LYRIK. Bo Bjelvehammar har läst David Zimmermans nya diktsamling ”Ark” och finner att den i sin helhet är både bärkraftig och övertygande.
Ark av David Zimmerman
Dikter
Albert Bonniers förlag
David Zimmerman är författare och litteraturkritiker. Nu utkommer han med sin tredje diktsamling som bär titeln ”Ark”.
”Vidrörd öppnar
sig varelsen i glipor
och en värld strilar
mot hjärtstammen.”
Detta är de två första raderna i avdelningen ”Fördikt”.
Diktsamlingen präglas av en tydlig organisation med fördikt och slutdikt och andra avdelningar som ”arken, asken” och ”askan, arken”.
Det finns en rörelse i det poetiska landskapet där årstiderna bjuder på skilda färger och dofter. Det är inte sällan en kyla och en blåst kring människorna, i ett dunkelt vemod. Enstaka ord och slingor förstärker denna stämning, ord som kyrka, gravar och närstående.
Det går inte att avläsa en påtaglig förändring – det kommer ingen ny dag, det är samma dag, som fortsätter att upprepas. Så känns det.
Stundtals är orden frusna, lindarna står ensamma i regnet, det blåser hårdare. David Zimmerman är känslig för nyanser och små variationer. Och kan se förändringar på sin resa, som när miljöer blivit både övergivna, överväxta och sammanväxta.
Och det är inte helt enkelt att urskilja verkligheter i gråvädersdagar med klent ljus.
”Moln över moln. Det bästa
är när vi minns saker som inte riktigt har hänt oss.”
Alla lever vi med olika minnen, vi tänker så ivrigt på dem när vi håller ett barn i handen, ser en nigande rödhake eller drömmer bredvid bäckens svaga rörelser. Melankoli i ljus. Den vattensjuka skogens speglar. I dessa mättade bilder ser jag den poetiska precision som jag ibland saknar i denna diktsamling, som i sin helhet är både bärkraftig och övertygande.
Jag ska avsluta med ett citat från den sista dikten i avdelningen ”Slutdikt”.
”Är det här det enda huset
Är det här den enda natten
…
Är det här den enda pappan
Är det här den enda dagen”
bo.bjelvehammar@opulens.se
