SJÄLVBIOGRAFISKT. Rebecca Solnits självbiografiska essä ställer vissa krav på läsaren, men den är väl värd flera omläsningar, skriver Elisabeth Brännström.
Hågkomster av min icke-existens av Rebecca Solnit
Översättare: Helena Hansson
Förlag: Daidalos
När jag var barn brukade jag gå med min familj till Gröna Lund på första maj. En av huvudattraktionerna var Lustiga Huset där man kunde röra sig över golv som ständigt vek undan, åka flygande mattan på vägen ut och se på sig själv i speglar där spegelbilden förvanskades. Man fick ett nytt jag för varje spegel i form av ett antal fysiska metamorfoser och deformationer inom loppet av några minuter. Jag var aldrig bekväm med de svajande golven eller de gravt förvridna spegelbilderna, de gav mig alltid en känsla av att inte veta vem jag var eller vart jag var på väg. Hela platsen kändes osäker och jag var tacksam när jag kunde ta flygande mattan ut i verkligheten.
I inledningen till sin självbiografiska essä Hågkomster av min icke-existens (utgiven på Daidalos förlag i översättning av Helena Hansson), beskriver den amerikanska författaren och feministen Rebecca Solnit (känd för att ha myntat begreppet mansplaining) två liknande upplevelser. Den ena utspelar sig i en skoaffär där spegelbilden multipliceras i oändlighet för att till sist leda bort som om den upplöses i vatten, och den andra i hennes första lägenhet i San Fransisco där hon i stället ser hur bilden börjar förmörkas och lösas upp tills hon själv sakta försvinner, drunknar och uppslukas av mörkret.
De här två spegelberättelserna bildar grunden för Rebecca Solnits skildring av hur hon växte in i sin roll som kvinna, fann sin balans och lärde sig använda sin högst personliga röst i en värld som mest dominerades av män. De riktar också in läsaren mot den läsupplevelse som väntar: en vindlande berättelse om en ung kvinnans väg från osäkerhet och risk för att upplösas, osynliggöras och förlora sin röst och sin ställning i världen, till en respekterad författare och feministisk samhällsdebattör. Rebecca Solnit rör sig smidigt genom en historia som kommer att beröra nästan alla aspekter av det som format henne, på ett otroligt elastiskt, ofta poetiskt språk fullt av metaforer som frammanar bilder av vatten. Speciellt vattnet i Stilla Havet utanför San Fransisco med alla dess speglingar, skiftningar och rörelser.
Man får en distinkt känsla av hur stor roll rörelse har spelat för Rebecca Solnits utveckling; som ung rör hon sig hela tiden till fots genom farliga delar av San Francisco, där kvinnor våldtas och mördas varje dag. Visserligen ofta livrädd, men alltid på väg någonstans och hennes texter speglar hennes behov av att göra ständiga avstickare, som hon beskriver som stigar inom narrativet. Hon är otroligt skicklig på att röra sig mellan olika ämnen och ändå skapa en sammanhängande historia med många olika infallsvinklar.
Hågkomster av min icke-existens är mycket mer än enbart memoarer. Att läsa texten känns mest som att ge sig ut på en långsam, grundligt utförd resa som sakta utvecklar sig till en fantastisk, flexibel, åsiktsladdad berättelse om allt som kommit i Rebecca Solnits väg och som på det ena eller andra sättet stärkt henne genom åren. Det rör sig om allt möjligt från feminism, konst, beatgenerationen och deras dåliga inställning till kvinnor, gaykulturen och hennes personliga, med tiden väl genomtänkta arbetsmetod.
I centrum för berättelsen hittar vi också en del av historien om San Francisco, särskilt det kvarter dit Rebecca Solnit flyttade som mycket ung och där hon bodde kvar i tjugofem år. Under den tidsperioden hann området gentrifieras så pass mycket att det gick från att ha varit en varm och avslappnad plats med en till största delen svart befolkning, som trots brist på pengar upprätthöll en god grannsämja och en avslappnad attityd till omvärlden, till ett övervägande vitt och betydligt stelare medelklassområde. Medan Rebecca Solnits rörelse framåt var av godo, känns det som om hennes stadsdel till stor del rörde sig i motsatt riktning och att de skiftningar som tog plats under en viss period istället fick området att stelna och fastna i sin nya form.
Rebecca Solnits bok ställer vissa krav på läsaren, men den är väl värd flera omläsningar, man lär sig förhoppningsvis mycket och uppmanas också delvis till att ställning i vissa viktiga samhällsfrågor. Mycket inspirerande och läsvärt.
elisabeth.brannstrom@opulens.se
