ROMAN. Elisabeth Brännström har läst Vitt slödder av Carina Rydberg och konstaterar att romanen knyter ihop en hel del trådar och bidrar med ett kort men fungerande avslut på en kontroversiell trilogi som är på god väg att bli en svensk klassiker.
Vitt slödder av Carina Rydberg
Albert Bonniers förlag
Författaren Carina Rydberg (f.1962) växte upp i Vårberg, ett område utanför Stockholm som var delat mellan ”bättre” och ”sämre” folk. De lite finare bodde i villor och de något mindre fina i hyreshus och utan att förstå riktigt varför så hatade de två grupperna varandra. Förklaringen låg i att de levde i skilda världar trots att avståndet mellan dem bara var några hundra meter, medan Carinas och de andra hyreshusungarnas utsikt från sovrumsfönstret låg över en instängd innergård och höga gråa hyresblock bestod vissa klasskamraters visuella värld av en vacker utsikt över Mälaren och privata skogsklädda tomter.
Föraktet från de mer privilegierade ledde ofta till våld och Carina blev påhoppad och slagen av killarna i klassen. Inte ens på det nu så hyllade sjuttiotalet fanns det någonting som stoppade pojkar från att slå flickor, och Carinas skolgång var mycket långt ifrån idyllisk. Hon längtade bort på ett helt annat sätt än villabarnen som inte växte upp i en värld de önskade fly ifrån och uppväxten lade grunden till ett kreativt men rastlöst liv präglat av ett desillusionerat sökande efter tillhörighet och kärlek.
Vitt slödder som nu utkommit på Bonniers är den avslutande delen av Carina Rydbergs självbiografiska trilogi som inleddes 1997 med den skandalomsusade romanen Den högsta kasten för att följas upp tre år senare med den nästan lika uppseendeväckande Djävulsformeln. I båda böckerna hängs många av tidens innefolk ut med namn i väldigt välskrivna men mindre smickrande ordalag och trots böckernas stora succé bland läsarna var vissa kritiker negativt inställda till Carina Rydbergs metod och det de betraktade som en personlig hämnd på folk som förskjutit henne.
Att det till viss del var en fråga om hämnd är heller ingenting Carina Rydberg själv har förnekat, men vad som oftast glömts bort är romanernas skildringar av Carinas uppväxt och syn på sig själv och det är detta tema som nu återkommer i Vitt slödder. Där tas hennes familjeförhållanden och skolgång upp ur en vinkel som inriktar sig på klasskillnader, synliga som osynliga samt på den rasism som redan då existerade i våra förorter. En rasism som hon även kommer i kontakt med hemma hos sin mormor på Öland och som utbytesstudent i USA. Genom boken löper också ett starkt stråk av sorg, dels över en tragisk händelse som trasar sönder familjen, dels över vad det innebär att åldras och fortsätta leva när ens mamma blivit aggressivt dement och så många gamla vänner (och forna fiender) gått bort.
Boken fördjupar i viss mån läsarens insikt i Carinas uppväxt och rastlösa liv, men mycket av det som framförs finns redan snyggt och fint formulerat i de andra två romanerna i trilogin. De som, liksom jag själv, har läst Den högsta kasten och Djävulsformeln med stor behållning tillförs inte så mycket nytt och jag saknar i viss mån den perceptiva författarblick och den lyhördhet som präglar de tidigare böckerna.
Visst är Vitt slödder läsvärd, och skildringarna från Carinas skolgång har för mig personligen en hög igenkänningsfaktor, men boken känns mer som ett litet sammanfattande appendix till de så mycket mer fullödiga föregångarna där Carina Rydberg, inte helt olikt Hemingway, lyckas med att förvandla till synes triviala händelser till stor litteratur. Detta sker tyvärr inte här, men Vitt slödder knyter ändå ihop en hel del trådar och bidrar med ett kort men fungerande, i sig välskrivet, avslut på en kontroversiell trilogi som är på god väg att bli en svensk klassiker.
elisabeth.brannstrom@opulens.se
