Allt du velat veta om Markis de Sade men inte vågat fråga om

Litteratur.

 

Markis de Sade i fängelset, okänd konstnär.

SADISM. ”När den skadade eller depraverade fantasin väl vant sig vid den sortens kränkningar av den goda smaken och naturen, så är det mycket svårt att återföra fantasin till den rätta vägen.” Carl Magnus Juliusson menar att Markis de Sades bok De 120 dagarna i Sodom egentligen är en idéroman, som drar upplysningen och den moderna ateismen till sin spets. 

Det är nu, gunstige läsare, du måste bereda ditt hjärta och ditt sinne för den mest osedliga berättelse som någonsin åstadkommits så länge jorden existerat, någon liknande bok finns inte vare sig hos de gamla eller de moderna.

I december förra året utnämnde den franska regeringen Markis de Sades manuskript till De 120 dagarna i Sodom till nationalskatt. Det skedde med anledning av en planerad auktion, anordnad av företaget Aristophil, där även originalmanuset till André Bretons Surrealismens manifest var tänkt att auktioneras ut. Det beräknade värdet av de Sades manus var sex miljoner euro. Beslutet innebär nu att manuset inte får lämna Frankrike på 30 månader, vilket ger regeringen tid att samla in pengar för att själv kunna köpa in det.

Markis de Sade skrev manuskriptet på en tolv meter lång rulle bestående av hoplimmade pappersbitar under 37 dagar 1785 då han satt inspärrad i Bastiljen. Han gömde sedan rullen i fängelset. När Bastiljen stormades den 14 juli, sedan han själv flyttats därifrån, trodde han att manuset var borta för alltid. Han sörjde förlusten djupt i hela sitt liv. Men manuset hade undgått plundrarna och hittades senare i väggen till hans cell. Det publicerades första gången 1904.

Skaffa Opulens nyhetsbrev gratis!

 

 

Markis de Sade är inte så som man kanske velat tro en ö i den västerländska historien. Han skrev i en genre av libertinska romaner som hade som mål att utmana religion, lag liksom traditionella uppfattningar om sexualitet, men som dog ut helt och hållet i och med den franska revolutionen. Markis de Sades böcker skrevs med andra ord i ett annat Frankrike, innan frihet, jämlikhet och broderskap hade utropats.

De 120 dagarna i Sodom utspelar sig under fem månader någonstans runt 1715 i ett medeltida slott i Frankrike. Historien berättas av en distanserad och välartikulerad berättare som är mycket medveten om bokens depraverade innehåll: ”Jag [tillråder] därför varje from människa att genast sluta läsa det om hon vill undvika att bli chockerad, för det är uppenbart att planläggningen är föga kysk och vi vågar på förhand garantera att utförandet kommer att bli ännu mycket mindre kyskt.”

Huvudpersonerna är fyra förmögna libertiner som har tagit med sig åtta unga pojkar och lika många unga flickor mellan tolv och femton år, vilka de rövat bort ur den finaste aristokratin – i några fall genom att döda deras tjänare eller föräldrar som stått i vägen. Libertinerna är uttråkade människor med otroligt mycket pengar som lever i ett slags rättsligt undantagstillstånd.

Barnen ackompanjeras av libertinernas fyra döttrar, som de gift bort emellan sig; fyra äldre så kallade ”knullare”, utvalda på grund av storleken av deras könsorgan; samt fyra äldre kvinnor, så fula och äckliga som det bara är möjligt. Libertinerna har dessutom hjälp av fyra äldre bordellmammor som har till uppgift att varje kväll berätta fem historier om deras klienters mest intressanta laster och utsvävningar. De är uppdelade i fyra kategorier från ”de simpla lidelserna” via ”de komplexa” och ”de kriminella” till ”de mordiska lidelserna”. Dessa berättelser fungerar som inspiration för libertinerna och övergår som regel i att de fyra äldre herrarna lever ut det som berättats på de yngre pojkarna och flickorna. De första månaderna är en form av förspel inför vistelsens höjdpunkt, då männen ska ta pojkarnas och flickornas vaginala och anala oskulder.

Bordellmammornas berättelser är många och repetitiva. Men det är först en bit in i boken som man börjar förstå bokens monotona struktur. Begären blir värre och värre i ett så långsamt och successivt tempo att det nästan är omärkligt. Och fram träder ett slags begärets psykologi som bygger på att begäret hela tiden söker nya gränser att överskrida.

Romanens huvudpersoner, liksom många av libertinerna i bordellmammornas berättelser, visar prov på grava potensproblem. Deras sexuella begär har blivit så avancerat att bara de värsta och vidrigaste utlevelserna kan få deras skruttiga könsorgan att stå. Berättaren konstaterar att när den ”skadade eller depraverade fantasin väl vant sig vid den sortens kränkningar av den goda smaken och naturen, kränkningar som på ett förtjusande sätt uppmuntrar fantasin, så är det mycket svårt att återföra fantasin till den rätta vägen”.

Att det verkligen är så här som begäret ofta fungerar har konstaterats många gånger i historien, inte minst inom psykoanalysen: ”Det är lätt att konstatera”, skriver Freud, ”att kärleksbehovets psykiska värde genast sjunker så snart tillfredsställelsen underlättas. Det krävs ett hinder för att libidointensiteten ska höjas, och när de naturliga motstånden mot tillfredsställandet inte räcker till, har människor i alla tider infört konventionella hinder för att kunna njuta av kärleken.”

