LYRIK. Bengt Eriksson har Nike Markelius diktbok ”En bro av sorg”. Han konstaterar att hennes ord både drabbar och är starkt berörande.
En bro av sorg av Nike Markelius
Ordfront
”Till minne av min mor Katrin” läser jag på försättsbladet. Då har jag redan tidigare, på baksidan av omslaget, läst att ”En bro av sorg” är en bok som Nike Markelius skrev efter att hennes mor gick bort 2021 ”utan att vi hunnit försonas medan hon ännu var i livet”. Det är en bok om hennes ”personliga sorgeprocess” men som hon hoppas också ”ska kunna hjälpa andra att finna frid och bygga broar till försoning i sorgen efter en nära persons bortgång”.
Mellan nödvändighet och poesi
Men behövs denna handledning? Som om ”En bro av sorg” är sakprosa – en fackbok. Ja, det kanske den är? Fast det står ju ”Dikter” på omslaget. Eller snävar baksidestexten in och begränsar förståelsen av boken, så att dikterna blir en- snarare än mångtydiga? Eller åtminstone så att läsningen styrs åt ett (enda) håll…
På en skala – eller, för att ta titelordet som exempel, på en bro eller, för den delen, i ett långt brev – mellan nödvändigt och poesi.
Var befinner sig de dikter som Nike Markelius formulerat och samlat i boken ”En bro av sorg”? Svar (ja, mitt personliga svar, min upplevelse): Orden drabbar.
Hennes ord känns så nödvändiga att de nog inte ens kan beskrivas så. Orden mer än känns. De är. Orden är och var mer än nödvändiga. Självklara, de givna, exakta, just så. De kunde inte bli på något annat sätt, inte formuleras annorlunda.
Ibland kommer några mer poetiska rader – som ”kröp ihop i hans famn / och försvann”, ”bara svart / och sen intet”, ”in i det sista / sa nej, nej, nej”, ”ser livet / fräsa undan” och ”dina fotsulor med markens märken”. Men oftast vardagligt, enkelt, rakt – som i prosa, ja, som i sakprosa, men placerade på boksidan som en dikt med ojämna högermarginaler.
Självbiografiska minnen
Som en dagbok utan syfte (först) att bli publicerad: ett måste. Berättelser eller en sammanhängande berättelse. Rätt ut formulerade minnen, tankar, känslor. Självbiografiska minnen, rätt ur kroppen och livet eller liven. Till exempel, på bokens första sida, en dikt som inleds med orden ”Vi sprang”…
”jag var alltid rädd för döden
och för dig
men du var aldrig rädd för avgrunderna
som öppnade sig mellan våra själar
du dök rakt in i dem
jag tror ändå att du ville leva
men inte alla vet hur en gör”
Förlust och försoning
Boken har två avdelningar: ”Förlusten” (den första och längre avdelningen) och ”Försoning” (kortare). Varje dikt har egentligen ingen titel utan börjar bara med de bägge inledande orden, satta i något större grad och kursiverade. Det är som tilltalet i ett brev och jag märker alltmer att det också är så jag läser boken, inte som dikter utan brev, adresserade till mamman och dottern själv – och till mig.
Privat men allmängiltigt
Inte med ordvalen men till innehållet skriver/diktar Nike Markelius så personligt att det blir privat och därmed allmänt, privat för varje läsare. Så som det alltför allmänt skrivna kan rikta sig till ingen och det privata till vemsomhelst. Det behöver inte vara Nikes sorg, förlust och försoning utan din och min och allas.
Det måste inte vara så starkt och evigt heller, så livsevigt, ända intill döden, som mellan Nike och hennes mor / modern och dottern, utan en tagg räcker, också en liten, en längtan efter något som inte blev, inte fungerade, som försvann så att vi inte nådde varandra genom generationerna; från barn till förälder, från förälder till barn.
Har inte alla upplevt det? Upplever inte alla det? ”Det är”, börjar en annan dikt…
”som en dröm
begravningen
sången ur min strupe
de tröga tårarna
musiken i kapellet
alla släktingar
vid mitt bord
efteråt
tårtorna och kaffet
samtalen utan dig
gemenskapen för en kort stund
familjen som kom
och glimrade till
och gick
en outhärdlig men vacker dröm
rusade förbi
likt en vind i natten
och nu
är jag kvar
med famnen full av sorg
av längtan efter försoning”
Mellan sorg och försoning
Noterat och rapporterat, sakligt. Med känslorna under och bakom orden, långt under, för att hålla dem borta och tillbaka, där djupt under. Och just därför sipprande upp till och genom ytan, genom sakligheten. Mellan sorg och försoning, från sorg till försoning; försoning och sorg. Proportioner som ändras, ordning som förbyts.
Känslan av tröst. Ja, också denna min tröst. När jag läser, det är vad jag får, vad jag läser och känner. Det kan vara trösterikt för alla, tror jag, som behöver och det behöver väl alla. Jag avslutar mot slutet, mitt i försoningen mellan dotter och mor. Dikten börjar ”Rösten ur”…
”jorden
är utan rädsla
jag lägger örat mot marken
hör dig
viska”
Nike och Katrin
På omslaget till ”En bro av sorg” och även inuti boken finns teckningar som Katrin Markelius har gjort. Nog föreställer omslagets tuschteckning – en något större och dominerande person och en något mindre, bakom och vid sidan om, bägge med mycket tusch men ändå diffusa, inför varandra, sig själva och betraktaren – nog föreställer de mor och dotter? Katrin och Nike. Nike och Katrin.
info@opulens.se
