FILOSOFI. “Han har ett fast grepp om filosofins historia och skräder inte orden i sin kritik av klassiska såväl som nutida tänkare.” Niklas Anderberg har läst en provocerande essäsamling av Raymond Geuss, filosofiprofessor emeritus på Cambridge University.
Who Needs a World View? av Raymond Geuss
Harvard University Press
Augustinuskännaren Peter Brown har gjort den oförglömliga observationen att Confessiones visserligen betraktas som en av de tidigaste självbiografierna – men att Augustinus hade blicken stadigt riktad mot Gud och därmed vände sina läsare ryggen till.
Många har spekulerat över vad Augustinus pappa nu egentligen la märke till hos sin son i badhuset eller om vilket förhållande Augustinus själv hade till sin mamma Monica; det är svårt att glömma Browns implikation att Augustinus använder sig av sina synder för att blidka vår herre snarare än att tala direkt till oss.
Augustinus bekännelser om ungdomlig lösaktighet och pallfrukter framstår således i ett annat, och förklarat ljus. Ett Tiepolo-aktigt sken hotar att förblinda oss vanliga dödliga. Man kan bara böja nacken stelt bakåt och speja upp i de elyseiska fälten där puttis, keruber, bevingade hästar och luftigt klädda kvinnor virvlar runt varandra. Fantasin eggas av omtöcknande molnformationer där alla associationer till livet nere på jorden gått upp i rök. Endast erotiken är på plats.
Raymond Geuss har spätt på denna framställning av Augustinus. Han beskriver den helige mannen rent ut sagt som motbjudande. Geuss är emeritus filosofiprofessor på Cambridge University och en mästare på provokativa essäer vilka ledsagat mig genom åren.
Enligt Geuss var Augustinus en extremt egocentrisk och hämndlysten människohatare som dessutom inte hade minsta tillstymmelse till humor. Hans intolerans och förföljelse av kättare förskaffar honom starka papper för att kallas Inkvisitionens skyddshelgon.
Den så kallade valfriheten kändes i själva verket som ett tvång att välja mellan olika onödiga produkter.
Vilket naturligtvis inte motsäger det faktum att Augustinus var ett geni. Frånstötande och geniala personer går tyvärr inte att räkna på en enstaka hand; det skall en hel armé till för att klara det konststycket vilket Geuss visar i sin essämling Changing the Subject – Philosophy from Socrates to Adorno från 2017.
Geuss har nu återkommit med en ny essäsamling. Den är samtidigt hans mest personliga. Så läser vi att familjen efter upproret 1956 anlände i USA. Tre år senare hamnade Geuss på en ungersk/katolsk skola i Pennsylvania. För de ungerska flyktingarna var det svårt att förstå att det fanns mer än två eller möjligen tre tvålar att välja emellan. Den så kallade valfriheten kändes i själva verket som ett tvång att välja mellan olika onödiga produkter. Hans första lärare, “Béla”, gjorde ett outplånligt intryck på den unge studenten. Den katolske fadern läste bland annat Time Magazine, något den unge Raymond Geuss föreställde sig som en sexig blandning av Det Kommunistiska Manifestet och Playboy. Den nya världen på andra sidan atlanten möttes med en blandning av misstänksamhet och förundran.
Béla ansåg (bland mycket annat) att det endast fanns två spirituella rörelser i världen: katolicism och kommunism. En sådan späd ideologi som liberalism hade inte något substantiellt att bjuda på. Tidens stora kollektiva idéer hade åtminstone i Europa mer genomslagskraft och schvung än den enstaka individens evangelium. Allt enligt Béla. Men frågan är om inte Geuss fortfarande föreställer sig att dessa två mastodonter regerar och ställer i världen.
Geuss nästa mentor var den relativt okände filosofen Sidney Morgenbesser. Här såddes fröet till den pragmatiska grundinställning som präglar Geuss verk. Hela västvärldens besatthet med “sanning” och sökande efter en koherent världsåskådning, borde kastas överbord. Sanningen med stor bokstav är ett hjärnspöke som bara kan användas i retoriska sammanhang eller som utsmyckning på ett dåligt argument. Snarare än att söka efter sanning och system borde vi tackla konkreta problem och se vad som ´fungerar i verkligheten´. Det är, som Marx säger, meningslöst att studera en bok om simning när man håller på att drunkna.
Verkligheten är inte så städad och prydlig. I en polemisk essä om upplysningen konstaterar Geuss att denna på sin käpphäst kallad Vett och Reson rider vilse i livets otyglade djungel. Upplysningen är i själva verket lika fördomsfull och dogmatisk som de kyrkliga och världsliga auktoriteter den med en rejäl nypa självgodhet drog till strid emot.
Geuss är vida beläst men här anser jag i all blygsamhet att han går till överdrift; ingen av de stora upplysningsfilosofer jag känner till bortser från känslornas och fantasins roll och jag kan inte heller hitta någon som anser att verkligheten, låt vara kosmos, skulle kunna förklaras till fullo med förnuftets hjälp. Den som kommer närmast skulle väl i givet fall vara baron d’Holbach men om han kan anses vara en ´stor´ tänkare är osäkert.
