SKARPSYNT. “Hon är uppmärksam på människors beteenden och rent av skarpsynt när det gäller att analysera relationer och frilägga deras anatomi. “Bo Bjelvehammar har läst Doris Dahlins nya roman Ogjort.
Ogjort av Doris Dahlin
Ordfront förlag
I en fiktiv, västerbottnisk by, Vittermark bor de, de starka kvinnorna och de svaga männen. Det finns geografiska markörer, som jag känner igen, som Nipfjället och Städjan. Det är flera porträtt, som tar sin form i berättelsen, liv som flätas samman, i huvudsak genom släktband, men även av tillfälligheter. Det vävs en matris av mänskliga beteenden, inte sällan är det snåriga relationer. En del blir öppet och tydligt för läsaren, annat blir både osagt, ogjort och undanträngt. Inte sällan blir det ett grått bökande med alla utredningskedjor och alla intriger. Avsnitt kan lysa, ord och sjok kan flamma till på sidorna, men lika ofta är det gåtor som skrivs, rebusar, som formuleras, ut ur allt detta kommer hemligheter i dimma och krypande skuggor.
En märklig och stor händelse i boken är läraren Joys spårlösa försvinnande, hon lämnar två förtvivlade föräldrar och en ond make, Robert. Alldeles på slutet skingras dimmorna och Joys liv blir klarlagt. På de sista raderna dimper det ner ett vykort i föräldrarnas brevlåda.
”Och så blir livet än en gång något annat än vad det varit”
Roberts bror Kristian flyr från livet, både nuet och det förflutna, men han kommer mycket nära Joy. Brödernas far Per-Emil får stort utrymme i berättelsen. Fadern är minst sagt egensinnig, elak och hånad av alla de övriga i byn. Per-Emil unnar ingen annan något gott och han har det föga smickrande tillnamnet Blåbärstramparn. Det sägs att han själv en gång plockade rikligt med blåbär, lämnade stora mängder kvar, men trampade sönder resten, för att ingen annan skulle få plocka och njuta av bären.
Bredvid detta familjedrama, finns skildringen av Elena, som kommer från ett annat land för att städa och skicka pengar hem till sina två barn och sin mor. Hon lever på flera sätt på samhällets botten, men hon är i flera avseenden både robust och stark och skaffar sig goda kontakter. Många i Elenas omgivning arbetar flitigt på att måla över fattigdomen.
Elena får även se, mycket allvar och stora saker i hemmen, inte bara damm och smuts. Hon har en stor vän i Gunhild, en stark, rivig och god kvinna som lär Elena svenska språket, och då även så delikata ord som skitstövel.
Doris Dahlin är uppmärksam på människors beteenden och rent av skarpsynt när det gäller att analysera relationer och frilägga deras anatomi. Jag skulle dock som läsare, önska ett rakare berättande i romanen.
bobjelvehammar@opulens.se
