NOBELPRISET. Frågan om vad författare får och inte får skriva ställs i fallet Handke på sin spets. Vilken roll ska personliga och omdiskuterade politiska ställningstaganden få spela? skriver Kurt Bäckström.
[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]
När Peter Handke blev uppringd av Svenska akademiens Anders Olsson och meddelades att han fått 2019 års Nobelpris i litteratur var han ute i svampskogen. Den österrikiske författaren förklarade att han var mycket överraskad. Det var han inte ensam om. Han har tidigare varit aktuell för priset, åtskilliga menar att hans storhetstid inträffade på 1980-talet.
En av den i Kärnten födde, och nu i Chaville utanför Paris boende, Handkes texter har i sin titel hänvisningar till svamp, Versuch über den Pilznarren. Huvudtemat är anknytningar till svamp satta till en svampentusiast och god vän till Nobelpristagaren. Vännen har likheter med Handke, båda är uppvuxna i en småstad, intresserade av svamp och plockning av denna naturens gåva till mänskligheten, båda är intresserade av juridik, vännen är utbildad jurist. I boken framträder drag hos Handke som inte varit så kända, han visar en humoristisk sida som man tidigare inte sett så mycket av.
Av boken framgår att svampplockning kan ses som en flykt från världen. Det är en lättsam berättelse om berättandets väsen och sagans funktion. Något delvis nytt från Handkes sida.
Den tidigare österrikiska nobelpristagaren, Elfriede Jelinek, år 2004, har nu förklarat att Handke borde ha fått sitt pris före henne. Hon blev själv omdebatterad när hon fick sin utmärkelse, nationellt och internationellt. Hon hyllar nu Svenska akademien för det modiga valet av Handke. Flera politiker i Österrike uttrycker också glädje, och förbundskansler Alexander Van der Bellen menar att torsdagen den 10 oktober 2019 var en stor dag för folket. I The Guardian har författaren och journalisten Hari Kunzro skrivit att Handke är en duktig författare som kombinerar stor insikt med chockerande etisk blindhet.
Men helt andra tongångar har hörts. Människor i Bosnien och Kosovo är mycket kritiska och framhåller att Handke har propagerat för våld och hat genom att stödja Serbien och Milosevic. I Sverige har Björn Wiman menat att Handke framfört dåraktiga politiska uppfattningar, Svante Weyler har betecknat österrikaren som ”en otänkbar pristagare”, amerikanska PEN framhåller att Handke har undergrävt historiska sanningar och därigenom försökt få publikt tillstånd till att försvara folkmord.
Det har med rätta påpekats att Svenska akademiens val nu inte var det klokaste, med tanke på att den nu behöver upprättelse och en ny respekt efter de senaste årens kriser, inre strider och rabalder. Med valet av Olga Tokarczuk måste sägas att det namnet utgör en starkt balanserande faktor.
Frågan om vad författare får och inte får skriva ställs i fallet Handke på sin spets. Vilken roll ska personliga och omdiskuterade politiska ställningstaganden få spela? Hur vägs dessa mot den kvalitet författaren kan uppvisa när det gäller att skriva, engagera, inspirera och ge lärdomar? Här har Svenska akademien gjort ett klart uttalat val, det är den senare frågan som i det nu aktuella fallet har fått avgöra. Hänsyn tas därmed inte till om en stark text kan framkalla strider och mänskligt lidande. Det har gjorts i fullt medvetande om att konsekvenser kan följa som i förlängningen inte är önskvärda.
För att nämna förslag på läsvärda böcker som Handke har skrivit finns många exempel som Berättelse om ett liv, där moderns självmord utgör ett väsentligt inslag, och Målvaktens skräck vid straffsparken. Och den oron har inte med Zlatans effektiva skott och nyss invigda staty i Malmö att göra.
info@opulens.se
