EPISODROMAN. “Med en vag handling kring Friedrich Kargan, en liminal filur som varken är borgare eller revolutionär, varken praktiker eller skrivbordsteoretiker, får vi en träffande rundmålning av den mentala myllan strax innan och under första världskriget”. Jesper Nordström om Den stumme profeten.
Den stumme profeten av Joseph Roth
Ruin förlag (2017)
Ibland landar en bok i ens liv med sådan kraft att den blir liggande där som en tappad flygel. Den innehåller inga sprickor, fel, defekter utan kommer finnas där för evigt. Massiv, oundviklig och mystisk som den svarta stenen i 2001 – En rymdodyssé. En sådan bok är Joseph Roths The Hotel Years. Men nu var det inte ju den det här skulle handla om, men pirret inför nyutgivningen av Den stumme profeten väcker samma förväntan som om man lyssnat på Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band och sen plötsligt inser att det finns fler skivor med Beatles.
Det råder en Joseph Roth-våg nu, och med tanke på att han är öst- och Centraleuropas mästerlige skildrare är det en ytterst behövlig renässans då detta hörn av världen rört sig ner i en blåbrun och reaktionär sörja igen. Inte för att Joseph Roth var revolutionärt röd i sitt författarskap; snarare liknar han den märkliga blandning av progressivt och elitistiskt reaktionärt som många av Frankfurtfilosoferna gav uttryck för. Dessutom anses han allmänt vara det korta formatets mästare, så hur är han som romanförfattare?
Det är alltså lite nervöst som jag börjar läsa Den stumme profeten och den innehåller allt det som fick mitt nackhår att resa sig.
Med en vag handling kring Friedrich Kargan, en liminal filur som varken är borgare eller revolutionär, varken praktiker eller skrivbordsteoretiker, får vi en träffande rundmålning av den mentala myllan strax innan och under första världskriget. Det är som om han vagt inspirerats av Hitler som karaktär, en autodidakt som gått på pumpen och är vilse i det politiska landskapet. Sen tar det tack och lov en mer desillusionerad komplex vändning.
Roths kulturkritik riktade sig främst mot Västeuropa; han tackade till och med nej till en lockande journalistisk karriär i London då han avskydde vad moderniteten och liberalismen enligt honom gjort med denna stad redan under 1930-talet.
Hans historier utspelar sig närmast alla i gränser, småstäder, otillgängliga småbyar där vidskepelse, religion och klassresenärens problematik är tydlig. Kufig knapadel, före detta generaler, gatusmarta fixare, så ser hans persongalleri ut. På det viset är han närmast en föregångare i tematik och miljöer till Peter Handke, som skildrat många av dessa bortglömda hörn av Europa men som ändå haft massiv betydelse.
Romanen går att likna vid en symfoni som börjar så yvigt och trevande att det är som ljudet från när orkestern stämmer instrumenten är med; sen en dramatisk vändning; sen en slags samling och uppstramning av trådarna. Genom detta bränner det till med vass satir och i tätheten görs till slut svart till vitt, revolutionär blir borgare och tvärtom, de mest blodtörstiga bolsjeviker börjar samla på sockersött sentimentalt porslin.
Roth behåller ändå sin status som novellist främst, då det är en episodroman där varje kapitel hade fungerat som en bild över denna epok i sin egen rätt, och i likhet med sin samtida Walter Benjamin får han modernitetens välsignelser i form av telegrafi, järnvägar, radio och så vidare, att framstå med en lyrisk mystisk aura. Telegrafstolpen som sjunger över stäppen till de förvisade i Sibirien.
Det ska väl också lite mer ytligt erkännas att alla som någon gång har drömt om ett vagt definierat gammalt fint Europa – med wienermelangé och tidningar på käpp – bjuds på en oerhört vacker roman som samtidigt bär budskapet att sanningen och möjligheten till samexistens ligger i den ideologiska mittfåran. Nu väntar vi bara på nyutgåvan av Radetszkymarschen.
