Absurdistisk kontorsroman

Litteratur/Kultur
Christer Hermansson. (Foto: Mikaela Hermansson)

PROSA. Hermanssons prosa är som bäst när den förfrämligar det bekanta så pass att det blir absurt, eller varför inte använda beteckningen absurdistiskt – för att betona Hermanssons släktskap med Samuel Beckett, skriver Erik Bovin.

 

Två slipsar av Christer Hermansson

Tusculum förlag

Christer Hermanssons roman öppnar med att fånga en allmänmänsklig erfarenhet. Ögonblicket då man blir sedd och vald. När någon med ord och/eller handling talar om för en: dig vill jag ha! Det är bara det: detta skildras utifrån en slips perspektiv. Ja, du läste rätt. Romanen öppnar med en slips beskrivning av mötet med sin blivande ägare Konrad Bayer. Ett inte helt angenämt möte från slipsens synvinkel – som rullas ihop och stoppas ner i en plastpåse. De som är bekanta med Hermanssons tidigare verk vet att han alltsomoftast bjuder på skruvad satir. Så även här.

Två slipsar – Hermanssons sjuttonde verk, har undertiteln: en kontorsroman. Det kryllar inte av fiktion som uppehåller sig vid arbetsplatsen. Är arbetet och arbetsplatsen helt enkelt inte tillräckligt spännande som konstnärligt stoff? Hermansson, och författarkollegor som Måns Wadensjö och Elise Karlsson, skulle troligtvis svara nej på den frågan. De har trots allt åstadkommit ett par lyckade romaner i ämnet. Arbetet har mycket riktigt en central roll i Hermanssons författarskap, som i år firar 30 år.

Denna bok består av ett collage av situationer, där kollegornas samtal under rasterna varvas med utdrag från mejlutskick, och utsnitt från en slips perspektiv. Inte så mycket till handling i en knapphändig bok. Ändå är det underhållande läsning.

Konrad och hans kollegor tycks vara fullkomligt indoktrinerade av företagets överdrivet formella och klichéartade språkbruk. Även på rasterna citeras det flitigt ur organisationens policy. Sällan kommer karaktärerna med egna tankar. Konrad arbetar nämligen för Organisationen med stort o, han och kollegorna är därmed underordnade en tillvaro, som inte direkt inbjuder till kreativitet. Likväl får Konrad en dag en snilleblixt: varför inte bära två slipsar istället för en? En märklig filur i en märklig roman. (Som bär samma namn som en viss österrikisk excentriker till författare) Möjligen kan detta ses som hans försök att lätta på arbetets strama slipsknut.

De situationer Hermansson tecknar är minst sagt skruvade. Och ändå, visst känner man igen sig. Många är vi som har upplevt arbetsplatser präglade av avförtrollning och fördumning. Inte sällan tack vare en hierarkisk företagskultur med förkärlek för fyrkantig managementfilosofi. Hermanssons roman får mig även att tänka på senkapitalismens förtingligande av mänskliga subjekt. Att ett subjekt förtingligas kan något förenklat beskrivas som att hen i senkapitalismens famn – blir anonym och utbytbar, likt ett ting. Att detta begrepp kommer till mig i läsningen beror helt enkelt på att Hermansson här, gör det omvända: han förmänskligar ett ting. Inte minst i den monolog där han låter en slips uttrycka sin besvikelse över att inte bli sedd:

Visserligen är jag lingonröd, randig och kommer från enkla syntetiska förhållanden. Men jag har alltid gjort rätt för mig. Uppträtt korrekt. Inte överdrivit. Gjort mitt jobb.

Slipsens besvikelse kan jämföras med den genomsnittlige arbetarens besvikelse. Hen – ofta långt ner på näringskedjan – som är lojal och jobbar hårt, bara för att upptäcka att hen lik förbannat inte är något värt i ledningens ögon, därtill utbytbar.

Romanfigurernas namn påminner om varandra. Alla börjar de på B – Bayer, Becker, Breitner, Beckman, Baumstark, Busch. Dessutom är de skissartat tecknade, kanhända för att betona den avsubjektifiering romanfigurerna genomgår i Organisationens tjänst.

Hermansson tycks vilja bekräfta den välbekanta bilden av kontorsarbetet som monotont genom att använda sig av upprepningar. Frågan är om det är nödvändigt? I mitt tycke blir det tjatigt, satiren stundtals övertydlig. Romanen är som bäst när det bekanta istället förfrämligas så pass att det blir absurt, eller varför inte använda beteckningen absurdistiskt – för att betona författarens släktskap med Samuel Beckett. Frågan är om inte den tjeckiska dramatikern Václav Havel bör ses som en närmare litterär anförvant? Havels absurdism är inte likafullt så filosofisk och abstrakt som Becketts utan likt Hermanssons – vardagsnära och konkret. Hursomhelst är Hermansson något av ett unikum i samtida svensk litteratur. I denna roman hade han dock gärna fått ta ut svängarna ännu mer.

Jag som i arbetslivet haft svårt att underordna mig en hierarkisk och fördummande företagskultur, köper likväl vad jag uppfattar som romanens budskap: dagens arbetsliv är på många vis absurt.

 

ERIK BOVIN

 

 

 

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Kultur

Slender

PROSA. I dag har vi nöjet att presentera en drömsk novell av