En tegelsten om humor

Litteratur.
Ola Sigurdson. (Foto: Glänta. Montage: Opulens)

STRINGENS. ”Samtidigt kväver jag då och då ett fniss och undrar hur i helsefyr man kommer på att genomföra ett sånt här projekt”, skriver Jesper Nordström men spår samtidigt att Ola Sigurdsons bok om humorns idéhistoria kommer bli ett standardverk.

Gudomliga Komedier – Humor, subjektivitet, transcendens
Av Ola Sigurdson
Glänta förlag

1963 framträdde humorteoretiker Lektor Hektor Sektor och lade fram en sammanfattning av sin licentiatavhandling om  huruvida den tyske idealisten Carl Silverhäuser von Krautendorfs prutthumor egentligen är en teori om den hegelianska världsanden. Nej jag skojar, men om den här boken hade publicerats på 60-talet är det kanske ungefär så här Mosebacke Monarki gjort en parodi.

Jag skulle också kunna referera till Christian Morgensterns diktsamling Det upplysta månlammet där en fiktiv akademiker vid namn Jeremias Müller gör övertolkningar av nonsensdikter och på det viset tar udden av det.

Till och med författaren själv verkar vara medveten om den omedvetna humorn när han presenterade sin drygt 1 400 sidors bok om humorns historia i Sveriges Radio P1 utifrån i grunden teologiska och filosofiska begrepp och grund. Ja det är alltså ettusenfyrahundra(!) sidor om vad som ansetts roligt genom årtusenden och jag citerar hans radiopresentation i fria ordalag: ”man måste välja… att skriva roligt om humor eller torrt om det, och då låta det mer bli omedveten humor”

Jovars är det så, och sammanbitet läser och läser och läser jag över sommaren cirka 50 sidor om dagen som en igel som gett sig bövelen på att suga sig fast i texten och detta menar jag inte som kritik; maken till ambitiöst verk får man leta efter. Sidoeffekten är att det bara inte handlar om humor. Det blir i samma anda som Bertrand Russells Västerlandets idéhistoria en generell intressant vinklad idéhistoria eftersom humor är en fråga som går att koppla till ontologiska och metafysiska frågeställningar. Så tanken om humor och Hegelianska världsanden är inte helt fel, humorn kopplas till förmågan att se samband.

Ur en så här massiv text är det problematiskt att vaska fram en kärna, men nån form av nyckelpassage är när Sigurdson diskuterar och lägger fram Freuds vitsbegrepp. Ordet vits är inte bara som i ”dra en vits” utan ses som ett bredare kunskapsteoretiskt begrepp, mer som i när en springpojke i en Charles Dickens roman fick en hurring med orden ”Where are your wits boy!?”. Här blir det mer tal om att ”ha huvet på skaft” och parallellt med att Sigurdsons tegelsten går igenom humorbegreppet så blir det även en begreppshistorik och rundmålning kring epoker.

Kort sagt verkar inte Aristoteles eller Platon ha varit några rolighetsministrar. Det är främst framåt 1700-talets och fransk och engelsk esprit som vi som moderna människor kan känna igen oss och uppleva ett mindre högspänt humorideal. Samtidigt är det nu som den rena lyteskomiken ifrågasätts och samhällssatiren höjs upp. Ett ideal som i alla fall inför mig förklarar att jag är stofil nog att föredra Galenskaparna framför Killinggänget.

Boken vilar på mycket begreppsbildning från kontinental filosofi och då blir det ju ofta stora begrepp som öppnar upp perspektiv och bland dessa märks bland annat buffrad och porös personlighet, ur tysk psykoanalytisk teori. Om jag förstått det rätt är den buffrade den typ vi finner bakom engelska uttrycket ”you’re so full of your self”. Det beskäftiga och självrättrådiga kommer inte ofta tillsammans med humor, nej. Styrkan med den här boken är dess teoretiska stringens och djup; det är oftast så att djup ger bredd, det river upp damm som i sig också är intressant.

Jag fascineras verkligen av kamikazeprojektet att skriva så här långt och grundligt och spår att detta kommer bli ett standardverk att referera till under lång tid framöver. Samtidigt kväver jag då och då ett fniss och undrar hur i helsefyr man kommer på att genomföra ett sånt här projekt. Men à la bonne heure, det är fint att se att ett universitet fortfarande kan föda fram sådan här världsfrånvänd, långt ifrån tillämpad forskning.

JESPER NORDSTRÖM
jesper.nordstrom@opulens.se

Jesper Nordström är kulturskribent med inriktning på litteratur och idéhistoria, med särskilt intresse för modern poesi och tysk prosa. Han har även gjort resereportage från Berlin och Köpenhamn med inriktning på arkitekturhistoria.

Det senaste från Litteratur

Tankar om evolution

BIOLOGI. ”Boken är detaljerad och ger bra exempel på hur variation, ärftlighet
0 0kr