen och på kontinenten. Kubofuturism, Majakovskij, konstruktivism, dadaism, fotokonst, filmkonst … Det var det nyaste nya han sökte och han höll på att finna ett eget, mycket personligt, uttryckssätt, om inte hans dåliga hälsa och tärande levnadsvanor gjort hans liv så kort. Mera av denna intellektuella sida kommer att framträda i de följande delarna i Svenska Litteratursällskapets utgivning.

Jag:
restaurangpajasen
odågan
växelförfalskaren
skall i dag lära er
en ny lek

Ställ Eder på huvudet,
låt ansiktet
plöja marken,
fotsulorna ta solbad.

Och sedan
tjut
ulvar
gnissla
allt ni har på hjärtat
åt jorden.
Den hör!

TOM KARLSSON
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Kultur

0 0kr