Den ofullbordade revolutionen

Litteratur
Bild: Marion @ Pixabay.com.

KRIS. ”Det nya Tyskland drabbades kontinuerligt av svåra kriser, både påtvingade och självförvållade, som var ytterst besvärliga att hantera. Den fullständigt orimliga Versaillesfreden medförde ekonomiska svårigheter och eldade på högerns antidemokratiska retorik.” Gregor Flakierski recenserar Weimartyskland.

Weimartyskland – löfte och tragedi av Eric D. Weitz
Översättning: Claes-Göran Jönsson
Dialogos (2017)

Redan själva namnet Weimarrepublik har en ödesdiger klang. Det framkallar bilden av det ultimata samhällsmisslyckandet, med de mest fatala konsekvenserna. Politiskt kaos, ekonomisk katastrof, extremism, statskuppsförsök, våld och normupplösning. Fjorton år av ständiga kriser som till slut leder till republikens undergång i ett nazistiskt maktövertagande.

Det är en bild som i stora drag är korrekt. Weimarrepubliken föddes ur det kejserliga Tysklands sammanbrott efter första världskriget. Landet led fruktansvärda förluster i kriget med två miljoner döda och drygt fyra miljoner sårade, många av dem invalidiserade för livet, lemlästade, vanställda efter gasattacker, traumatiserade efter granatchocker.

Tyskland drabbades också av svåra umbäranden och rent av svält, länge talades det om ”kålrotsvintern” under 1916–1917.

Krigsslutet följs av politisk oro, myterier och revolter, våld och laglöshet. Å ena sidan högerextrem terror – med bland annat mord på Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht – utövad av en uppsjö av paramilitära frikårer, å andra sidan revolutionär vitalitet och kreativitet där allt är möjligt, med en stark känsla av deltagande och högljudda krav på direktdemokrati.

Weimarrepubliken är en kompromiss som får slut på oron och excesserna. Den garanterar visserligen långtgående demokratiska fri- och rättigheter och ett avancerat välfärdssystem, men den gör aldrig rent hus med de antidemokratiska eliterna inom armén, kapitalet och byråkratin. Det uppstod ett demokratiskt underskott som bar ett frö till Weimarrepublikens undergång.

Det nya Tyskland drabbades kontinuerligt av svåra kriser, både påtvingade och självförvållade, som var ytterst besvärliga att hantera. Den fullständigt orimliga Versaillesfreden medförde ekonomiska svårigheter och eldade på högerns antidemokratiska retorik.

1923 drabbas Tyskland av hyperinflationen. I november det året är växlingskursen för en dollar 4,2 biljoner mark! De värdelösa pengarna får helt absurda valörer, det trycks hundrabiljonerssedlar. Bilderna på människor på väg till affären med stora koffertar eller skottkärror fyllda med pengar är ökända.

Efter en period av relativ stabilitet och hygglig tillväxt kommer så den stora depressionen 1929. Arbetslösheten skenar iväg och uppgår som mest till drygt en tredjedel av arbetskraften.

Tyskland 1932 är ett plågat samhälle. Medelklassen är ruinerad, arbetarklassen desperat, överklassen fortsatt fientlig till republiken. Krav höjs på radikala lösningar, många söker en frälsare, en stark ledare, samtidigt som propagandan mot främlingar som profiterar på den tyska misären tilltar i styrka.

De många kriserna var mer än Weimarrepubliken klarade av att hantera. Men det är inte hela bilden. Det finns en helt annan sida av Weimarrepubliken, som förvisso inte är okänd, men som uppmärksammas alltför sällan. Mellankrigstidens Tyskland är en modern välfärdsstat. Kvinnans ställning förbättras avsevärt sedan tidigare. En ny, friare, syn på sexualiteten gör sig gällande.

Men framför allt präglas Weimartyskland av ett vitalt kulturliv; 1920-talet exploderar i en kreativitet som sällan har skådats i modern tid. Inom litteraturen, konsten, teatern, arkitekturen, filmen, filosofin, skapas det originella verk av bestående värde.

Processen var inte okomplicerad. Det nyskapande, radikala kulturlivet hade sina belackare inom högerkrafterna av alla schatteringar. Det är naturligtvis inte förvånande. Expressionismen, funktionalismen och den episka teatern var en kommentar till modernitetens hela problematik, med dess motsägelser och konflikter, samtidigt som de olika kulturyttringarna var en del av denna modernitet.

För högerns traditionalister var moderniteten ett rött skynke, i den såg de allt det som var fel med dåtidens politik och som därmed hotade Tyskland. Ändå var man inte främmande för att utnyttja modernitetens landvinningar, inte minst nazisterna var duktiga på att använda sig av film, radio, massmobilisering, just för att kritisera den moderna världens alla avarter. Med alla sina problem och förtjänster är Weimartyskland utan tvekan en spännande och komplex tid. Om den har den amerikanske historikern Eric D. Weitz skrivit en fascinerande bok, som på ett närmast fulländat sätt förenar kulturhistoria med politisk historieskrivning.

Första gången publicerades boken på svenska 2008, en andra upplaga kom 2016, kanske med tanke på ämnets växande aktualitet mot bakgrund av den politiska utvecklingen i Sverige och på andra håll i världen. Fullt medveten om ämnets tunga betydelse och brännande aktualitet dristar sig författaren till att dra vissa slutsatser av Weimarrepublikens korta och händelserika historia.

Allmänna val är otillräckliga för att hålla demokratin vid liv om samhällets viktigaste institutioner förblir fientliga till det demokratiska statsskicket. Det i sin tur berodde på den ofullbordade revolutionen som lämnade de odemokratiska eliterna inom armén, statsapparaten, kyrkan och kapitalet i orubbat bo. Det är främst socialdemokraterna som bar skulden till den utvecklingen.

SPD är också tillsammans med mittenpartierna skyldig till att ha fört en suicidal ekonomisk politik, med huvudlösa åtstramningar som bara förvärrade en redan bottenlöst djup kris. Weitz påpekar den välkända sanningen att Hitler aldrig fick någon majoritet för sin politik; som mest hade nazisterna 33,1 procent av rösterna, och att utan högerns stöd kunde NSDAP inte komma till makten. Men de fick det stödet, och vi känner till konsekvenserna.

Jag skulle vilja lägga till ytterligare en slutsats: moderniteten har fortfarande åtskilliga (avig)sidor som är svåra att hantera, idag lika mycket som under Weimarrepubliken, och som ständigt riskerar att framkalla politiska och sociala konvulsioner.

GREGOR FLAKIERSKI

 

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Litteratur

Gå till Toppen