Anthony Burgess – mannen utan gränser – Del 5

Litteratur.
Anthony Burgess. Collage: C Altgård / Opulens.
Anthony Burgess. Collage: C Altgård / Opulens.

ESSÄSERIE. En expert på området, Carsten Palmer Schale, berättar i en essä, som delats upp i sex delar, om den mångsidige författaren Anthony Burgess och dennes omfattande författarskap. Detta är den femte delen.

ABBA ABBA

Som vi redan många gånger konstaterat var Anthony Burgess ett språkligt geni. Han behärskade alltså – mer eller mindre – ett knappt dussin språk. Men som om detta inte vore nog, blev han under senare halvan av sitt liv bara alltmer fascinerad också av dialekter (och sociolekter och påhittade språk). Mot denna bakgrund är framväxten av ABBA ABBA (1977) inte på något sätt märklig.

Den italienske ”dialektpoeten” Giuseppi Bellis sonetter gjorde ett outplånligt intryck på Anthony Burgess.

Den 27 november 1976, skriver Burgess (till sin redaktör): ”Jag tror inte att jag måste upprepa min övertygelse om att Belli var den störste poeten under 1800-talet, och den hybridtext jag har konstruerat verkar vara det enda sättet att göra honom läsbar och rättvisa för läsare i  England”.

Vid denna tidpunkt hade Burgess arbetat på sina egna översättningar i ungefär ett år, och Faber hade accepterat hans  ”hybrid”-roman ABBA ABBA – som föreställer ett möte mellan Belli och John Keats under den engelske poetens sista månader i Rom. Den innehåller mer än 70 av Burgess bearbetade Belli-sonetter.

Mycket senare skulle han i You’ve Had Your Time (1990) hävda att Bellis sonetter var ”en av de tre stora uppenbarelserna i mitt senare liv”. Han menar också, att det inte går att skilja på Belli och ”Den Eviga Staden” Rom. Och: ”Att läsa hela Bellis corpus är att bli överväldigad. Man vågar tala om storhet ”.

”Han var inte ensam om att skänka sådant beröm. Gabriele D’Annunzio hade uppmärksammat Belli, och Pier Paolo Pasolini hade rentav krönt honom till den största italienska poeten av alla, möjligen bortsett från Dante.

Svårigheterna med att överföra Belli till engelska bekymrade dock Burgess mycket.

Anledningen var enkel: språk. Som Burgess klargör i  ”Belli in English” var Belli en stor författare – men på ett marginellt, litet och alltså dialektalt språk; ”romerska”. Lawrence hade stött på liknande problem med Verga. Faktum är att han berättade för Edward Garnett att dialektutmaningen precis var det som frestat honom i första hand.

Burgess beklagar det faktum att England inte har någon motsvarighet till Carlo Portas poesi på milanesiska, eller Carlo Goldonis teatrala venetianska. (Wordsworths ”riktiga språk för män” var knappast jämförbart, och om William Barnes Dorset-dikter var det närmaste i regionen, saknade dessa helt den typ av realism som var typisk för Belli.) Begreppet ”dialekt” (romersk) är dock i en viss mening vilseledande, eftersom idiomet hos Bellis plebejiska personae snarast kan ses som ett slags ”sociolekt” (en klassmarkör).” (Biswell och Norton)

Detta förklarar att Keats träder fram som en sorts kysk motpunkt till Belli. Burgess, som katolsk romanförfattare, är endast intresserad av att översätta dikter med ett religiöst tema – här en del av den stora sekvensen av Bellis 2 279 sonetter.

Burgess har uppenbarligen föreställt sig Keats och Belli i det sixtinska kapellet under ”Domens dag”, som också är titeln på en uppsättning dikter, där Belli förhåller sig subversivt visavi Michelangelo. Ansvarig för mötet är en Giovanni Gulielmi, tvåspråkig på grund av sin Mancunian-farfar, som bara nyligen har dött hemma på ”Bracciano-sjön”. Flera generationer senare, år 1916, är Gulielmis efterkommande J. J. Wilson född i Manchester och blir översättare av G G Belli. Burgess uppfinningsrika, okonventionella översättningar utgör romanens andra del.

Jordiska makter

Earthly Powers (1980) (Jordiska makter, översättning Caj Lundgren, Bromberg, 1981)

‘It was the afternoon of my eighty-first birthday, and I was in bed with my catamite when Ali announced that the archbishop had come to see me…’

Jordiska makter är nog, jag tycker det (och är sannerligen inte ensam), Burgess verkliga opus magnum. En fantastisk bok helt enkelt, med många ingångar och utgångar.

Jordiska makter publicerades för i år (2020) 40 år sedan. Den vann priset för årets bästa utländska roman i Frankrike och nominerades till Bookerpriset 1980 för skönlitteratur, tillsammans med Alice Munro, Anita Desai och William Golding. Under de påföljande 12 åren nämndes sedan också Burgess ofta i Nobeldiskussionerna (ett flertal böcker tillkom dessutom).

HUR skall jag göra reda för detta mästerverk? Genom frågor och svar.

Vad handlar Jordiska makter om?

Som påtalas av den centrala karaktären själv, en framstående brittisk författare i 80-årsåldern, är Earthly Powers en livsberättelse om Kenneth Marchal Toomey — från första världskriget till hans senare år, uppfyllda endast av soldränkt sysslolöshet i Malta.

