Allt håller inte för tidens tand

Litteratur
Octavio Paz besökte Malmö Internationella Poesifestival 1988 (foto: John Leffman)

ÅLDRANDE. ”Men vem är jag att såga Octavio Paz? Hos Paz finns ju trots allt en enorm lärdom, skarpa analyser och vackert formulerade iakttagelser”, skriver Erik Cardelús som läst Till analogins lov.

 

Till analogins lov av Octavio Paz
Översättning: Lasse Söderberg
Ellerströms förlag

En diffus coronadag hamnar Octavio Paz (1914-1998) på mitt bord. Boken heter Till analogins lov och är en samling essäer av denne uppburne och nobelprisbelönte mexikanske författare som Ellerströms förlag ger ut i ett urval av översättaren Lasse Söderberg. Det var länge sedan sist. Mycket vatten har runnit under broarna och många blad vänts.

I ungdomen intensivläste jag honom under en period, liksom lådvis med annan spanskspråkig litteratur. Ensamhetens labyrint satte djupast spår. Jag reste till Mexiko, fullproppad med läsefrukter, även av de mexikanska författarkollegorna Juan Rulfo och Carlos Fuentes. Jag var på Paz föreläsning, i samband med att han tog emot sitt nobelpris 1990.

Allt detta kommer till mig innan jag ens hade börjat läsa boken. Förväntningar, hågkomster och allt det som livet gjort med mig sedan sist.

Den första essän heter Surrealismen, ett tematiskt stråk som löper genom boken. Paz skriver att surrealismen är ”ett radikalt ifrågasättande av det som i vårt samhälle alltid har betraktats som oföränderligt och samtidigt ett desperat försök att finna en lösning.” Intressant, liksom att förkunnandet att ”liket lever”, att surrealismen har mycket att ge oss än idag, eller åtminstone då texterna skrevs någon gång mellan 1950-talet och slutet på 1990-talet. Här möter vi Breton, Éluard, Aragon, Artaud, Valéry och Appolinaire, men också Trotskij, Diego Rivera och D.H. Lawrence. Mycket namndroppande blir det.

Därefter dyker den store spanske filmregissören Buñuel upp, även han en surrealist som spåras tillbaka till den stora spanska traditionen med Goya, Quevedo, Valle Inclán och Picasso. Mycket namedropping blir det återigen.

Finns det en spanskamerikansk litteratur? Frågan blir ett nav i ett antal essäer. Svaret blir mångordigt och knyts till många intressanta epoker, texter, röster och författarskap. Vad kommer då Paz fram till? Jo, att den spanskamerikanska litteraturen – liksom de flesta andra traditioner – utgörs av en blandning av olika strömningar, idéer och texter. Här sammankopplas europeiska, spanska och latinamerikanska författare med texter och idéer från andra delar av världen. Det är välskrivet och elegant. Men är det längre så djärvt och djupsinnigt? För Spanien var ju under flera hundra år arabiskt och på medeltiden bodde där många judar. Många globala handelsvägar passerade landet, landvägen och sjövägen. Sedan färdades denna kultur över haven till Latinamerika, från märkesåret 1492 och framåt.

Så är inte talet om kulturblandning och punkterandet av ”rena” traditioner en retorisk spark mot en öppen dörr? Något vi finner i vilken historiebok som helst? Något föga aktuellt och avslöjande? Vidare påpekar Paz att genom att söka sin tradition, uppfinner man den.

Javisst, gräver vi i arkiven eller i minnet finner vi att nutid är sammanflätad med dåtid, en dåtid som genomkorsas av personer och kulturella spår som blandas och korsbefruktas. Så har det alltid varit och bara de mest inskränkta nationalister har missat det. Det medeltida Stockholm och Visby var en tummelplats för hanseatiska köpmän och handel, vikingarna reste kors och tvärs och nationalistkungen Karl XII hängde länge i Turkiet och tog hit kåldolmar och annat ”utländskt” från Orienten.

