Brev med charm, berättarglädje och värme

BREV. “Sedan möttes vi i Paris” är en bok som består av ett urval från poeten och konstnären Anne-Marie Berglunds korrespondens med Thomas Nydahl. Gunnar Lundin har läst den och finner “charm, berättarglädje och värme”.

Sedan möttes vi i Paris.
Breven från Anne-Marie Berglund i urval av Thomas Nydahl
Foton av Hideo Matsumoto
Occident förlag

Hon vill leva ett fritt, familjefritt liv, det liv mamman önskat innan hon blev klavbunden av en fordrande make. En man dottern, när hon börjat inse mammans slaveri, en tid velat mörda. Då mamman dött ges breven till henne ut (2005) genom Bonniers Hans Isaksson. Pappan är nu ensam. En mycket olycklig man. Breven till Thomas Nydahl, Sedan möttes vi i Paris (Occident förlag), från de två sista decennierna handlar till inte ringa del om hur dottern genom täta resor till Finland, Berglunds hemland, får en förtrolig och komplicerat kärleksfull relation med pappan. Nya sidor öppnas. Han flyr från äldre­boendet. Hon beundrar hans integritet och starka vilja.

Pappan och mamman. Fyrtio år av Anne-Maries liv har gått åt till att vara förälder åt hennes ”dårar”.

I breven till mamman berättar hon om sitt fria liv i Sverige och i Frankrike. Hon är en sorts reporter som ger sig ut i världen till frihetens fronter.

Mitt i anarkismen och den som man i en tidigare generation skulle ha kallat promiskuösa erotiken vägleds hon av ett samvete skolat i Bergspredikan. En ”instinkt” för vad som är rätt och sant. Den finns i botten också när hon stöder föräldrarna.

Känd för att ha agerat i erotisk film är hon i själva verket en konservativ moralist och konverterad katolik. På ett seminarium i italienska Fafra om ny psalmbok håller hon alltmer kritisk till de sekulära deltagarna föredrag om heliga Birgitta.

Det centrala i kristendomen är Jesus. Buddhismen är kall (samtidigt som hon sorterar en hel kartong orientalisk och asiatisk esoterika) på samma sätt som Gud är det.  Det är hos Jesus värmen finns.

I allmänhet och när hon inte är under isen umgås hon gärna med alla sorters människor, även om hon kan förtvivla över hur lätt fascismen flyttar in i ”goda” människor och hur uttråkad hon blir av den vanliga pladdrigheten utan tankar. Hon har lätt att få kontakt med hantverkaren som reparerar lägenheten på Södermalm. Däremot känner hon sig som främling bland vissa intellektuella och på författarmöten. Den avogheten kunde hon kanske bearbetat, den är ju en ofrihet.

Efter mammans bortgång får hon genom en essäistisk intervju av Nydahl en ny korrespondent. Hon blir sedd och förstådd genom sin diktning. När skrivandet – konsten – blivit en andra natur handlar det fortsättningsvis ohjälpligt om den naturens relation till människan. Sedd som författare kunde hon svara som människa genom att författa i brevets form.

Hon får ingen ordning på sina utkast, finner ingen ton som håller för någon längre sträcka, klagar att hon byter ton på varje sida. Och det märkliga händer: i breven upplever vi starkt just den personliga tonen och närvaron. Någon autofiktion är det inte. Det är nya rapporter till en besläktad själ.

Är det inte bra att tänka sig tillrätta med bilden av den jag vill vara? – vill jag vara gnällspik, grälsjuk koleriker, ressentimental, förbisedd, bitter – eller kan jag flytta mig till den punkt av hög luft, blå himmel, vid horisont där jag är tacksam inte bara för livets gunst utan även för dess slag? Steget från självömkan till medkännande. Den pendlingen finns genom Anne-Marie Berglunds brev.

Hon har fått en som lyssnar – förstår (såvitt vi kan förstå en med­människa). Så handlar kanske breven djupast om hur hon när den erotiska dragningskraften tynar och refuseringarna från Bonniers tätnar – talar sig till rätta.

Om man, som jag, efter genomläsningen lägger undan Sedan möttes vi i Paris och låter en tid gå, för att sedan erinra sig dess glöd, dess stämning blir det: charm, berättarglädje och värme. Breven tillhör den konst som är en ständig seger. Resten är… tystnad?