Toomey är en homosexuell man som inte kan förena sin natur med den katolska kyrkans läror.

Som  ung man lever han också ett liv i ensamhet och exil — först i Paris, där han exempelvis träffar James Joyce och Ezra Pound, och senare i Hollywood på höjden av dess glamour och korruption.

Hans resor, hans många uppdrag och, faktiskt, hans hjärtas tillgivenhet, ställer honom ansikte mot ansikte med de mest vilda manifestationerna av ondska i den moderna världen: mordet på en älskad vän i Malaysia; brutaliteterna hos Mussolinis fascister; ett nazistiskt dödsläger; och ett massjälvmord i ”kärlekens namn” i Kalifornien.

I stanken av Buchenwald, uppfattar Toomey slutligen att ondskan kommer från människan själv, den är medfödd; för sin svåger Carlo, den heliga men sybaritiska prästen, är det däremot en kraft i stort i världen som måste utmanas ständigt i alla dess skepnader.

Hur kom det sig att Anthony Burgess skrev Jordiska makter?

Under 1970-talet började han skriva om sitt tidiga liv i Manchester, och om sina erfarenheter som utbildningsansvarig i Malaysia. Fragment av hans självbiografi skrevs i mitten av 1970-talet (den publicerades 1987 som Little Wilson och Big God), och han började skriva romaner som The Pianoplayers (publicerad 1986) och Beard’s Roman Women (1976), som behandlar händelserna i hans eget liv.

I ett tidigt skede under arbetet med Earthly Powers, tänkte Burgess på sina tidiga år som Lancashire-katolik, hans familjs relation med kyrkan och utvecklingen av sin egen katolska tro. Även om Burgess inte identifierade sig som praktiserande katolik efter 1933, vägrade han att beskriva sig själv som ateist och sade: ”Jag har aldrig kunnat tvivla på Guds existens … Men om det här verkligen påverkar mitt sätt att leva vet jag inte.

Hans ovilja att beskriva sig själv som en icke troende kan vara betingad av den mer fromma katolska grenen av Burgess familj. Burgess förblev sålunda vän med sin kusin, George Patrick Dwyer, den katolske biskopen av Leeds och senare ärkebiskopen av Birmingham. George Patrick var en del av inspirationen till Carlo Campanati, Kenneth Toomeys svåger i romanen – och romanens andra huvudperson. Enligt min mening bär för övrigt båda huvudpersonerna drag av Burgess själv.

Andra fragment av självbiografin, som finns med i Jordiska makter, inkluderar Toomey expedition till de federerade malajiska staterna, hans anställning som manusförfattare i Hollywood, och hans djupa intresse för musik.

Vilka författare påverkade Jordiska makter?

Inslagen i romanen kommer inte bara från Burgess eget liv, utan också från hans breda läsning, och från hans arbete som litteraturkritiker för Observer och andra tidningar.

I den andra volymen av sin självbiografi, You’ve Had Your Time (1990), hävdar Burgess att han skrev Earthly Powers som en teknisk övning som skulle visa vad den nya formen kunde göra, som Ford Madox Ford hade gjort i The Good Soldier.

Romanens berättare, Kenneth Toomey, har många likheter med författaren W Somerset Maugham (1874–1965), och Toomeys äventyr i Europa, Hongkong och det koloniala Malaysia speglar Maughams (och Burgess) liv och skrivande. På tal om sambandet mellan Toomey och Maugham, sade Burgess:

”Jag var tvungen att börja med en verklig person.” Han var fascinerad av Maugham, en populär romanförfattare som ökade i betydelse efter rättegången mot Oscar Wilde, och som levde som en homosexuell man, men aldrig skrev direkt om sin sexualitet. Burgess drogs till idén om författaren som en sexuell dissident vars livshistoria kan användas för att väcka frågor om mainstream och hetero-normativ kultur.

Andra viktiga influenser syns i boken. James Joyce, som betydde mer än någon annan författare för Burgess idé om vad den litterära romanen kan vara, visas som en av karaktärerna. Hans roman Ulysses är även adapterad av Toomey som en scenmusikal.

I ett brev till sin tyske översättare skrev Burgess att Earthly Powers var ”ett försök att visa att jag kunde skriva en roman som inte var sämre än en av dessa det nittonde århundradet giganters, även om exempelvis Dickens och Tolstoys verk var längre, eftersom de skrev för seriell publicering ”.

Han tillade att romanen ”är också tänkt att vara rolig”.

Hur mycket litade Burgess på historisk forskning för romanen?

Trots att romanens form finns  i Burgess självbiografi, trots hans relation med andra författare, och trots historien om nittonhundratalet, är han snabb att påminna läsarna om att detta är en fiktion, som tar sig friheter och skapar sin egen autonoma värld.

”Åh, det finns en hel del lögner i det,” sade han, ”en massa saker som inte kunde ha hänt — mina förläggare var mycket oroliga för att jag skulle göra misstag. George Russell, till exempel, kunde aldrig ha förfört min författare på det där hotellet i Dublin. Men den här boken handlar om minne. Vi förlitar oss på minnet, men vi vet inte hur tillförlitligt det är.”

Historien om nittonhundratalet spelar hursomhelst den avgörande rollen i romanen, från de två världskrigen, och nedgången för det brittiska imperiet, till komplexiteten i Hollywood och Jonestownmassakern.

CARSTEN PALMER SCHALE
info@opulens.se

 

 

 

Det senaste från Litteratur

0 0kr