Döda och levande poesisällskap

Litteratur
Joakim Becker. (Bild: magnusgrehnforlag.se).

MOTVIKT. ”Alla de nu namngivna poeterna har skapat fantastisk poesi som genom århundradena, kommer glädja och intensivt beröra många poesiälskare som jag avstår ifrån att inbördes kvalitativt rangordna. Det är inte mitt ärende i den här motviktstexten”, skriver Cecilia Persson.

I sällskapsrummet på en psykiatrisk klinik av Joakim Becker
Magnus Grehn Förlag (2017)

 

Gegga
Den svarta
gegga som
jag har inombords
och som jag
har målat med i åratal,
den är snart slut

 

Tillsammans med Joakim Beckers kärnfulla, lakoniska, personliga och självironiska dikter så gick jag igenom psykiatriska minnen. Jag gick omkring här och minnena viskade vänligt eller skrek ovänligt ─ och det var oundvikligt ─ att inte slå följe med döda och levande poeters sällskap, i den svarta nattens hågkomster.

När Andreas Lundbergs självupplevda bok om psykisk ohälsa, Storm i den pelare som bär. En berättelse (Pequod Press), kom 2016, togs den med rätta emot av hyllande recensioner. Han och Joakim Becker kunde ha suttit tillsammans i ett sällskapsrum på en psykiatrisk klinik, och mycket fjärran från den bitvisa romantiseringen av den trasiga poetens vrål eller nedtystade skrik, som var påfallande i de stående ovationerna inför Lundbergs blödande och desperata språk: Självmordet fräser i mig, en blixt som letar efter en plats att slå ner.

Det är en graverande skillnad att sitta på tryggt avstånd ─ och fascinerat och förfärat kika genom litteraturens titthål på dårarna som sitter i djupaste förtvivlan eller med ohejdbara psykotiska rösters inre krigsföring, i det psykiatriska sällskapsrummet. Jag ser poeten Åsa Nelvin nervöst tuggande på sina naglar tillsammans med Becker och Lundberg. Poeterna kan inte ge varandra någon annan tröst än att de vet hur Åsa mår, när hon skriver dessa talande rader, ur hennes diktsamling Gattet (Norstedts, 1981): De gav mig mina mediciner med de vackra, sorgsna namnen. Sobril, Saroten, Mogadon, Theralen. Den sista droppar man i ett glas med vatten och dropparna stelnar till inflammerade pärlor. Det smakar bittert. Sen blir munhålan okänslig och man slipper tänka på luften man andas.

Åsa Nelvin tog sitt liv den 18 augusti 1981 och det är ingen spekulation att både Joakim Becker och Andreas Lundberg har varit en hårsmån från självmordet de också, det förstår man av deras starka böcker. I år är det hundraårsjubileum för den unika poeten Elsa Grave som även hon ingår i det färgstarka döda och levande poesisällskapet.

Jag erinrar mig en text av Kristina Lugn, i Lyrikvännen, där Lugn skriver om Elsa Grave och Sonja Åkesson ─ ännu en poetisk medsyster som gjorde många resor till och från de låsta psykavdelningarna. Kristina Lugn förtäljer när Grave och Åkesson bad om att få bli nedsövda ─ sömnkurerna, för att få slippa stormarna inombords. Alla de nu namngivna poeterna har skapat fantastisk poesi som genom århundradena, kommer glädja och intensivt beröra många poesiälskare som jag avstår ifrån att inbördes kvalitativt rangordna. Det är inte mitt ärende i den här motviktstexten.

Det infinner sig en svårbesvarad men nödvändig fråga i skenet av poeternas bekännande och bottenlöst plågsamma psykiatriupplevelser: var och är poesin värd det personliga lidandet? Kan litteraturen meningsskapa liv som gick till spillo, om poeterna lyckades överleva infernot? Åsa Nelvin gjorde det inte ─ och tack och lov så begick inte Elsa Grave, Sonja Åkesson, Andreas Lundberg och Joakim Becker självmord. När de levande erfarenheterna blivit ord i trycksvärta är poeterna odödliga. Litteraturen lever. När man läser Joakim Beckers brännande dikt Paranoia så får läsarna aldrig glömma bort att det handlar om människor som varit med om hur obarmhärtigt livet ter sig i sällskapsrummet på en psykiatrisk klinik. Beckers och de andra författarnas texter har både en konstnärlig och etisk angelägenhet. De är inte bara ord. Det är trasiga medmänniskor av kött och blod som det handlar om.

Han står innanför
och kikar ut
genom springan
i persiennen
I flera dygn
står han i mörker
lutad mot fönster –
brädan – utan att
röra sig
När de sedan
kom
var han redan död.

Jag har givetvis ingen aning om hur Joakim Becker mår idag men önskar att om jag skulle springa på honom i vimlet att han skulle berätta för mig att han mår bättre nu och har fortsatt att skriva. Det går inte att komma undan och man får aldrig bortse ifrån… ingen vill sitta inspärrad i sällskapsrummet på en psykiatrisk klinik.

Poesifrälsta borde ödmjukt tacka de enastående poeterna som så generöst, begåvat, egensinnigt och modigt skrev om sina livshotande psykiatrierfarenheter och författade poesi som man både kan lära och njuta av.

CECILIA PERSSON

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Cecilia Persson

Det senaste från Litteratur

Gå till Toppen