Berättelser om kamp och motstånd

Litteratur

TRE BÖCKER, Jenny Erpenbeck, Steinar Bragi och Petina Gappah

Gå, gick, gått av Jenny Erpenbeck 
Albert Bonniers förlag (2017)

“Vart går en människa som inte vet vart hon ska ta vägen?” I Jenny Erpenbecks förra roman Natt för gott skildras genom en flickas öde ett antisemitiskt Europa som trasats sönder av två krig. I Gå, gick, gått beskrivs i stället ett återförenat samtida Tyskland och ett Berlin där muren visserligen har fallit men där nya murar byggs.

Richard, nyligen pensionerad professor i antikens historia, packar ihop och blir avtackad av sina före detta kollegor. Vad ska han nu fylla sin tid med under alla de dagar som återstår? Hans fru är död, älskarinnan har övergett honom och barn har han inte. Huset i de bättre kvarteren i det före detta Östberlin är alldeles för stort och i sjön invid bostaden har man fortfarande inte hittat kroppen av en man som befaras ha drunknat. Inte har han lust att använda sin fritid till båten i alla fall. Han läser lite, funderar och antecknar, men varför och för vem? Fram till alldeles nyligen hade hans dagar struktur och innehåll, nu står de bara där framför honom, tomma på mening.

I ett nyhetsinslag på TV får han veta att en grupp flyktingar från Afrika hungerstrejkar på Oranienplatz i Kreuzberg. Richard söker upp dem och blir alltmer involverad i deras situation. Deras dagar är liksom hans egna fyllda av väntan. Flyktingarna blir avhysta från sitt tältläger och tillfälligt inhysta i ett före detta ålderdomshem. Tack vare sin professorstitel ges han tillstånd att intervjua dem. De, som Richard i början tycker ser likadana ut (sin bildning till trots är han ganska inskränkt), blir till individer genom att berätta om sina liv, om sitt hemland, sina familjer, kriget, flykten.

Richard drar nytta av sin bakgrund som forskare. Han, som tidigare inte ens visste vad huvudstäderna i deras länder hette, samlar på sig fakta och dokumenterar. Han kör dem till deras språkkurs där de lär sig böja verb: gehen, ging, gegangen – gå, gick, gått. Verben återkommer som ett mantra om vad tid och väntan på något vi inte vet något om gör med oss människor.

Richard, som bara var en liten pojke när Berlin bombades under andra världskriget och som växte upp i ett av muren delat Tyskland, ser likheterna mellan då och nu: “Där det förut fanns bara ett hus, en trottoar, en berlinsk vardag bryter plötsligt en gräns fram, breder ut sig, oväntad som en sjukdom”.

Tillsammans med flyktingarna stångas Richard med kafkaartad byråkrati och stelbenta lagar som säger att det enda giltiga skälet till att få stanna är om man kan sammanföra en familj. Men dessa män har ingen familj, de är bara några vänner, svarar Richard. “Då spärrar lagen upp munnen, gapar stort och gapskrattar, utan att det hörs ett ljud … Lagen tuggar idag till kvällsmat i sig hand, knä, näsa, mun, fötter, ögon, hjärna, revben, hjärta eller tänder.”

Gå, gick, gått bygger på Jenny Erpenbecks personliga engagemang kring flyktingar som hon intervjuat, lärt känna och försökt hjälpa. Richard är alltså i mångt och mycket författarens alter ego. Romanen, som i sin ton ibland gränsar till reportage, uppmanar till kamp för alla människors lika värde.

Kata av Steinar Bragi
Natur & Kultur (2017)

Kata är sjuksköterska på en cancerklinik, på samma sjukhus där hennes man arbetar som kirurg. När romanens handling tar vid har hennes 16-åriga dotter Vala varit försvunnen i ett år. Kata har hela tiden varit övertygad om att hon ska komma tillbaka och får tröst och stöd från den frireligiösa kyrka hon tillhör. Men när polisen hittar Valas lemlästade kropp nystas en brutal verklighet upp. Kata börjar rannsaka sig själv, sin gudstro och sitt äktenskap, och snart raseras det trygga medelklassliv hon byggt upp runt sig själv.

Valas grymma öde öppnar portarna till en värld fylld av mäns hat mot kvinnor. Hela romanen är just detta: en stridsskrift på över 500 sidor om hur män våldtar, torterar och förminskar kvinnor (gärna väldigt unga, väldigt sköra flickor) för sin egen tillfredsställelse.

Från sjukhuset stjäl Kata droger som gång på gång försätter henne i hallucinatoriskt tillstånd där hon på ett paradoxalt sätt försöker bringa klarhet i vad som hänt dottern. Kata övertygas om att hennes man är skyldig och försöker ta livet av honom. Hon misslyckas och hamnar på psyket. Av sin terapeut blir hon senare ombedd att föra dagboksanteckningar, som hon fyller med statistik om våld mot kvinnor:

“2 maj. Lite siffror från FBI i USA: mellan 2001 och 2012 dog 3 073 människor på grund av terrordåd, de flesta av dem i World Trade Center-attacken. Och 4 486 soldater avled i Irak och 2 002 soldater i Afghanistan. Under samma period dödades 11 766 amerikanska kvinnor av sina pojkvänner eller makar. Det är mer än de förstnämnda siffrorna tillsammans”.

