NYUTKOMMET. Att Jugoslaviens sönderfall bottnade i etnisk konflikt är en myt, skriver Vladan Lausevic som läst Andreas Johansson Heinös nya bok Anteckningar från kulturkriget.
Anteckningar från Kulturkriget av Andreas Johansson Heinö
Timbro Förlag
Under 2010-talet har icke-ekonomiska frågor som humanitär invandring, sexualitet och identifikation fått större betydelse i samhällsdebatten. I sin senaste bok Anteckningar från kulturkriget skriver statsvetaren Andreas Johansson Heinö att om man ska förstå kulturkriget och den politiska striden om värderingar så måste man förstå de senaste årens samhällsutveckling. Som recensent kan jag bara instämma i det och lägga till att om man vill förstå kulturkrigets innebörd så bör man läsa författarens senaste bok som bland annat varnar för idéerna som orsakade de blodiga krigen i Jugoslavien.
I mitten av juli skrev den liberale debattören Per Svensson en lång artikel angående nationalism och utvecklingen i Europa. Svensson skriver utifrån egna erfarenheter om hur arbetet som journalist under Balkankriget, ett begrepp som ofta används för att beskriva flera krig som kom att äga rum i samband med Jugoslaviens sönderfall under 1990-talet, också kom att prägla hans personliga utveckling. Hans artikel lämnar flera exempel på hur idéer och beteenden som orsakade krigen i förre detta Jugoslavien fortfarande finns runt om i EU i takt med att de nationalistiska och högerpopulistiska partierna ökat sin popularitet.
Den nationalistiska utvecklingen under 1990-talet, som genom sina radikala och extrema former, är något som likt fallet med Svensson har påverkat mig också väldigt djupt och existentiellt. Inte minst genom dåliga och obehagliga erfarenheter i släkten, födelseorten och Bosnien. Historikern Yuval Harari menar att man ska aldrig underskatta den mänskliga dumheten och det som hände på Balkan i samband med det kalla krigets slut kan ses som ett megastort exempel på människans idioti, brutalitet och självskadebeteende.
Redan som barn undrade jag mycket om varför kriget ens kom att äga rum och varför så många människor valde fattigdom, förstörelse och fanatism före välstånd, utveckling och demokrati. Som svar fick jag ofta höra dels att jag aldrig skulle prata om kriget för att inte råka illa ut och dels att det fanns “tre sanningar” om kriget som motsvarar Bosniens största etniska grupper serber, kroater och bosniaker. Jämfört med många andra i landet hade jag turen att min kosmopolitiske pappa kunde berätta att kriget också var en strid en mellan “bönder och medborgare”. Det kan låta som ett parafras på “staden vs landsbygden”, konflikter i dagens Europa, men i Bosniens fall handlar om något djupare och mer komplicerat.
I Bosnien används begreppet “bonde” ofta på ett nedvärderande sätt för att beskriva en person som man anser beter sig illa, dumt och okunnigt. Medan “medborgare” används som ett positivt laddat ord för att beskriva att någon beter sig civiliserat, rationellt och väl. Det förklarar även varför partier i Bosnien som inte är etnonationalistiska och drivs av universalistiska idéer som liberalism och socialism även kallas för medborgerliga partier. På det sättet beskrevs partierna i samband med de första demokratiska valen i Bosnien under 1990 när etnonationalister gjorde något unikt i samtida Europa. De nationalistiska partierna kom att samarbeta med varandra främst emot reformerade kommunister för att sedan efter valet börja bekämpa varandra och slutligen genom våld.
Ett exempel på medborgerligt agerande fanns hos individer som skådespelaren, anti-krigsaktivisten och katoliken Josip Pejakovic som innan kriget bröt ut var, och fortfarande är, en av de mest tongivande förespråkarna för demokratiskt, pluralistiskt och europeiskt Bosnien. Medan paramilitära förband hos bosnienkroatiska nationalister använde katolskt kristna symboler för att rättfärdiga sin vidriga och omänskliga agenda kom till exempel munkarna i Franciskaorden att utöva motstånd och förespråka tolerans och samlevnad. Pejakovic är bland annat känd för frasen “vad då att Bosnien inte finns?” som ett exempel på hur serbiska och kroatiska nationalister trots sin retorik inte kunde vinna militärt och förstöra landet.
