LITTERÄRA KLASSIKER. Håkan Sandell argumenterar för att esoterikern Aleister Crowleys storhet som poet har förbisetts. Främst på grund av att han vägrade att knyta an till modernismen.
Under fyra vintermånader låg min mor sakta döende. Jag bodde på olika små lopphotell, och pendlade om förmiddagarna över till det sjukhus eller hospice där hon befann sig. Stockholm låg runt mig som en kulturell saltöken vid en civilisations slut, eller så såg jag det med mörka ögon, där jag snubblade ”hem” över T-banestationernas uteliggare och trängde mig förbi trygghetsvärdarna. Men jag hade upptäckt att 1800-talspoesin gav mig en liten smula mer tröst, och även mer intellektuell stimulans, än den 1900-talets modernism som fanns tillgänglig i antikvariaten.
En modernism vilken nu tycktes mig mindre emotionell, ytligare, och trots sina anspråk på att ge ett autentiskt och direkt uttryck åt själen i skrift, likafullt något som ofta kan genomskådas, när man väl har knäckt koden, till att gälla variationer på en uppsättning fasta formler. Detta var sedan länge en av retrogardismens hållpunkter, som en konträr hållning, men denna gång kände jag det mer in på skinnet. Den vanliga åsikten i kulturlivet av idag är annars att 1800-talets ”rimmerier” är ytligare, och att den egna formen av modernitet står för djupsinnet.
Den brittiska viktorianska poesin
När min mamma dåsat bort i sjukhussängen eller när jag själv inte kunde sova om nätterna, gav jag mig allt djupare in i den brittiska viktorianska poesin. Först läste jag allt av Shelley. Sexhundrafemtio tättryckta sidor är ingenting när man har hela nätter på sig. Shelley som är evigt ung, lyrisk som ingen annan, suverän och lättflytande.
Därefter allt av Wordsworth, som jag alltid varit skeptisk till. Dock fann jag snart att hans sena produktion är mycket bättre än sitt rykte, där han går från romantik till klassicism men också till formellt mästerskap. Efter detta läste jag Tennysons samlade poesi, som genom sin musikalitet och ständiga latenta depression gick mig rätt till hjärtat.
Swinburne hade jag redan läst det mesta av, en inspirerad och skönt monoton poet. (Som den walesiska poeten Gwyneth Lewis en gång sade till mig; ”I do feel that he could go on without me”.) Jag lyckades även få med mig pärlorna av Dante Gabriel Rossetti, som huvudsakligen finns bland sonetterna, och hittade också de få genistrecken hos George Meredith, och till sist, den visionära, Elizabeth Barrett Browning, innan jag akut började få slut på läsning. Först då kom jag att tänka på Aleister Crowley.
Crowleys ”complete poetry”
Varför så denna långa inledning till en essä om Crowley? För att få förklarat, också stämningsmässigt, hur jag kom fram till hans poesi. Således inte som något appendix till hans gedigna rykte som ockultist eller som spännande satanist. Inte utifrån hans allmänt skandalösa rykte som opålitlig narkoman och ”the world’s wickedest man” (en gammal löpsedelsrubrik från brittisk eftermiddagspress), nej, utan som en poet i successionen av stor brittisk romantisk, viktoriansk och sen-viktoriansk poesi, en minor classic ibland de många ”mayor poets”.
Det hade inte tagit mig mer än fem dagar att få Crowleys ”complete poetry” postad från England. Det tog däremot ett gott stycke längre tid att få läst den ibland snåriga samlingen och att skapa mig en helhetsbedömning av hans lyrik. En lyrik som liksom det brittiska 1800-talet i övrigt bär på inslag av läsdramer och långa diktcykler. Men jag läste alltså Crowley, så långt detta är möjligt, som en vilken poet som helst, och hans poesi för dess egen skull. Och snart förundrades jag, varför hade ingen ens antytt hur pass hög kvaliteten ofta är i dessa dikter?
Crowleys eftermäle
Crowleys eftermäle som poet har blivit lidande av inte bara föraktet för hans ”satanism”, alltså hur man då bland annat vänder sig till naturandar och elementarkrafter, eller av vår offentlighets kategoriska nedlåtenhet mot allt vad man i höghastigheten hinner stämpla som ”New Age”. Utan lika mycket, tror jag, att Crowleys poesi har förbisetts av det faktum att han inte attraherades av modernismen när den kom på modet, utan höll fast vid en äldre kompositionsstil.