Parallellen är uppenbar. ”Det är inte i njutningen lyckan består”, skriver Markis de Sade, ”det är i begäret, den består i att krossa hindren som ställs i vägen för detta begär.” Formuleringen hade lika gärna kunnat vara Freuds.

Men varför alla dessa utsvävningar, frågar man sig kanske. De 120 dagarna i Sodom är faktiskt snarare en idéroman som vill dra både upplysningen och den moderna ateismen till sin mest extrema spets. Detta tar sig uttryck på åtminstone två sätt: dels i hur boken porträtterar munkar och biskopar och de sjuka och perverterade lustar som döljer sig innanför klostrets ogenomträngliga väggar, dels i den roll som sodomin spelar i berättelsen.

Många av klienterna som gestaltas vill inte ens se åt de prostituerade kvinnornas kön eller bröst. Om så skulle ske är kvällens chanser till erektion och tillfredsställelse förstörda. Sodomin blir ett uppror mot kyrkan och dess förbud mot homosexualitet, liksom mot dess fixering vid samlaget som något som är till för att avla barn. Fittan blir religiöst kodad och därför avskyvärd, medan röven förknippas med ren och skär njutning utan ändamål.

Men detta sätt att koda homosexualiteten är inte specifikt för just de Sade. I Det ondas blommor har Charles Baudelaire skrivit tre dikter som behandlar den kvinnliga homosexuella kärleken, detta ”sterila vällustrus” som han kallar det. Baudelaire måste ha betraktat dessa dikter som centrala i sitt verk eftersom han till och med övervägde att kalla samlingen Les lesbiennes (med den självklara associationen till Sapfo och ön Lesbos). Baudelaire sätter den homosexuella och den heterosexuella kärleken mot varandra i dikten ”Förtappade kvinnor: Delphine och Hippolyte”. Delphines kärlek skänker kyssar ”lätta likt sländor som smeker en vattenspegel”, medan Hippolytes manlige älskare ”lämnar märken som vagnar och vassa plogbillar gör”.

Men en skillnad mellan Baudelaire och de Sade är att Baudelaire låter de älskande Delphine och Hippolyte fråga varandra om det som de har gjort är naturligt. Utifrån Markis de Sades naturbegrepp är det en icke-fråga.

Den ateistiske Markis de Sade har ett naturbegrepp som inbegriper hela naturen som den är. Vissa saker är bra, andra mindre bra. Att eftersträva det onda snarare än det goda är bara ett sätt att leva med naturen, det ena inte bättre eller sämre än det andra. Brottet sker enligt de Sade mot lagen, inte mot naturen. Däremot har brottet en ”karaktär av storslagenhet och sublimitet som höjer det och alltid kommer att höja det över dygdens enahanda och vekliga lockelser”.

Den moral som libertinerna lever enligt – för den måste ändå betraktas som en form av moral – är naturens och individens. Libertinernas värld är i det avseendet konservativ. Världen och naturen är ojämlik. Eftersom naturen befäst ojämlikhet i varje individ i fråga om både förmögenhet och kroppsbyggnad måste denna avvikelse också behaga naturen. Och det enda rätta att leva är det som ger njutning, det enda orätta det som ger smärta.

Denna formulering ligger inte heller långt från filosofen Baruch Spinozas definition av gott och ont i Etiken. ”Med gott (bonum) menar jag det som vi säkert vet vara nyttigt för oss” och med ”ont (malum) menar jag det som vi säkert vet hindra oss från att vara i besittning av något gott.” Också Spinoza har kritiserats för ateism, även om han aldrig lämnade den religiösa terminologin. ”Gud, eller naturen” som han kallar alltet i sin filosofi. Enligt Markis de Sade är gott och ont bara en fråga om sed och vana.

Markis de Sades De 120 dagarna i Sodom är inte en fullbordad roman. Av romanens fyra delar är bara den första någorlunda komplett, den som behandlar de simpla lidelserna, medan övriga tre består av anteckningar och staplar över det som ska tas upp. Men bordellmammornas 600 berättelser är alla med, så att man ändå får en upplevelse av begärets stegring – även om berättelserna blir mer och mer kortfattade ju närmare slutet man kommer.

Och det är man kanske också tacksam för som läsare, eftersom enbart de simpla lidelserna ibland kan vara svåra att ta sig igenom. Att det ska förekomma piskrapp, stympningar, fysisk misshandel och död är man kanske beredd på sedan innan. Men att romanen skulle innehålla så många scener där exkrementer förtärs direkt ur anus och urin dricks direkt ur könsorganen är kanske mer förvånande. Därutöver rymmer romanen självklart också en viss typ av svart humor, dels genom berättarens sofistikerade distans till det berättade, liksom de filosofiska utläggningarna, dels genom de Sades vilja och förmåga att provocera och överskrida varje tänkbar gräns, ofta intill det helt absurda.

Fortfarande i dag är De 120 dagarna i Sodom fullständigt utflippad läsning. Men det är förvånande hur lite av romanens politik som faktiskt känns främmande i dag – varken individualismen, hyllningen av ojämlikheten, begärs- och njutningspolitiken (även om den i dag underställs en kapitalistisk marknad) eller moralens relativisering. Ja, hur sadistisk är egentligen vår samtid?

CARL MAGNUS JULIUSSON
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Litteratur

0 0kr