VIETNAM. Det är frustrerande att läsa en roman med så många motiv värda att undersöka men som alla faller platt till marken, skriver Anna Remmets som läst När Bergen sjunger av den vietnamesiska författaren Nguyen Phan Que Mai.
När bergen sjunger av Nguyen Phan Que Mai
Översättning Annika Sundberg
Historiska media
Vad man än tycker om Linda Skugges recension av Kristina Sandbergs bok om sin cancer och om kritik som skrivs av krönikörer och till formen liknar click baits mer än litteraturkritik, kan förhoppningsvis alla hålla med om premissen att skildringar av hemskheter inte automatiskt blir god litteratur. Ett skolboksexempel på detta är den vietnamesiska författaren Nguyen Phan Que Mais roman När bergen sjunger.
Att det nu börjar översättas litteratur om Vietnamkriget (eller ”det amerikanska kriget” som det tydligen kallas i Vietnam) är visserligen välkommet efter år av ensidigt amerikanskt ältande i kulturen. Men just Mais roman, som mer känns som ett utkast till något som efter mycket bearbetning skulle kunna fungera som en roman, borde ändå ha stoppats i ett betydligt tidigare skede. Författaren, som föddes 1973 har studerat i Australien och skrev vad jag förstår sin roman på engelska. Kanske lider den av att inte vara skriven på hennes första språk, men i så fall har redaktören verkligen gjort Mai en björntjänst när hen släppt igenom den.
Handlingen är av det slag som förlagen brukar gilla att kalla ”episk”: Den skildrar tre generationer kvinnor (givetvis ”Starka Kvinnor”) som genomlever krig, jordreform, övergrepp och svält. Berättaren är Huong som lever med sin mormor i 70-talets Vietnam i efterdyningarna av kriget. Hennes moster och morbröder har skingrats för vinden och när hennes mamma kommer tillbaka från kriget är hon svårt traumatiserad. Hemskheterna fullkomligt staplas på varandra i berättelsen. Det är våldtäkter, svält, misshandel och bombanfall. Allt detta högst verkliga fasor i Vietnams historia, men precis som det mest triviala genom det litterära språket kan framträda på ett helt nytt och lysande sätt, kan det mest fruktansvärda bli totalt platt när det hanteras som i När bergen sjunger. Dialogen är stolpig och inga av romanpersonerna har någon egen trovärdig röst eller för den delen personlighet. Den förståndiga tonåriga huvudpersonen låter i stort sett likadant som sin krigsskadade och alkoholiserade morbroder. Repliker som mest är ordspråk, som att om vi alla läste varandras litteratur skulle vi förstå varandra bättre (sagt av Huong apropå amerikaner) strösslas över sidorna.
Här finns en sårig familjehistoria med en rik jordbrukarfamilj vars land beslagtagits och barn som sedan värvats till den kommunistiska armén och en mor som tvingats att lämna bort alla sina barn. Men samtliga konflikter slätas snabbt över med några tillrättalagda och förnumstiga repliker utan att gestaltas psykologiskt överhuvudtaget. Om till exempel mormodern, den välbeställda jordägardottern som kommer på obestånd verkligen hade nyanserats hade det kunnat bli ett riktigt intressant porträtt. I stället framställs hon och hennes familj som kompletta helgon och samhället som föregick den kommunistiska regimen som en idyll där tjänarna nöjda och belåtna jobbar sida vid sida med markägarna.
Det är frustrerande att läsa en roman med så många motiv värda att undersöka men som alla faller platt till marken. Givetvis kan översättningen ha en del i detta, men det är svårt att tänka sig att den skulle vara skyldig till allt.
Som tur är har det de senaste åren alltså getts ut en hel del intressant litteratur på svenska för den som är intresserad av att läsa om Vietnams moderna historia ur ett vietnamesiskt perspektiv, bland annat den Pulitzerprisbelönade romanen Sympatisören av Viet Thanh Nguyen och Duong Thu Huongs Roman utan namn. Man missar med andra ord ingenting om man hoppar över just denna såpopera till roman.
anna.remmets@opulens.se