Pound och Eliot
Man ser skillnaden mellan det gamla och det nya – och ser också vilken annan slags poet Crowley hade kunnat bli – om man jämför T S Eliots debutmaterial i ”The Waste Land” mellan hur det såg ut före och efter Ezra Pounds omfattande nerstrykningar. Det var Pound som förändrade den post-symbolistiske Eliot, starkt beroende av Coleridges balladformer, till en komprimerad och hårtslående modernist. Jag har numera lämnat polemiken bakom mig, och båda stilarna har sina fördelar. Eliot som modernist lämnar plats åt läsaren att fylla i med sina känslor, där man relativt ordknappt serveras de nödvändiga stämningarna. Men hans gamla stil har också sina fördelar, då den är mer långsamverkande och magiskt mässande, mer invaggande till övertygelse.
1800-talets stora stil
Vid denna 1800-talets stora stil höll Crowley fast, en stil som verkligen inte handlar bara om ”rim”, och vilken bidragit till att göra honom bortglömd som poet. Medan litteraturhistorien skrivs med sin gamla övertro på kronologisk utveckling, ja, med en inbyggd kulturhistorisk utvecklingstro som inte ens den brett akademiskt uppbackade postmodernismen klarade av att skaka oss loss från.
Det finns för jämförelsens skull även några svenska motsvarigheter till saken, där till exempel Bertel Gripenberg hade stått betydligt mer etablerad idag om han följt de finlandssvenska kollegorna Edith Södergran och Diktonius in i den tidiga modernismen. Men nu är det som det är, man får ta hela påsen, Crowley med sina stora tillgångar, och med sina konservativa brister. Vad gäller åtskilliga av Crowleys dikter så måste man som läsare kunna acceptera några avsnitt med plattityder för att nå fram till de lyriska höjdpunkterna. Att ge sig tid att bedöma en dikt till dess helhet, för att se dess värde, ibland ansenliga värde.
”Venus”
En sådan dikt – och jag kunde ha börjat utifrån många andra ställen – är Crowleys dikt ”Venus”, en Venus-hymn som först stod på tryck i diktsamlingen ”Oracles” (1905), vi är alltså då strängt taget egentligen framme i den edwardianska eran, men också redan framme vid de sista årens produktion innan Crowley lägger poesin på hyllan (utöver de dikter han fortsätter skriva för rent ritualbruk i magiska ceremonier).
I diktsamlingen är många av dikterna daterade från världens alla hörn, efter att Crowley, under dessa år slösande spenderat en god del av ett arv på en omfattande jorden-runt-resa. Venus-hymnen bär undertiteln “Written in the temple L. I. L., No. 9, Central America”, och ger en liten antydning om att den västerländska venuskulten i dikten kommer att blandas med Maya- och Aztek-indianernas, vilken omfattade en kärleks- och krigsgudinna, personifierad av planeten Venus (en kombination man likafullt känner igen från Ishtar- och särskilt Astarte-gudinnorna, hos vår egen civilisations delvisa uppkomst i Mellanöstern).
“Venus” inleds påfallande svagt, om än möjligen kultiskt; “Mistress and maiden and mother”, för att så övergå i det snarast pinsamma; ”But thou art in the above, and thy kiss is not for me”. Hjälp! Här hade en Ezra Pounds vassa penna snabbt kunnat stryka fram en betydligt starkare dikt. Samtidigt är dikten lika snar till att etablera även acceptabla passager, som visar på tidssammanhanget med de främsta senviktorianska poeterna och inte minst på Crowleys beroende av Swinburnes poesi; ”Surely my songs are gone down as leaves in the dark that are blown;/ Surely the laurel and crown have faded and left me alone”. Men det är först när man ser på dikten som helhet och dess idéinnehåll som man inser att Crowley inte alls är så dum som han kan verka i sina klenaste rader, utan tvärtom är en driven metafysiker som vet vart han vill med sin dikt, fastän några strofer kan vara transportsträckor.