Förklaringen “bönder vs medborgare” om hur kriget med runt 100 000 döda och ett folkmord ens kunde hända är inte vetenskaplig men som forskningen angående kriget i Bosnien har visat hade den nationalistiska politiken och retoriken om religion, nation och identifkation starkare påverkan i monoetniska byar än i multietniska städer som Sarajevo och Tuzla. En annan viktig aspekt i forskningen är att kriget i Bosnien inte var resultat av “folket ville” eller något som bara kunde ske över en natt. Kriget var ett resultat av ovanifrån skapade processer genom att de nationalistiska partierna och medierna spred rädsla, hat och hysteri. Inte minst faktumet att serbiska nationalister planerade kriget civilt och militärt i samband med Jugoslaviens sista år.
Det är bland annat därför som jag uppskattar mycket den Timbroverksamme Andreas Johanssons Heins senaste bok Anteckningar från kulturkriget. Eftersom Heinö skriver i boken att mer än tjugofem år efter krigsslutet lever den förljugna berättelsen att Jugoslaviens sönderfall var en etnisk konflikt och att i den myten framstår Jugoslavien som en onaturlig statsbildning, vilken förklarar omvärldens passivitet samt relativiserande av folkmordet i Srebrenica. Heinö menar att dessa idéer lever kvar än i dagens Europa samtidigt som mångkulturen och Bosniens multietniska samhälle aldrig var orsaken till sammanbrottet.
Identitetsfrågor är viktiga för människor.
Utöver det nämner Heinö att idén om ett europeiskt kulturarv inom ramen för nationalistisk kommunikation användes just av nationalistpolitiker som Kroatiens första president Franjo Tudjman och Serbiens diktator Slobodan Milosevic som gjorde sig till “försvarare av den europeiska civilisationen” med muslimer som påhittad fiende. Sådana myter, extrema idéer och civilisationistiska beteenden finns idag hos partier som Sverigedemokraterna som bland annat eftersträvar att förhindra muslimer att kunna bosätta och förverkliga sig i Europa. Likaså används idéerna nu i denna stund i samband med utvecklingen i Montenegro där serbiska nationalister fortfarande talar om Storserbien och “den serbiska världen”.
“De hotade mig men de kunde inte bryta mig och omvandla mig” är ett av de starkaste orden jag minns från min fars berättelser om sina erfarenheter strax innan kriget. Utifrån det kunde jag senare i vuxen ålder dra slutsatsen att människor som har tro på universella värderingar som medmänsklighet och frihet är svårare att manipulera och avgränsa mentalt. Som i samband när nationalismen i sina olika former kräver att vi som individer ska ha en särskild och närmast klanliknande lojalitet till en viss grupp och ett landområde istället för att vi ska kunna ha medvetenhet och solidaritet som världsmedborgare.
Identitetsfrågor är viktiga för människor och vår i grunden lokala och primitiva natur samt att hela vår sociala värld är ju socialt skapad genom idéer. Jag har genom åren ofta undrat om varför jag inte blev en nationalist? Var det på grund av till exempel mina föräldrar och deras vänner som i sin ungdom blev präglade av anarkistisk litteratur, rock ‘n’ roll och möten med afrikanska studenter i Belgrad? Eller beror det på att vi som människor “naturligt” och spontant utvecklas till individualister eller kollektivister? Jag söker fortfarande efter fler svar och upplever därför att Andreas Johansson Heinös senaste verk som bland det absolut bästa som jag har läst angående identitetsfrågor och vad som är viktigt för fler att göra för att undvika att storskalig mänsklig dumhet upprepas.
global@opulens.se