Under skrivandet går Kata från att vara nedbruten till att bli beslutsam. Hon inser att det inte är hennes man som är skyldig till mordet på Vala, utan i stället tre kriminella män som polisen utreder utan framgång. När rättssamhället blundar finns det ingen annan utväg än att ta lagen i egna händer. Det är öga för öga, tand för tand, som i en gammaltestamentlig text eller en isländsk saga.

När Vala var liten fick hon ett dockskåp av sin far som har en stor betydelse för berättelsens uppbyggnad. Beskrivningen av de verklighetstrogna små möblerna och dockorna i det begränsade utrymmet är en uppenbar anspelning på Ibsens Ett Dockhem. Dockskåpet blir en symbol för de snäva roller världens alla flickor och kvinnor tvingas spela.

Det grova sexualiserade våldet stod mig under läsningen ibland upp i halsen. Kanske just för att det beskrivs av en manlig författare. Jag är så in i helvete trött på kriminalserier av män som inleds med ett söndertrasat naket kvinnolik. Sex och våld mot kvinnor säljer. Trots denna reservation kan jag inte annat än imponeras över den manlige och isländske (är de inte lite extra macho?) Bragis förmåga att sätta sig in kvinnors tankar och känslor och, framförallt, låta dem gå till handling.

Memorys bok av Petina Gappah
Albert Bonniers förlag (2017)

I den hyllade novellsamlingen En bön för Easterly skildrar den zimbabwiska författaren och advokaten Petina Gappah livet för en grupp individer under Robert Mugabes hårda regim i Zimbabwe. Med Memorys bok debuterar hon som romanförfattare. Här är det berättarjaget Memorys minnen som styr berättelsen.

“Hur börjar man om på nytt med sitt liv när man fått veta att allt man trodde man visste om sig själv var fel?”, frågar sig den dödsdömda Memory. Hon är oskyldigt dömd för mordet på Lloyd, den vite lärare som tagit hand om henne sedan hon var nio. Han som hennes föräldrar, efter en familjetragedi, sålde henne till. Men var det verkligen så? I sin usla cell tecknar Memory ner sin historia i hopp om att få sitt fall omprövat och samtidigt bringa klarhet i sina minnen.

Det är tidigt 1980-tal och landet har nyligen blivit självständigt. Memory växer upp i en av Harares kåkstäder, men hon kan inte som de andra barnen leka i de trånga gränderna. För Memory är albino – en murungudunhu – och får av solen sprickor och blåsor på huden. Harare är planerad så att de vita inte ska få solen i ansiktet, men på folket i kåkstäderna skiner solen alltid obarmhärtigt.

“Som murungudunhu är jag en svart kvinna som genomsyras av vithet, men inte murungu, den priviligerade vitheten, utan dunhu, åtlöjets och falsariets vithet, en spöklik vithet”, skriver Memory och sätter därmed fingret på den dubbelhet det innebär att vara både “svart men inte svart, vit men inte vit” och en del av två kulturer: den som tror på häxkonster och onda andar och den som hyllar vetenskapen.

När Memory skiljs från sin familj och flyttar in i Lloyds ståtliga hus får hon ett helt nytt liv, ett liv med de vitas alla privilegier. Hon tillbringar långa regniga helger i biblioteket och soliga dagar i trädkojan. Hon läser, lär sig rida och går i klosterskola för välbärgade flickor.

Men när Memory upptäcker Lloyd i sängen med den unga, lovande och svarta konstnär hon är djupt förälskad i ser hon det som ett oförlåtligt svek. På eget bevåg skaffar hon sig ett stipendium för studier utomlands. Först tio år senare återvänder hon och försonas med Lloyd. Lyckan över att vara hemma igen blir dock kortvarig. Memory upptäcks med Lloyds döda kropp och förs till häktet.

Livet i det fängelse som styrs av pennalism blir knappast enklare av att Memory skiljer sig från sina medfångar genom sin bildning, hudfärg och bakgrund. Men det finns en ljuspunkt i tillvaron: systerskapet bland medfångarna och deras galghumoristiska jargong.

Memorys bok är på det hela taget underhållande läsning. De underfundiga ordvalen, lättheten i språket, den satiriska udden. Ibland så underhållande att den i grund och botten djupa kritiken av ett korrumperat rättssystem i ett land präglat av orättvisor och fördomar inte går ända fram.

CAROLINA THELIN

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Carolina Thelin

Carolina Thelin är bibliotekarie och dramapedagog. Hon har tidigare arbetat som teaterlärare men är nu bibliotekarie och kultursamordnare i Svalövs kommun. Carolina har genom åren också skrivit för olika tidningar och fanzines samt författat en metodbok om sex- och samlevnadsundervisning inom gymnasiesärskolan, utgiven av Malmö stad.

Det senaste från Litteratur