Ett ljus i mörkret
Crowley besjunger Venus som ett ljus i mörkret, men klagar parallellt i sin dikt över att ha följt passionernas väg och därigenom ha lämnats tom och besviken. Han anser sig likafullt ha härdats; ”Passion and pleasure and pain have stung me, and lost their stings”, trots den efterlämnade känslan av vilsenhet och död, av den urholkade jordiska tillvarons upplevda tomrum.
Det är just i det slagets skildringar som poeten kan låta ganska konventionell (alltså 18oo-talskonventionell – vår egen tid har andra poetiska konventioner, de flesta fattar inte detta ännu) och som kan kräva läsarens påfrestade tålamod (vad skall vi jämföra med hemmavid, den samtide Oscar Levertin?). Det sitter i dikten till och med en väntande gam på en gren, nåväl, vi är i Centralamerika. Men dikten blir alltså depressiv: ”Thy love-song unheard or unspoken, and I cannot see thy star”. Den nya kärleksreligionen (så som Crowley själv såg sin ”satanism”) stod ännu inte möjlig att förverkliga.
”En kärlek som gör sig till spegel”
Men Crowley är ändå Crowley, och så vänder dikten, dess tonfall blir till hymn eller en hädisk bön till Venus om styrka, en styrka likt tigerns och panterns (här tar den västerländska diktens metaforförråd överhand gentemot centralamerikas omgivande fauna), han ber om minotaurens krafter till sig själv och sin dikt, och förebådande de italienska futuristerna (modernismen har nog ändå sina rötter i sekelskifts-dekadensen) så ber denna hymniska dikt rentav om ”en kärlek som gör sig till spegel” för ”krigets fasa och själ”. Vad som följer därefter i dikten är kanske inte som tankeinnehåll så djupsinnigt ändå, en dos feminism, en dos sado-masochism (enligt Freud är också sadisten egentligen masochist) och rent gammaldags pornografisk stil (”my form is vaster grown”), men gestaltningen i stroferna kommer likväl inte långt efter de största viktorianska poeterna. Diktens sista fjärdedel, där poetens hjärta blir till ”the centre of light”, gör diktens helhet övertygande som hymn till Venus/Astarte:
For love has an equal soul, and shares an equal breath.
I am nought – and thou the whole? It were not love but Death.
Give me thy life and strength, let us struggle for mastery,
As the long shore´s rugged length that battles with the sea.
I am thine, I am thine indeed! My form is vaster grown,
And our limbs and lips shall bleed on the starry solar throne.
—
My nails are in thy flesh; my sweat is on thy brow;
We are one, we are made afresh, we are Love and Nature now.
Crowleys speciella temperament
Vid Stillhavskusten är även en av hans tämligen få kortfattade dikter daterad, ”March in the Tropics”, och visar hur Crowley även någorlunda behärskar den poetiska ekonomin också i koncentrerad form. Här står knappt ett ord för mycket, innanför ett förvisso ganska konventionellt motiv, motivet av – innanför ett eurocentriskt perspektiv – de tropiska ländernas avsaknad av årstider; ”What ails thee, earth? Is not the breath of Spring/ Exultant on thy breast? What aileth thee,/ O many-mooded melancholy sea?/ Hear the swift rush of that triumphant wing”.
Blandningen av uppgivenhet respektive vitalism och livsdyrkan, känner vi igen från den nyss genomgångna dikten. En kontrast till mer tempererade länder ges; ”Listen! the whole worlds heart is listening!/ In England now the leaf leaps…”
Dikten är fint genomförd, som om hos någon av hans samtida mer eller mindre namnkunniga poeter. Särarten återfinns snarare i Crowleys speciella temperament, utöver i hans mer generella litterära tillhörighet till den (franskpåverkade – en fransk sjukdom kallade Tennyson den) brittiska sekelskiftesdekadensen. Men så här magnifikt avrundas diktens andra och sista strof, där han beskriver det sydliga Mexiko, med slående bilder:
Earth bears her fruit, but unrefreshed of death.
In winter is no sorrow, in the dry
Harsh spring no joy, while pestilence and pains
Hovers like wolves behind the summer’s breath.
