Elsa Grave och havet, fågelns flykt och smärtvaro

Litteratur
Foto: Wikimedia Commons

OMLÄSNING. I år skulle Elsa Grave ha fyllt hundra år, ett jubileum som uppmärksammas med olika evenemang. Poeten och kritikern Freke Räihä köper på sig hennes samlade lyriska författarskap i antikvariska volymer för att försöka möta en poet vars arv tycks alltmer angeläget. I denna poetiska essä läser Räihä en handfull av de tidiga böckerna i kronologisk ordning. Den utmynnar i ett försök till samtal över generationer, gränser och traditioner.

Jag vill inte göra ”retorisk marmor” (1943, s. 76) av dig, av ditt namn, av ditt verk. Det vore att sitta på sin lingontuva, som du säger, och stirra på en horisont som fortfarande är gammal. Ute härjar krig mellan världar. Allt är mörker, havet salt som blod. ”Allt är ganska tråkigt”, säger du och ”surt och idiotiskt” – ”allt bär av i vild galopp / till den fina evigheten” (1945, s. 49). Avståndets storheter, som tid och förmågan att tala över väldiga avstånd, fjärmar oss från varandra. Trots att vi liksom kan älska samma hav kan vi glömma varandra. Det är dina ord Elsa. Hur ska jag annars kunna tala till det du lämnat. Jag menar inte att försöka komma dig nära – det är mig jag försöker komma nära.

Men det är när det är du som hörs och inte ungdomens mörker, ett ungdoms mörker jag delat, som jag förstår att Bortförklaringar från 1948 innebär ett genombrott. Då var du, med den tidens mått, hustru till en läkare och redan en mamma, med tre aborter bakom dig. I dikten ”Till det döda barnet” flackar jag med blicken efter de dödas mest ensamma strand. Men liksom du finner jag inget.

Elsa, du är det obarmhärtiga mörkrets blå poet. Du kontrasterar ”Finns det i träden / och stenarna / ett lidande mörker / så forma din gråt / till en talande tunga, / så giv form / giv form åt tröstande ord” (1948, s. 46) med att sedan ställa frågan om någon tröst finnes. Ingen tröst finnes. Allt är blått. Och kval.

Du är en skånskbördig bläckspets, knivpenna, av blåstål. Vässad, och med skärpan först sågtandad sedan saltvattenhärdad och kolmättad. Konsten ditt bryne, även om livet är en och denna strävan efter vanvett (1948, s 52). Ett vanvett som Mannen utan väg tidigare kallar ”egen men samtidigt specifikt kvinnlig”. Kanske i det fallet ett finger på vad poesi är – det främmande. För oss andra är du nu i bräschen. Trots din kropps död. Också den kyrkogårdsvandrande Olof Lagercrantz såg i dig en Boyes efterträdare. Och Stig Carlson, den vemodige poeten, eftersätter döden medelst din Bortförklaringar. Han dog tjugotre år senare i sin dödsbädd nyligen besökt av Lagercrantz. Du levde över femtio år till.

Vi har bilder vi återvänder till. Din är tystnadens, din är det döda havets, en tystnad som är livets, ”den hårda stenen / är mitt fruktansvärda skrik” (1951, s. 23) säger du. Jag säger att jag önskar vara den stenen. Orörd på dödens botten. Men också det odödliga mänskliga ”vem övar oss / när alla övningar är slut” (1951, s. 61). I en efterkrigstid när allt är ute. Allt hopp om annat än nära, förestående – död är förlust. När utplåningen ännu var ny och du säger att ”allt som slocknar / slocknar av eld” (1953, s. 56). Här finns den barnabärande kroppen, barnen leker, barnen brinner. Barnen brinner. I askan kan vi inte urskilja dem som bränts. Med askan kan bara dikten tala. Väven kan tätna, raderna slås mot nästa rad. Allt staplas. För att brännas.

Det är som om ”solen har sjunkit förbi” (1953, s. 69) i allt diktat. När 9 elegier kom ut var dina barn åtta och fyra. Två år senare gav du upp äktenskapet med läkaren för att skriva.

Mitt antikvariska exemplar av Lufthavet (1956) som var osprättat och troligen oläst vid inköpet har en inskription från författaren tillägnad den samtida men yngre danska poeten Klaus Rifbjerg (1931–2015). Lufthavet utkom samma år som Rifbjergs debut Under vejr med mig selv. Jag funderar under läsningen på hur en kollega kan vara så respektlös. Får jag en bok läser jag den. Inte alltid ögonblickligen, men inom de närmaste femtio åren eller så. Eller kan Rifbjerg ha läst på manusstadiet? Då öppnar jag nästan aldrig en bok igen. Och mitt exemplar kommer från Tomelilla, en ort söder om min. Det finns egentligen inga jag kan fråga. Kvar finns bara fler frågor.

Och trots att far din var överingenjör och du med mer ansträngd ekonomi – trots stipendiet till Capri och så då nu – finns i skriften en kritik, ingen underdånig och undermålig ironi som hos dagens. Jag tänker på sviten ”De svartklädda”. Det finns spår överallt. Kritiken mot de lydiga, de punktliga, ”karriärhelgonets / snörpta efterföljerskor” (1956, s. 39) som liksom bara väntar på döden omgivna av ett landskap i ständig vinter och med all blomning återhållen, allt liv hämmat. Du skapar bilder, de växer, kastar sig. Förenklas, enligt litteraturvetaren Eva Lilja i Svenskt kvinnobiografiskt lexikon under mitten av 1970-talet. Längtar tills jag kan möta även den poeten. Men jag måste ta paus, äta råglimpa med kall potatis, översätta, gräva gropar.

Jag tänker från första början på Hiromi Ito, 2016 översatt till svenska av Lisa Pääjärvi och Johanne Lykke Holm. Hon föddes när du flyttade till Capri 1955. Hon går i dina fotspår. Du har gått före henne. Kan ni ha läst varandra? Eller är det något annat som förbinder? Det kan inte bara vara jag. Lilja kallar Graves litterära stil under åren 1951–1973 för grotesk. Hon menar väl. Artikeln är väl skriven. Bättre än den här. Kanske är grotesken kroppslig. Eller kroppsligt överdriven. För att göra kropp med ord måste den kanske tas fram i ljuset. Belysas utan att smickras sönder. Den mest framträdande bilden av kroppen nu och då är något stiliserat. Inte hos dig, inte hos Elsa Grave. Hos dig får kropp vara kropp, så som det är.

FREKE RÄIHÄ

 

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Litteratur

Läsvärd debutroman

SPRÅKKÄNSLA. Maja Thrane skriver med en säker språkkänsla i en prosalyrisk stil,

Sårig sannsaga

Klubben är en imponerande välskriven bok, grundligt researchad och mycket nyanserad med
Gå till Toppen