Men måste vi beundra och credda Octavio Paz för detta idag?

Det är svårt att inte slås av att Paz är hejare på att namndroppa. Värst blir det i kapitlet om min stora favorit, Jorge Luis Borges. Där ställer han sig själv i förgrunden och berättar om alla sina möten med den store argentinske författaren. Nästan som ett fan med autografblock, som antecknar allt som han kommer åt om idolen.

Därtill känns det som om Borges har åldrats bättre som författare än Paz. Det skrivs i alla fall mer om Borges än om Paz idag, om det nu är en värdemätare. Varför? Sannolikt handlar det om att Borges har mer av lekfullhet och humor i sina texter än Paz. Lekfullhet och humor blir ett skydd mot tidens tand mer än allvar. Allvar gränsar ju till stelhet och stumhet; lekfullhet med mjukhet och elasticitet. Står man still faller dammet lättare över en.

Men vem är jag att såga Octavio Paz? Kanske är det jag som blivit gammal och bitter, oförmögen att tända till som förr? En omläsning avslöjar ju lika mycket om (om)läsaren som om den omlästa författaren. Hos Paz finns ju trots allt en enorm lärdom, skarpa analyser och vackert formulerade iakttagelser, skickligt översatta av Lasse Söderberg. Bäst blir det när Paz släpper sina käpphästar och lämnar upplöjda spår, som surrealismen och kulturblandningens betydelse i litteraturen. Skönt också när namndroppningen lättar.

Riktigt skarpt blir det när Paz tar sig an tankar och tänkare som inte ligger i hans huvudspår, som den spanske essäisten och filosofen Ortega y Gasset, Dostojevskij, Munch och Sartre.

Mest intressant blir nog mötena med Sartre i Paris. Här uppenbaras hur den store franske filosofen och författaren länge uttalat sig om spanskspråkiga författare utan att ha läst dem. Fake readings, alltså. Även du min Sartre, tänker jag. Paz grymtar: ”Denna okunskap om den spanska litteraturen är inte ovanlig utan tvärtom utbredd bland européer och nordamerikaner”. Även Sartres benägenhet att släta över kommunisters och kommunistiska regimers förbrytelser och grymheter, upprör Paz. Deras sista möte avbryts av Simone Beauvoir ankomst till caféet där de sitter och detta ”fick honom att en smula otåligt tömma kaffekoppen och bryta upp”.

Stöd Opulens - Prenumerera på Premium!

Opulens utkommer fem dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller stöd oss med 1000 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.
På köpet får du tre månaders obegränsad och gratis tillgång till hela utbudet (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer från Draken Film.
PRENUMERERA HÄR!

Paz beskriver också sitt möte med Munchs måleri. Detta sker under en vårvistelse i Oslo. Lite som nu, både vacker vår och ångest i luften. Paz prickar in det med att ”Munchs måleri tycktes svara mot det intensiva ljuset och de våldsamma färgerna utanför. Livets eruption: träden, blommorna, djuren, människorna, allt levde med den intensitet som var på en gång oskuldsfull och skrämmande.

Paz menar att ”Munchs måleri återkommer med skrämmande regelbundenhet till vissa motiv.” Upprepningar som blir tvångsmässiga och olycksbådande, men också estetiskt nödvändiga, att hans Skri är ett ordlöst ord och en gestaltning av människors tystnad inför det oerhörda och grymma. Ett skri som irrar omkring i själlösa städer, under en tom himmel.

Att läsa om en gammal favorit är inte lätt. Vårt möte är inte längre detsamma. Mycket har kastats om, både innanför och utanför det textuella mötet. Inte heller är det så skönt att påminnas om att man åldras, att såväl ansiktet i spegeln som entusiasmen grånar. Men så hjälper Octavio Paz mig att hitta tillbaka till Oslos parker, till Munch och han förändrar min blick på den upphöjde Sartre. Med fullständig skärpa och närvarokänsla, dessutom. Tack för det!

ERIK CARDELÚS

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Litteratur