Abstrakta begrepp visualiseras
Detta slags hymniskt anlagda poesi blir annars ofta mångstrofig men en annan kort dikt är ”Chant to be sung unto Our Lady Isis” (1901); ”Roll, through the caverns of matter…/ Gleam in the world of the dark…/ For the light of the dawn is in me…”. Detta utgör kultbetonade befrielselängtande hyllningar innanför gnostisk eller förkristen mytologi. Som när poetens kringflackande liv, i resedikter fört honom vidare till Indien och till bearbetningar av hinduiska och buddistiska motiv, och han även där möts av en ”mörk” gudinna, nämligen Kali (ur den efterföljande diktsamlingen “Gargoyles” (1907); ”Round about her neck is set/ The holy rosary, skull by skull”.
På nytt besvärjs destruktiva men potentiellt förnyande naturkrafter: ”Birth, I accept the furious course…/ Therefore, O holy mother, gnash/ Thy teeth upon my willing flesh”. Och nog är det i det följande snarast romantiken och Coleridge som ligger bakom när så här pass abstrakta begrepp görs visuella innanför ett rentav planetärt och kosmiskt perspektiv, där Kalis armar inte mer är att betrakta som av mänsklig natur men begrepp:
The mazes of her many arms
Delude the eye; they seem to shift
As if they spelled mysterious charms
Whereby some tall grep ship should drift
Out to a windless, tideless sea
Motionless from eternity.
Vitalistiskt självförverkligande
Återgången till naturreligion hade utropats redan i samlingen ”The Temple of the Holy Ghost” (1901). Gammaltestamentliga motiv, från Crowleys barndom och stränga uppväxt (mamman tillhörde en kristen sekt), gör sig även påminda, som i en sonett om profeten Jesaja; ”My eyes are lightning, and my tongue a sword”. Men målet är ett, transcendentalt, till synes icke-kristet, och vitalistiskt självförverkligande, att bli ”Myself the sun-bright sword”. Men poeten är ännu splittrad till sin ambition och sina ideal, mellan rosenkreuzarens ”sad-slow life” av disciplinerad meditation och sin svårbehärskade dyrkan av sataniska kvinnor, mest i hans fantasi, där ”Fire and black stars are melted in thine hair/ That curls to Hell…”
Ständiga erotiseringar
Dikternas ständiga erotiseringar kan en masse sedda an bli aningen tröttande. Liksom hos Swinburne är Sapfo först och främst lesbisk, ett motiv för sexuella angelägenheter. ”Ode to Sappho” (1905); ”While my fingers enring/ The white limbs of thy sleep/ And my lips suck the lips/ Of the house of my dream”. Det gäller ju då inte de övre läpparna, och man kan också bli något matt av de återkommande två varianterna av antingen sadistisk eller masochistisk synvinkel. Men det är personliga särdrag hos Crowleys sinnlighet som det kan vara bäst att tidvis bortse från för att se dikternas mer allvarliga avsikter.
Poetens intresse för sexualmagi
Det omtalat ”sataniska” hos Crowley, hans poesi inkluderad, kan anses ligga i hur det sker en identifiering av den högre personlighetspotentialen hellre med styrka än med medkänsla, eller – som i ett beryktat exempel, den samtida Rasputins Khlyst-sekt – att vältra sig i det lägre för att frigöras i det högre, i tankesammanhanget att befrielsen/förverkligandet sker via (den judisk-kabbalistiska) Sefirots lägre ”Malkuth”-sfär.
Det innebär att när Crowley inte oväntat diktar ett ode till Synden (”Sin: an ode”, 1901), om än innanför en huvudsakligen negativ beskrivning; ”the mistress of the barren sea” och med sitt ”wide black breast”, så uppfattas hon inte desto mindre som en ny dags budbärare, en ”Spirit of the dawn, begotten of the night”. På motsvarande sätt som Kali som gudomlighet, i föregående exempel, trots sin ”hideous mouth” som i dikten dricker ”this hearts blood”, likafullt anses efterlämna något ”deathless and divine”.
Det är en diktning som delvis är att se som illustrationer till poetens intresse för sexualmagi. Något som för övrigt även den ett par steg försiktigare, och Nobelprismottagande, poeten William Butler Yeats, med samma rötter som Crowley i sekelskiftets esoteriska strömning, kom att utöva i sitt äktenskap (med Golden Dawn-prästinnan George Hyde-Lees) och, vagare antytt, inkorporera i dikter.
