Begär runda som persikor

Litteratur
Anne Carson

PROSADIKTER. ”Carson går loss i allehanda betraktelser i en genre som eventuellt kan liknas vid hyperkorta essäer. För precis som Schrödingers katt är Carsons litteratur både och samtidigt och jag tror varje läsare själv måste plocka ut det den behöver”, skriver Helena Lie.

Kort sagt av Anne Carson
Ellerströms (2017)

För sex-sju år sedan blev jag bekant med Anne Carson, en kanadensisk författare, översättare och professor i klassiska språk född 1950. Hennes märkliga Röd självbiografi (översattes till svenska på Bonniers 2009) om Geryon, en pojke samtidigt med ett rött bevingat monster som förälskar sig i dagdrivaren Herakles var som ingenting annat jag läst. Versroman, dikt och antik myt i en nutida kropp, ansträngande och underbar samtidigt och oklanderligt översatt av Mara Lee (som fortsatt överför valda verk av Carson till svenskan). Jag blev besatt, ville sluka allt Carson skrivit, vilket får sägas vara en tämligen ansträngande uppgift som jag ännu ej lyckats nå. Men jag läste den poetiska äktenskapsberättelsen Makens skönhet (2012), och den slog rakt in i märgen, köpte sedan Plainwater (1995), An Orestia (2009) och Red.doc (2013) samt några fler på anrika Shakespeare och co. i Paris och kände livet slå i mig.

Men det var i synnerhet Nox från 2010 (ej på svenska ännu) – en minnesframskrivning och elegi till en förlorad bror och tjock som en tegelsten till ytan men byggd på fragment inuti–som klargjorde för mig att Carson ska följa mig resten av livet. Med vissa författare är det så. Oavsett vad de gör måste man läsa, förhålla sig. Man behöver dem. Det senaste verket i svensk utgivning är den underhållande volymen Kort sagt från 1992. En tunn sak med hög densitet och helt annorlunda från de ovan nämnda. Här går Carson loss i allehanda betraktelser i en genre som eventuellt kan liknas vid hyperkorta essäer, eller är det dikt månne. Förmodligen alltihop för precis som Schrödingers katt är Carsons litteratur både och samtidigt och jag tror varje läsare själv måste plocka ut det den behöver.

Kort sagt om hopp

”Snart hoppas jag få bo i ett hus helt gjort av gummi. Tänk vad snabbt jag kommer förflytta mig mellan rummen! En ordentlig studs så är man framme. Jag har en vän vars händer förstördes av en brandbomb under kriget. Nu måste han, återigen, lära sig att skicka runt brödet vid middagen. Lärande är liv. Ja, jag hoppas till och med kunna bjuda hem honom ikväll. Lärande har samma färg som liv. Han säger sådana saker.”

I 46 avsnitt förhandlar Carson kring allt från homo sapiens, foreller, Ovidius och Van Gogh till Sylvia Plath, Parmenides, autism, känslan när ett flygplan lyfter som kanske är ”kärlek som rusar rakt mot mitt liv med armarna i vädret och gallskriker det köper vi vilket fynd!”, varför vissa människor uppfattar tåg som eggande och hedonistiska begär runda som persikor. Det är vilt och spritt på samma gång med stringent, och väldigt underhållande. Uppsluppet även. Jag antar att Carson hade roligt när hon skrev dessa texter vilket nu är 25 år sedan, men hur det än är med saken blir jag ambivalent – alls inte kvalitativt, men till huruvida den berör mig eller inte.

Förmodligen säger det mer om mina behov just nu än om Kort sagt och så fort jag tänkt tanken blir jag dessutom emotsagd av stycket Kort sagt om söndagsmiddag med far som vecklar ut något fördolt sårigt: ”Tänker du låta din uppsyn som förvridits av stridande lustar välla ner över oss under hela måltiden eller tänker du snygga till dig så vi åtminstone kan få njuta av efterrätten?”. Eller av Kort sagt om Le bonheur d´être bien aimée som beskriver kärlekens väsen med så gnistrande metaforer att jag blir yr av salighet: ”Dag efter annan tänker jag på dig så fort jag vaknar. Någon har lagt ut fågelskrin i etern likt juveler.”. Och med ett efterord där en patriarkal hegemonis villkor ryms i några få meningar undrar jag vad mer man får begära.

Ett efterord

Ett efterord bör lämna huden snabbt, likt desinfektionssprit. Här är ett exempel, Emily Tennysons mormor, hennes fullständiga dagboksanteckning från bröllopsdagen den 20 maj 1765:

Läste ut Antigone, äktade biskop.

HELENA LIE

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Helena Lie

Helena Lie är verksam som konstnär, poet och litteraturkritiker. Hon har en bakgrund i bl.a. litteraturvetenskap och litterär gestaltning och har förutom litteratur även skrivit om scenkonst och performance, och gör det fortfarande ibland. Hon var kritikredaktör på tidskriften Populär Poesi mellan 2015-2018 och kritiker på Skånska dagbladet i flera år. Hon skriver nu för tidskriften Horisont och sysslar lika delar med konsten som skrivandet och delar tiden mellan Malmö och Berlin.

Det senaste från Litteratur