Amanda Romare behöver ta ett kliv som författare

ROMAN. ”Amanda Romare behöver ta ett kliv som författare – gärna med nästa bok!” Det skriver Erik Bovin som läst den aktuella romanen ”Judas”.

Amanda Romare är omdebatterad

Judas av Amanda Romare
Natur & Kultur

Det råder inget tvivel om att Amanda Romare är i ropet. Hon dyker upp titt som tätt i tv-rutan. Hennes uppmärksammade debut ”Halva Malmö består av killar som dumpat mig” (2021), om singel- och dejtinglivets våndor, har översatts till flera språk och adapterats till tv-serie på Netflix.

Hennes nya roman ”Judas” hade knappt hunnit komma ut innan den orsakade livlig debatt på kultursidorna. Omdebatterad verklighetslitteratur, som det även denna gång är frågan om, brukar inte sällan bli en kommersiell succé, alldeles oavsett verkets kvalitet, det har vi sett otaliga exempel på. Behöver jag ens nämna Knausgård och Norén? Nej, jag tänkte väl det. Rent ekonomiskt kommer hon således mest troligt att kamma hem vinsten även denna gång.

Ursäkta men är inte autofiktion, i synnerhet en dagboksroman – som det i detta fall gäller – väldigt 10-tal? Samtidskonstens esoteriska strömning tillsammans med 20-talets uppsving för science fiction, dystopisk litteratur och magisk realism vittnar väl om att såväl läsare som författare tröttnat på autofiktionens uppluckrande av fiktionskontraktet. Mycket pekar på att vi återigen börjat värdesätta fantasins och den rena fiktionens möjligheter.

Om man som Romare ändå ska envisas med att skriva dagboksliknande böcker med det egna livet som material gör den persona som framställs i mitt tycke rätt i att vara komplex, gärna excentrisk. Uppståndelsen kring Romares andra roman påminner om den kritik som Lars Norén fick motta efter utgivningen av den första dagboken. Han kritiserades för att skriva alltför filterlöst samt för att vara elak och orättvis, inte minst i sin beskrivning av andra kulturpersonligheter. Romare framställs nu av vissa skribenter som en elak person, en dålig flickvän rentav, som dessutom skamlöst och ocensurerat ”hänger ut” förlagan till den pojkvän i romanen som går under det fingerade namnet ”Emil”.

Men bra författare är sällan några godhetsapostlar. Tvärtom. De är både självupptagna och hänsynslösa. Tycka vad man vill men det är en obekväm sanning att dessa karaktärsdrag gagnar deras skrivande. En författare som tänker för mycket på vad andra ska tycka och tänka får troligen aldrig ur sig något av värde. ”Vi ses i min nästa roman” som August Strindberg brukade säga.

Hur framställs romanens Amanda?

Som recensent är det i första hand författarens bok jag har i uppgift att bedöma inte hennes person eller arbetsmetod.

Viktigare är således hur romanens ”Amanda” framställs. Och visst är hon provokativ, dessutom excentrisk, bitvis jobbig och nästan alltid gränslös. Tack och lov för det! Jag inser fort att jag aldrig hade orkat mig igenom en dagboksroman med ett mindre färgstarkt berättarjag. Det är något med dagboksformatet som är tämligen hopplöst, inte minst rent dramaturgiskt. Amandas liv är så olikt mitt eget att det blir fascinerande att ta del av just därför, samtidigt som jag till fullo delar Romares humor som utgör en stor del av behållningen med boken.

Tvåsamhetens prövningar

För roligt har man som läsare; åt dråpliga situationer som återges med stor precision och formuleringar som den om att hon distraheras i sexet av att satisfyern låter som en jetmotor. Mer oroväckande än roligt är det att läsa om de uttryck Amandas kontroll- och bekräftelsebehov tar – som när hon övertalar sin pojkvän att bli av med sina trivselkilon genom att injicera Ozempic. Ett beslut som det är uppenbart att hon tar åt honom.

Denna bok om tvåsamhetens prövningar rymmer också mycket igenkänningshumor och värme. En fråga som Romare ställer i boken är den aldrig tillräckligt besvarade – vad är egentligen kärlek? Ändå är jag övertygad om att Amanda och Emil älskar varandra trots att något osunt ligger och pyr i deras relation… möjligen en känsla av klaustrofob

Läsvärd men inte mer än så

Men det är något med Romares osminkade, drastiska och självironiska stil som hotar att omvandla, och därmed också urvattna, allt som borde vara drabbande till simpel komik. I avgörande lägen skiftar dock romanen färg och tonen blir en annan, som när ett övergrepp sker i bekantskapskretsen och splittrar kompisgänget, eller när Amanda oväntat blir gravid när tajmingen är fel.

Dagboksromanen behöver knappast försvara sin plats i det individualistiska projekt som går ut på att individen ska skapa sig själv och äga sin berättelse. Men det är något med självframställningen i denna bok som får mig att undra om inte texten vet mer om Amanda än författaren själv? Och det är menat som beröm. För det sista man vill att en dagboksroman ska vara är ju medveten och tillrättalagd.

Romares bok är på det hela taget läsvärd men inte mer än så. Det bygget faller på är språket som på flera ställen haltar. Flera gånger studsar jag till i läsningen och emellanåt upplever jag det som att texten tappat sin puls.

Det finns en gräns för hur länge ett författarskap kan leva på att vara uppfriskande, chict och kaxigt allena. Amanda Romare behöver ta ett kliv som författare – gärna med nästa bok!