Dekadensens estetik
De renodlat dekadenta motiven, dekadens för dekadensens egen skull, är annars många hos Crowley under dessa år kring sekelskiftet 1900. Litteraturhistoriskt brukade det hävdas att den franska symbolismen/dekadensen knappast passerade kanalen, i varje fall inte innanför poesin, men saken har omprövats av litteraturvetarna de senaste decennierna.
Crowley är inte fullt så extrem satt i ett tidssammanhang med brittiska poeter som Oscar Wilde och den likaså ”queere” diktaren John Addington Symonds, eller som sagt Swinburne, och inte minst när läst samman med de mer jämnåriga poeterna Arthur Symons och Ernest Dowson.
Dekadensens estetik skiljer sig drastiskt från den modernistiska – en modernism vilken formar smaken helt fram till vår egen tid – genom att hylla det morbida och det erotiskt aparta.
Idag när subkulturella element är på väg att bli mainstream (vackra unga män och kvinnor som dricker blod från varandras halsådror på Netflix) kan kanske denna sida av Aleister Crowleys poesi uppskattas mindre fördomsfullt än tidigare. Han diktar nämligen gärna om skräckmotiv, häxor, odödlighet, supergudar, dödsriken, astrologi, bisexualitet etcetera. Aleister Crowley närmar sig i hög hastighet alltså vår egen tids populärkulturella intressen.
Barockartat bildspråk
Annat blir avlägset sekelskifte och fjärran dagar, i en dikt till och om ”White Poppy” (Vit vallmo) dyker det upp menader ur tidens kitschiga salongsmåleri, de bär färgerna av blekgrönt och rosor, och diktens insmygande “leopardmönstrade tass” känner man igen från Rose+Croix-konstnärer och symbolistsalongerna.
I dikten “Melusine” (1903) beskrivs sagogestalten spännande som att hon bär stålögon och ismun. Crowleys bildspråk kan i sådana stunder bli närmast barockartat komplicerat; ”This love – a red hypnotic jewel/ Worn in the forehead of a fate”.
I denna sin otrygga värld av ”pale ghosts of blood”, där jaget i dikten beskriver sig som viktlöst; ”See! I am floating far/ Beyond space and sun and star”, så har vi kommit till ett svävande habitat där poeten tycks överbrygga sekelskiftsdekadensens estetik med det tidiga 1800-talets romantik. Ibland tycks han vara helt tillbaka hos Shelley och Coleridge, som i The eyes of Pharaoh (1907); ”But in the hell-glow of those eyes/ The ashen skull of Pharaoh shone/ While as the moonrays that surprise/ The invoking Druse of Lebanon”. Det blir trots allt för poetiskt reaktionärt.
En lätt hånfull humor
Crowley verkar själv ovetande om sin stils brister, när den håller sig svävande eller när den fort riskerar att bli dammig. Förklaringen kan ligga i en personlighetsgrundande brist på självironisk distans, jag menar då inte att en poet skall vara humoristisk men att självironi ger en självdistans som skapar kritiska perspektiv också på den egna texten.
En form av avstickande och lätt hånfull humor kan man likafullt absolut lägga märke till, som i den fiktiva ramen vid Crowleys anonyma utgivning av diktsamlingen ”White Stains” (1898) där det i ett förord hävdas att det rör sig om ett dokument över sexuella perversioner utgivet av endast medicinskt intresse. Eller i den varningstext, ett slags ”parental advice”, som inleder läsdramat ”Orpheus – A Lyrical Legend” (1905); ”May I who know so bitterly the tedium of this truly dreadful poem be permitted to warn all but the strongest and most desperate natures from the the task of reading… One should/…/collect the criticisms of an enlightened press, and inscribe them on the [poets] tomb”.
Crowleys ”Orpheus”
Dikten sammanfaller tidsmässigt med Crowleys andra och sista stora satsning som poet. Längre fram övergår hans poesi som sagt till att huvudsakligen förse honom och hans omgivning med texter för ceremoniellt och rituellt bruk. Hans ”Orpheus” utgör ett initiationsinriktat kultiskt verk, men är samtidigt ett delvis ganska lekfullt läsdrama med flera poetiska höjdpunkter. Detta inleds med en dialog mellan Orfeus och den ringledande musan Kalliope och följs av en lång rad individuella gestaltningar av naturfenomen och tider på dygnet och året, ibland med samma funktion som kören i det antika grekiska dramat. Formen tillåter även insprängda fristående dikter och fungerar eklektiskt. Inte olikt till exempel vad William Morris som poet hade använt som kompositionsmetod i sin egen helhetsvision ”The Earthly Paradise” (1870).