Geuss är till rätta allergisk mot scheman och systemtänkande. Han vill tänka ´utan ledstänger´. Ändå generaliserar han när han säger att upplysningstänkarna ansåg att det universella och fulländade förnuftet skulle kunna förskaffa oss ett klart och tydligt kriterium för att bedöma vilken situation, handling, tro eller institution som helst. Det var säkerligen inte mången philosophe som skulle komma med ett sådant uttalande.
Han går ännu ett steg längre när han beskyller den ´dogmatiska´ upplysningen för att först i vårt århundrade ha ´begått självmord´, nämligen i Guantanamo Bay och Abu Ghraib. Denna i mina ögon missriktade slutledning är en ofta upprepad kliché som hamnat i en återvändsgränd. Om den ´etiska´ varianten – själva grundhållningen som bland andra Foucault ställt sig bakom – får chansen att överleva den ekologiska katastrof vi själva skapat är enligt Geuss dessutom tveksamt.
Geuss är i ständig dialog med sig själv. Ibland kan jag (han?) tappa tråden men det gör inte så mycket eftersom han nystar upp den igen i nästa stycke. En lärare i filosofi sa en gång att det var likadant med Kant: det gäller att läsa vidare även om man inte riktigt hänger med. Erkännas skall att det i Kants fall inte rör sig om trådar och garn utan snarare om otympliga stockar och tunga klippblock.
Typiskt för Raymond Geuss är den första lapidariska meningen efter rubriken Life is a Game: No it isn’t. I denna essä behandlar han skillnaden mellan Rafael och Brueghel. Där Raphael använder sig av ett strikt centralperspektiv och placerar sina filosofer i rangordning på en ståtligt återgiven trappa, sprider Brueghel ut sina personer till synes på må och få; de befinner sig alla i sin egen bubbla där de sysselsätter sig med sina tidsfördriv. Inga raka linjer och övergripande system utan ett gytter av tillfälligt hopplockade figuranter vilka alla skall illustrera ett holländskt ordspråk. Här känner Geuss sig hemma: i en värld utan en central flyktpunkt och utan en solklar världsåskådning vilket är ett tema i hans A World Without Why från 2014.
För att slippa tvångströjor och schematiska förklaringar hanterar Geuss det halkiga begreppet historicism. Det duger inte att extrapolera dagens händelser från flydda tiders problematik. Vi måste inse att historiska skeenden var radikalt annorlunda än nu. Dessutom understryker en historiserande blick historiens tillfällighetskaraktär: till skillnad från en optimistisk så kallad whighistoria där historien uppfattas som att gå från klarhet till klarhet menar en historicist att verkligheten inte så lätt låter sig ledas i koppel. Den raklinjiga framtidsoptimismen ersätts av en pessimistisk blick där den historiska processen betraktas som kontingent. För Geuss betyder detta en radikal öppenhet. Allting kunde ha varit annorlunda.
Det finns mycket att vara oense med Geuss om men desto mer att tänka igenom.
Om man inte opererar inom ett slutet system förlorar gångbara begrepp som demokrati, kristendom, ekonomi eller homosexualitet sitt konkreta innehåll. För en nominalist är en stol inte någonting som befinner sig i en abstrakt idévärld. Man kan sitta på den (eller sparka undan den) men det går inte att luta sig över en imaginär stol.
Vad är en “biskop” om inte Guds vikarie på jorden? Denna brokiga skara av temporära tjänstemän är utrustade med en arsenal av glänsande attiraljer och iförda all världens brokiga kostymer, ibland i purpur, allt som oftast i cyklamen. Men vad en ´biskop´ i himlens namn och i all evighet skall vara är höljt i dunkel.
Det finns mycket att vara oense med Geuss om men desto mer att tänka igenom om man bryr sig om att stå öppen för nya idéer och andra synpunkter än de egna. Man kan missta sig på hans närmast pojkaktiga stil (visserligen saltad med grekiska citat) som är ganska ovanlig i filosofiska kretsar. Han avspisar till exempel Hannah Arendt som en journalist och jämställer Aristoteles med David Attenborough – med den skillnaden att han teoretiserade lite ´vid sidan om´. Kejsar Nero beskriver han i förbifarten som “that most marvellous of emperors”. Men det går inte för sig att avfärda Raymond Geuss som en lättsinnig populist. Han har ett fast grepp om filosofins historia och skräder inte orden i sin kritik av klassiska såväl som nutida tänkare – den skenbart lättsamma ytan glittrar över förrädiskt djupa vatten.
Man behöver inte vara med på allt Geuss säger men hans polemiska skärpa är omisskännlig. Med sin karakteristiska blandning av lärd kvickhet och pessimistiskt vemod tränger han in till problemställningarnas filosofiska kärna.
Å andra sidan har han inte mycket till övers för spekulativ filosofi. Filosofi är en lyxartikel för kandidater som är drillade att tänka som Descartes, Kant eller Frege. Systemtänkare i all ära men som regel är de inte lämpade att tackla livets ostädade, praktiska och solkiga vardag. Likt pojkarna som spelar fotboll på bokens omslag är det bättre att reagera på hur bollen rullar än att läsa regelboken. Det går an att sätta krokben för det metafysiska korthuset.
Hur som helst håller han fast vid att pragmatismen inte är en världsåskådning. På bokens sista sida lyfter han lite på gaspedalen och medger att han trots allt inte skulle ha något att invända om någon vill beskriva den som en sådan.
info@opulens.se
