PROSA. Skurkens dans av Fiston Mwanza Mujila är fylld av detaljer, levande iakttagelser och en myllrande mångfald av människor. Sättet att skriva är motsatsen till allt som heter återhållsamhet och författarens fantasi har inga gränser, skriver Thomas Almqvist.
Skurkens dans av Fiston Mwanza Mujila
Översättning: Elin Svahn
Rámus
Fiston Mwanza Mujila är född 1981 i Kongo men bor i Graz i Österrike. Han debuterade med romanen Tram 83, som nominerades till Man Booker International och Prix de Monde. Han belönades med Etisalat Prize för bästa afrikanska roman 2016. Förutom prosa skriver han dikter och är i Tyskland och Österrike också erkänd som dramatiker.
Tiden är 70-talet i den aktuella romanen och i Zaire rasar både inbördeskrig och diamantgruvor. På krogen Festens mambo i Lubumbashi, författarens födelsestad, dansas det rumba och sups. Lycksökare, kolonisatörer, gruvarbetare, hemlig polis och den österrikiske författaren Franz Baumgartner möts i dansens virvlar. Mwanza Mujila skildrar människorna, som gör vad de kan för att överleva i en omgivning präglad av konflikter, diktatorers maktbegär och kolonialismens arv. Även grannlandet Angola plågas av inbördeskrig mellan olika motståndsrörelser, sedan portugiserna lämnat landet. Angola var ett paradis för alla zairier, som vandrade över gränsen och smugglade framför allt diamanter. De kunde bli rika med rekordfart.
Sanza och Le Blanc är två hemlösa ungdomar, som lever på gatan i Lubumbashi. Le Blanc kallas så, eftersom han är albino. I romanen förekommer även den mytiska kvinnan Tshiamuena, även kallad Madonnan. Hon är lika gammal som Zambezifloden och Syndafloden och förmodligen äldre än sin egen mor. Hon försöker skydda alla och vill att Franz Baumgartner ska skriva hennes memoarer. På Festens mambo är skönhet lika med pengar och man dansar för att fira livet och få slut på hopplösheten och även trotsa malarian och tyfoidfebern. Många av zairierna lider av obeslutsamhetens demoner och är redo att sälja sin själ till djävulen.
Skurkens dans är fylld av detaljer, levande iakttagelser och en myllrande mångfald av människor. Sättet att skriva är motsatsen till allt som heter återhållsamhet och författarens fantasi har inga gränser. Man kan kalla romanen en modern saga, en skröna eller myt, där egentligen vad som helst kan hända och gör det också. I Afrika är de magiska krafterna att räkna med på ett helt annat sätt än i Europa. Här finns också en hel del humor men är då av det svartare slaget. Hela berättelsen drar mot det surrealistiskt absurda och hamnar i det groteska. Berättartempot är så pass högt uppskruvat att det kan vara svårt att hänga med i alla svängar.
Mwanza Mujila skriver en intensivt förtätad ord- och bildrik prosa och jag tyckte att texten blev alltför spretig och rörig till en början, men det blir bättre, när alla de olika bitarna väl faller på plats. Tonen i romanen är varmt medkännande men ändå fullständigt osentimental. Här finns både substans och en hel del nerv och författaren strävar efter att ge både det rationella och irrationella en saklig och objektiv form, men lyckas inte fullt ut med det. Antingen rycks man med av det intensiva tilltalet eller också stöts man bort av det.
Skurkens dans är en vanvördig historia, stundtals till och med plågsam, full av hopp och förtvivlan och därtill våldsam och ganska fräck. Zaire skildras som en häftig blandning av begär och fruktan och ett land styrt av absurda regler. Det centrala temat är ändå hur människorna förändras, när de kämpar för att överleva. Här finns också, trots allt elände, en självklar men långt ifrån problemfri livsbejakelse.
thomas@opulensforlag.se