I diktcykelns första ”bok”, utav fyra, berättas hur Orfeus är son till Kalliope. Han har återvänt till jorden, han har legat ”half dead, half slumbering,/ Curtained in Eurydice’s hair,/ Clothed in serpents kisses…/Caring only if my lover stays”. Han bönfaller Kalliope om att som vapen skänka honom diktens gåva; ”That musical lyre of thine!/ Passion and music and peace,/ Teach me the tune of the vine!”.
Kalliope ges å sin sida i dikten ett slags hela jordens röst, samlande naturelementen och stjärnvärlden, men hon omfattar också det eviga, inte olikt den nordiska völvan.
Orfeus blir först skrämd av gåvorna, rädd för lyra och eld och det ofattliga. Efterhand lär han känna dem alla, vinden, molnen, dimman, regnet och snön, floderna, bergen. ”The Children of Earth” bjuder på ett första inkilat lyriskt körverk; ”Our hair deep ladden with the scent of earth…/All these as lives of autumn and of spring…/ Deep music darker than tempestuous airs”. Efter att ha färdats genom även årstider och århundraden börjar världsalltet på allvar att uppsöka hans lyra. Men skall det vara honom möjligt att bryta även dödens makt, går även tröskeln till dödens mysterium att överträda?
O thou who are seated,
Invisible king,
The never-defeated,
The shadowy thing.
Det låter som något H P Lovecraft hade kunnat dikta, men detta är dödsguden, Kronos, och vi är framme vid de djupgående metafysiska intressen (”the dusty corridors of Time”) som alltid kännetecknat och kom att forma Crowleys liv. Men Crowley handhar också ett svar. När blomningen återkommer på akacia-buskarna i skuggan av dödsträden cypress och idegran (här får man hänga med i den symbolistiska teckentolkningen) blir det synligt för poeten att döden inte finns, den är en mask buren över tingen. Detta utgör dock ett provisoriskt svar, och i den tredje delen av diktverket skildras Orfeus/Crowleys resor i dödsriket, men detta skall jag inte gå in på här.
Den natur diktjaget tills vidare möter visar sig till sin negativa sida kylig och hjärtlös, för att bli levande törstar den efter mänskligt blod. Naturen är allslukande (som kvinnan, skulle psykoanalytikern konstatera), den bär jorden på sitt knä, och urgrundens kaos vid sin panna. Visionen är kosmisk: ”Mother of Erebus and Night, that ploughs/ With starry-sandalled feet the fields of fire”.
Naturen talar
Lyra och harpospelare blir ett; ”I am the lyre and thou mine harper”, säger naturen till diktaren. Om sig själv säger naturen, för att ge ett exempel på en komplett strof och som ligger på nivå med den klassiska persiska poesin – ”Naturen”, som gudinna, talar:
I am: the least, the greatest: the frail life
Of some small coral-insect still may tremble
With love for me, and call me queen and wife;
The shy plant of the water may dissemble
Its love beneath the fronds; reply to strife
With strife, and all its tiny being crumble
Under my rough and warrior husband-kiss,
Whose pain shall burn, and alter, and be bliss.
The whole flower-life of earth and sky and sea
From me was born, and shall return to me!
Stora ambitioner
Detta är ambitioner som i den stora poesin, Dante, Milton, Blake. Om ambitionerna inte hela vägen räcker till för Crowleys omfattande Orpheus-verk, så vill jag mena att Crowleys kompletta poesi likväl inte utgör ett dåligt bud på en världsåskådning.
Det vore välkommet om någon skulle vilja sammanföra hans poesi med en helhetlig förståelse av den esoteriska och magicermoniella verksamhet som skapat hans namnkunnighet. Jag har för min del denna gång önskat hålla de två världarna isär, esoterikerns och poetens. Det är förmodligen absurt, men ges stöd av hur Crowley själv, åldrande på 1940-talet, i tillbakablickande samtal tillsammans med kollegan Charles Richard Cammell, fortfarande först och främst ansåg sig för poet. Helt har han däri knappast misstagit sig.
info@opulens.se
